Crash boom bang
Avstod från att publicera några anteckningar från den 23 december förra året på bloggen då det kanske var lite väl öppenhjärtligt om min och min flickväns relation, vilket hon kanske inte uppskattat om hon mot förmodan sneglat in på bloggadressen då. Nu så här en månad senare har vi gjort slut så nu spelar det inte så stor roll om jag publicerar skiten då hon förmodligen aldrig kommer läsa den ändå.
Del 1,
Nerskrivet den 23 december 2011
Jag får ta och vara ärlig, den här dagen har hittills inte varit klockren... Jag råkade visst ännu en gång pinsamt nog glömma bort att everything is amazing and nobody is happy för när jag vaknade i morse var det bakfylla och tankspriddhet för fulla muggar. Bakfyllan kan ha berott på gårdagens fulla muggar och tankspriddheten kan ha berott på att mitt förhållande håller på att gå i tu och i tusen bitar. Jag tror också en bidragande faktor till min förvirring var att jag precis fann samen i min soffa när jag stapplade ut från sovrummet mot toaletten för att spy ut mina bekymmer.
Här är han, Samen!
Trogna läsare (Mamma? Nej just det ja, hon övergav denna bloggen samma dag hon införde det där besöksförbudet gentemot mig) minns kanske samen då han och hans ociviliserade indiankultur har blivit smädad och hånad i denna blogg från första gången jag mötte honom på en krogrunda i Hemsedal för tre år sedan.
Just nu bor Samen i Sveriges sydligaste sameby i Idre men så här dagen innan doppardagen tog han bilen till Beitostølen bara för att ge mig en suckerpunch i ögat och sedan bränna ner min lägenhet. Ja han är omtänksam Samen. Anledningen till misshandeln var som vid samtliga tidigare tillfällen ilska över att jag skrivit om honom och samevärlden med förlöjligande ordalag på denna blogg.
Det var förvisso över ett år sedan jag nämnde honom här på bloggen men han berättade för mig nu att han varje dag i ett och ett halvt år gått runt arg som ett bi bland sina renar endast beroende på mina elaka förflutna ord. När han vaknade upp i sin kåta i Idre igår morse så blev ilskan för mycket och Samen svek för det inre trycket... Han kastade sig in bilen! vrooom i sju timmar! Sedan knackade han på min ytterdörr här i Beitostølen! Sedan crash, boom, bang!
När jag kvicknade till igen där på mitt hallgolv så var det dags för nästa samiska tradition ungefär lika traditionell som brutalt våld... Alkohol! Efter det så spårade allt och så här morgonen efteråt berusad, blåslagen och tankspridd så bev väderleksrapporten för dagen: "Nah, this aint gonna be good!".
Molnen lättade först nu klockan 21.00 när jag satt mig ner med dunderunderbar Svensk punk (DLK, Charta 77, Dia psalma, Strebers, you name it) Carlsberg och en skål med ris,linser och kikärter som jag hällt rømme i... Jag blev nästan lika chockad som de i elektriska stolen när jag upptäckte att det var ta mig fan gott!... Ja grytan alltså, inte att sitta i elektriska stolen... Tror man får leta djupt i flashbacks fetischismforum för att finna invånare som har hemmasnickrat elektriska stolar för sexuell njutning... Eller nu när jag tänker på det så behöver man nog bara skrapa på ytan på www.flashback.org för att finna sådana invånare.
Hur som motherfucking helst (Som sagt tur att mamma lämnat den här bloggen) så har jag det äntligen bra här i min samefria soffa (han har rest vidare till någon norsk sameby för planera förintelsen av vargjaktmotståndare). Dagen har varit fylld av omöjliga outvecklande tankar om mitt liv och min flickvän men nu träffar jag henne om bara några dagar om hon inte bangar resa hit så tar problemen då. Någon överanalys av scenariot är inte nödvändig här.
Det som jag dock upptäckt och som skrämmer mig en aning är att en negativ tanke alltid skall öppna dörren för andra negativa tankar... Så plötsligt finner jag mig själv oroa mig över det förflutna, framtiden och nästan allt när det redan räcker och blir med neråtankar över vad som vore de bästa alternativet för mig och min flickvän.
På dagen innan julafton också? Vad hände med giriga lilla mig som aldrig kunde somna natten den 23de december då jag ville mina klappar (Duplozoo och Lejonkungen på VHS) now! Nu sitter jag här 15 år senare minst lika girigt och söker sömnpiller för den kommande natten i dessa anteckningar.
Folk brukar alltid säga till mig du som är så positiv och glad, hur klarar du det? Att vara ärkepositiv och superglad är min enda väg att må någorlunda bra... När jag var liten räckte det med att plocka ruttna knoppar ur maskrosor för att hålla mig själaglad... Men det känns som om ribban höjts varje dag sedan dess. Så kom jag på att äkta kärlek via ett förhållande var det preparatet som skulle göra lyckan gjord. Nu så sitter jag här och frågar mig hur äkta den kärleken egentligen är... Kanske är resande det enda preparatet som märkliga bortskämda mig kan förlita mig på? Jag hoppas inte det egentligen för då kommer oundvikligen den dag jag vill resa bort ifrån hela denna planeten.
"Oh im gonna leave this world for a while"
Del 2,
nerskrivet från och med 15 januari 2012
Så fyra veckor senare så tog förhållandet slut. Nu kanske någon (kanske till och med mig själv) anser att det är lite okänsligt att skriva om sådana ting så här vidöppet men jag skall knappast gå in på några detaljer och dessutom är ju detta blogghelvetet anonymt. Att jag lägger upp anteckningar här här beror mest på att internet är den enda backup stark nog för en klumpeduns som mig. Jag har haft sönder så många hårddiskar i mina dagar att SÄPO kontaktat mig angående misstankar om industrisabotage av hela det svenska samhället.
Crash, boom, bang säger det så fort jag får något värdefullt i mina fumliga händer... Inklusive en flickvän.
Det kommer väl sluta med att inte ens the world wide web håller gentemot min osannolika fumlighet och så råkar jag förstöra hela internet (Om inte FBI hinner före) och då är min dagbokbackup www.rocc.blogg.se för all evig tid borta. Det hade varit sjukt trist för mig själv (och för miljarder andra... (ja inte beroende på bloggen då... utan internets försvinnande)) då detta är det enda jag skapat på många många år som jag på något vis står för och representerar... Förutom alla texter här så har jag inte skapat något sedan jag sedan den dagen jag tog studenten och yr i korken av mousserat vin skrek med i Gyllene tiders "Det är över nu" åt alla ruttna år i skolan.
Så hur gick det med romanprojektet? Jo en fjärdel är fit for fight men efter att jag avslutat den delen så har mitt positiva batteri gått och blivit så minusladdat och jag har haft svårt att få ur mig någon text alls... Förvisso är jag inte direkt positiv här där jag sitter på Cafe Fiasco i Oslo. Jag är snarare en förvirrad person i någon slags apatisk gränszon som förmodligen kaffet bredvid mig inte ens kan leda mig bort från.
Botemedlet kommer istället att bli mitt första möte med det senast tillkomna köttet och blodet i min familj, min bror Stålmannens baby! babyn har Stålmannen inte avlat fram med Louis Lane eller Stålkvinnan utan bra mycket tuffare karaktär: Hans vänstervridna fru Milkshake. Barnets namn: Johnny!
Jag funderar lite på vad jag och en månad gamla Johnny ska prata om... Hoppas han inte är en sådan där dryg arrogant ungjävel som helt kommer ignorera mina samtalsinledningsförsök. Nej det ska nog gå bra. Det enda egentliga problemet är att jag hatar barn... Fast inte lika mycket som Jets polare Brumm (Min goda vän Jets, Brumm och en till kille hälsade på i Beitostølen nu helgen innan jag reste ner till Göteborg). Brumms skämt om spädbarn passar verkligen inte in i detta blogginlägget om min brors baby.
Just därför:
Vad får du om du kör ett spädbarn i en hushållsmixer?
- Stånd!
Nu är det här alltså elaka Brumms skämt och inte mitt eget men jag känner ändå att min blogg återigen står upp för sina forna politiskt inkorrekta ideal. Även om jag aldrig kommer nå högre än legenden Jockibois blogg (känsliga läsare varnas ej utan uppmanas snarare att verkligen trycka på länken)
( Fredag 13 januari)
Så medan Brumm satt i min lägenhet i Beitostølen och försökte roa sedan två timmar nysingel mig med spädbarnsvitsar så tog jag istället uppbrottet mycket mer moget och sansat... Genom att svepa fernetshot efter fernetshot och med dom som kompassnål i mitt snurrande hjärta så navigerade jag ut mig själv på krogen där jag gick på en snubbe jag startade barfight med. Jag är ju inte så skillad i barfight men jag tänkte att en sådan där ful tanig jävel som han framför mig kan gott bli min debut i the ancient art of mortal combat.
Bedrövligt trist när mina kompisar som jag hämtade för att backa upp mig förklarade att killen jag tänkte ge en omgång var min egen spegelbild i barens hallspegel.
Min resa in i spegelbildarnas och dimmornas land fortsatte till en polsk efterfest och därifrån crash, boom, bang på soffan som jag släpade mig upp ur i lagom tid för att alldeles för sent öppna upp min arbetsplats för kunder.
( Lördag 14 januari)
Lika synkroniserat sen och med lika synkroniserat hög promille möter jag min arbetskamrat Albino och tillsammans skämtar vi bort hela arbetsdagen då det är väldigt svårt att tänka på problem när man konstant skrattar... I sju jävla timmar!
We have been accused of being easily entertained... And we're guilty.
Men när jag kom hem efter arbetet så attackerade de negativa tankarna igen, men jag hanterade det moget och sansat: Av med korkajäveln på fernetflaskan och crash, boom, bang! Dom navigerade oss denna gången till en stängd restaurang i Beitostølen vi valsade in i. När restaurangchefen fann oss sittandes vid ett bord i mörkret så reagerade hon inte med utskällning, utsparkning eller polisanmälning utan gav oss istället tre flaskor vin att kalasa på och sedan lämna hon lokalen åt dess bittra öde... Det finns så fina människor va!
När vinet var näst intill uppslurkat så velade vi vidare in i ett galleri av uppstoppade djur och givetvis följde vi restaurangchefens generösa initiativ och snart så hade järven, vargen, grävlingen och morkullan fått vin och kärleksfulla klappar!
Natten fortsatte och medan vi lunkade vidare mot krogen "Huset" så tog jag upp ämnet "Alltså Albino, vi borde ju lätt ställa upp i ett Greyhoundrace och mygla oss till segern genom att avla precis rätt!". Men Albino svarade inte och verkade inte ens intresserad över ämnet. Jag blev jättebesviken då jag verkligen ansåg ämnet vara klockrent och när ingen ville prata med mig om det så blev hela min värld svart igen!
Men så tittar plötsligt Albino upp med ett stort leende och skriker "Vi klonar en Greyhound med en jävla leopardjävel!"... Natten sken upp igen!
(Söndag 15 januari)
Nästa morgon släpar jag mig återigen ur soffan jag däckat på sen till jobb och fylleskämtar bort hela dagen med Albino. Men denna dag när jag kom hem så svek kroppen mig och jag somnar som en sten i 13 timmar (på soffan? You bet ya!)
Så när jag nästa morgon kommer till arbetet är det första gången i mitt liv jag är en spiknykter nysingel och anar att nu kommer ältandet vältra över mitt huvud som en bulldozer... Men som tur är så är mina kompisar sina ovanor trogna och spårade totalt under söndagnatten och lyckas underhålla mig med fyllehistorier hela dagen.
De hade brytit sig in i en stängd utomhuspool, de hade svämmat över en inomhuspool och de hade blivit anklagade för våldtäkt en brud, allt på en efterfest i en gigantisk lyxhytte. Nu är det kanske inte så där otroligt roligt med våldtäkt men försvaret från den våldtäktsanklagade var ganska kul: - "Men va fan, det var ju hon som våldtog mig!". Om båda försökte våldta varandra så får man ana att det var en viss brist på kommunikation. Fast i och för sig, vem vill våldta en våldtäktsman... Eller våldtäktskvinna... Eller någon alls! Den enda jag personligen vill våldta är den där kaxiga typen i spegeln jag beskrev tidigare.
Uh oh! Hela cafè "Brogyllen" i Göteborg som jag sitter på har börjat att skaka precis som i cafescenen i filmen Inception... Varför? Jo detta blogginlägget håller på att spåra! Eventuellt beror den lilla jordbävningen på spårvågnarna som far förbi här utanför en gång i minuten. Mitt hopp är att både spårvagnarna och detta inlägg håller sig på rälsen.
För att inte tala om mitt hopp för gänget där uppe i Norge. Risken är stor att jag finner en brinnande skiduthyrning och en våldtäksman som står vid flammorna och värmer sig i kylan när jag kommer upp till Beitostølen igen.
(Onsdag 18 januari)
Här i Göteborg är jag inne på min tredje påtår och väntar på att min bror skall möta mig och leda mig till Bergsjön där han och hans fru tydligen förvarar sin baby i en krubba. Hybris enligt mig.
Igår kväll hälsade jag på mamma och pappa ute i bushen och det var mycket otrevligt. Far örfilade mig över att jag klantat bort mitt förhållande och mor satt i sin gungstol och grät ut "vi kommer aldrig få den gossen bortgift" i sann kristen tradition. Jag avstod att berätta för de konservativa bönderna att jag starkt funderar på att bli bög.
Det kanske är lite drastiskt att bli bög bara för att min första seriösa relation crash, boom, bangar och dessutom så sitter jag på ett cafè fullt av lunchande byggjobbare från Partille och de bygger inte direkt upp min aptit för att hångla upp skäggiga män. Förvisso är killar enklare att förstå sig på men Colplay och Cloudcult är överens i sina refränger... Nobody said it was easy.
(Torsdag 19 januari)
Babyinspektionen är över och babyn får 5 drogade blickar av 5 möjliga. Stålmannen och Milkshake kan vara stolta över sin högkvalitativa fertilitet. Sitter nu här på Nils Ericson terminalen och saknar den lilla palten redan... Hans avslappnade syn på tillvaron där han låg i mitt knä fick mig att rycka upp mig och lugna ner mig över all dramatik som visats på min hopplösa amatörteater till medvetande. Jag menar kan en baby utan någon livserfarenhet chilla så bör jag också lyckas!
Jag och brorsan sjöng Ebba Gröns "Häng gud" i soffan för honom tills han somnade så rofyllt som bara en baby som just hört svensk punk kan göra (även om låtvalet kanske inte rimmade perfekt med att de lagt honom i en krubba).
Efter inspektionen så tog jag spårvagnen från den andligt rådgivande babyn i Ghettot Bergsjön till min andligt rådgivande bästa kompis, Nicloss i Biskopsgården och somnade sedan min vana trogen på den sistnämndes soffa. Jag hade nästan hellre stannat i Götet och hängt med mina rådgivare än att resa upp till en brinnande norsk skiduthyrning.
Men nu skedde det sig som så (skriver nu från en buss någonstans mitt i Norge) att jag gick på min italienska vän Testo på osloterminalen efter min busstur från Göteborg och han hade i sin tur precis klivit av flyget från Milano.
Han hävdade bestämt att jag lovat att anställa honom på skiduthyrningen och jag lovade bestämt att något sådant skulle jag då aldrig göra. Italien är ett land av bovar, banditer och veklingar till sjökaptener...
... Och jag skulle anställt en pyromanvåldtäktsman långt innan jag anställt en person av italiensk härkomst.
Så nu sitter vi här på bussen bredvid varandra och storbråkar om vem som lovat vad. Det är ganska trevligt ändå då just italienska svordomar är de mest intressanta ord den mänskliga civilisationen har att bjuda på.
Men sedan så lugnade vi oss lite och började prata om något både jag och Testo brinner starkt för... Resor. Ungefär där så började hela världen utanför bussen växa medan lilla jag och mina små problem krympte...
Så här sitter jag nu uppe i Beitostølen igen liggandes avslappnad i min soffa och snurrar på en liten jordglob samtidigt som jag inser att det får säga crash, boom, bang ibland.
Del 1,
Nerskrivet den 23 december 2011
Jag får ta och vara ärlig, den här dagen har hittills inte varit klockren... Jag råkade visst ännu en gång pinsamt nog glömma bort att everything is amazing and nobody is happy för när jag vaknade i morse var det bakfylla och tankspriddhet för fulla muggar. Bakfyllan kan ha berott på gårdagens fulla muggar och tankspriddheten kan ha berott på att mitt förhållande håller på att gå i tu och i tusen bitar. Jag tror också en bidragande faktor till min förvirring var att jag precis fann samen i min soffa när jag stapplade ut från sovrummet mot toaletten för att spy ut mina bekymmer.
Här är han, Samen!
Trogna läsare (Mamma? Nej just det ja, hon övergav denna bloggen samma dag hon införde det där besöksförbudet gentemot mig) minns kanske samen då han och hans ociviliserade indiankultur har blivit smädad och hånad i denna blogg från första gången jag mötte honom på en krogrunda i Hemsedal för tre år sedan.
Just nu bor Samen i Sveriges sydligaste sameby i Idre men så här dagen innan doppardagen tog han bilen till Beitostølen bara för att ge mig en suckerpunch i ögat och sedan bränna ner min lägenhet. Ja han är omtänksam Samen. Anledningen till misshandeln var som vid samtliga tidigare tillfällen ilska över att jag skrivit om honom och samevärlden med förlöjligande ordalag på denna blogg.
Det var förvisso över ett år sedan jag nämnde honom här på bloggen men han berättade för mig nu att han varje dag i ett och ett halvt år gått runt arg som ett bi bland sina renar endast beroende på mina elaka förflutna ord. När han vaknade upp i sin kåta i Idre igår morse så blev ilskan för mycket och Samen svek för det inre trycket... Han kastade sig in bilen! vrooom i sju timmar! Sedan knackade han på min ytterdörr här i Beitostølen! Sedan crash, boom, bang!
När jag kvicknade till igen där på mitt hallgolv så var det dags för nästa samiska tradition ungefär lika traditionell som brutalt våld... Alkohol! Efter det så spårade allt och så här morgonen efteråt berusad, blåslagen och tankspridd så bev väderleksrapporten för dagen: "Nah, this aint gonna be good!".
Molnen lättade först nu klockan 21.00 när jag satt mig ner med dunderunderbar Svensk punk (DLK, Charta 77, Dia psalma, Strebers, you name it) Carlsberg och en skål med ris,linser och kikärter som jag hällt rømme i... Jag blev nästan lika chockad som de i elektriska stolen när jag upptäckte att det var ta mig fan gott!... Ja grytan alltså, inte att sitta i elektriska stolen... Tror man får leta djupt i flashbacks fetischismforum för att finna invånare som har hemmasnickrat elektriska stolar för sexuell njutning... Eller nu när jag tänker på det så behöver man nog bara skrapa på ytan på www.flashback.org för att finna sådana invånare.
Hur som motherfucking helst (Som sagt tur att mamma lämnat den här bloggen) så har jag det äntligen bra här i min samefria soffa (han har rest vidare till någon norsk sameby för planera förintelsen av vargjaktmotståndare). Dagen har varit fylld av omöjliga outvecklande tankar om mitt liv och min flickvän men nu träffar jag henne om bara några dagar om hon inte bangar resa hit så tar problemen då. Någon överanalys av scenariot är inte nödvändig här.
Det som jag dock upptäckt och som skrämmer mig en aning är att en negativ tanke alltid skall öppna dörren för andra negativa tankar... Så plötsligt finner jag mig själv oroa mig över det förflutna, framtiden och nästan allt när det redan räcker och blir med neråtankar över vad som vore de bästa alternativet för mig och min flickvän.
På dagen innan julafton också? Vad hände med giriga lilla mig som aldrig kunde somna natten den 23de december då jag ville mina klappar (Duplozoo och Lejonkungen på VHS) now! Nu sitter jag här 15 år senare minst lika girigt och söker sömnpiller för den kommande natten i dessa anteckningar.
Folk brukar alltid säga till mig du som är så positiv och glad, hur klarar du det? Att vara ärkepositiv och superglad är min enda väg att må någorlunda bra... När jag var liten räckte det med att plocka ruttna knoppar ur maskrosor för att hålla mig själaglad... Men det känns som om ribban höjts varje dag sedan dess. Så kom jag på att äkta kärlek via ett förhållande var det preparatet som skulle göra lyckan gjord. Nu så sitter jag här och frågar mig hur äkta den kärleken egentligen är... Kanske är resande det enda preparatet som märkliga bortskämda mig kan förlita mig på? Jag hoppas inte det egentligen för då kommer oundvikligen den dag jag vill resa bort ifrån hela denna planeten.
"Oh im gonna leave this world for a while"
Del 2,
nerskrivet från och med 15 januari 2012
Så fyra veckor senare så tog förhållandet slut. Nu kanske någon (kanske till och med mig själv) anser att det är lite okänsligt att skriva om sådana ting så här vidöppet men jag skall knappast gå in på några detaljer och dessutom är ju detta blogghelvetet anonymt. Att jag lägger upp anteckningar här här beror mest på att internet är den enda backup stark nog för en klumpeduns som mig. Jag har haft sönder så många hårddiskar i mina dagar att SÄPO kontaktat mig angående misstankar om industrisabotage av hela det svenska samhället.
Crash, boom, bang säger det så fort jag får något värdefullt i mina fumliga händer... Inklusive en flickvän.
Det kommer väl sluta med att inte ens the world wide web håller gentemot min osannolika fumlighet och så råkar jag förstöra hela internet (Om inte FBI hinner före) och då är min dagbokbackup www.rocc.blogg.se för all evig tid borta. Det hade varit sjukt trist för mig själv (och för miljarder andra... (ja inte beroende på bloggen då... utan internets försvinnande)) då detta är det enda jag skapat på många många år som jag på något vis står för och representerar... Förutom alla texter här så har jag inte skapat något sedan jag sedan den dagen jag tog studenten och yr i korken av mousserat vin skrek med i Gyllene tiders "Det är över nu" åt alla ruttna år i skolan.
Så hur gick det med romanprojektet? Jo en fjärdel är fit for fight men efter att jag avslutat den delen så har mitt positiva batteri gått och blivit så minusladdat och jag har haft svårt att få ur mig någon text alls... Förvisso är jag inte direkt positiv här där jag sitter på Cafe Fiasco i Oslo. Jag är snarare en förvirrad person i någon slags apatisk gränszon som förmodligen kaffet bredvid mig inte ens kan leda mig bort från.
Botemedlet kommer istället att bli mitt första möte med det senast tillkomna köttet och blodet i min familj, min bror Stålmannens baby! babyn har Stålmannen inte avlat fram med Louis Lane eller Stålkvinnan utan bra mycket tuffare karaktär: Hans vänstervridna fru Milkshake. Barnets namn: Johnny!
Jag funderar lite på vad jag och en månad gamla Johnny ska prata om... Hoppas han inte är en sådan där dryg arrogant ungjävel som helt kommer ignorera mina samtalsinledningsförsök. Nej det ska nog gå bra. Det enda egentliga problemet är att jag hatar barn... Fast inte lika mycket som Jets polare Brumm (Min goda vän Jets, Brumm och en till kille hälsade på i Beitostølen nu helgen innan jag reste ner till Göteborg). Brumms skämt om spädbarn passar verkligen inte in i detta blogginlägget om min brors baby.
Just därför:
Vad får du om du kör ett spädbarn i en hushållsmixer?
- Stånd!
Nu är det här alltså elaka Brumms skämt och inte mitt eget men jag känner ändå att min blogg återigen står upp för sina forna politiskt inkorrekta ideal. Även om jag aldrig kommer nå högre än legenden Jockibois blogg (känsliga läsare varnas ej utan uppmanas snarare att verkligen trycka på länken)
( Fredag 13 januari)
Så medan Brumm satt i min lägenhet i Beitostølen och försökte roa sedan två timmar nysingel mig med spädbarnsvitsar så tog jag istället uppbrottet mycket mer moget och sansat... Genom att svepa fernetshot efter fernetshot och med dom som kompassnål i mitt snurrande hjärta så navigerade jag ut mig själv på krogen där jag gick på en snubbe jag startade barfight med. Jag är ju inte så skillad i barfight men jag tänkte att en sådan där ful tanig jävel som han framför mig kan gott bli min debut i the ancient art of mortal combat.
Bedrövligt trist när mina kompisar som jag hämtade för att backa upp mig förklarade att killen jag tänkte ge en omgång var min egen spegelbild i barens hallspegel.
Min resa in i spegelbildarnas och dimmornas land fortsatte till en polsk efterfest och därifrån crash, boom, bang på soffan som jag släpade mig upp ur i lagom tid för att alldeles för sent öppna upp min arbetsplats för kunder.
( Lördag 14 januari)
Lika synkroniserat sen och med lika synkroniserat hög promille möter jag min arbetskamrat Albino och tillsammans skämtar vi bort hela arbetsdagen då det är väldigt svårt att tänka på problem när man konstant skrattar... I sju jävla timmar!
We have been accused of being easily entertained... And we're guilty.
Men när jag kom hem efter arbetet så attackerade de negativa tankarna igen, men jag hanterade det moget och sansat: Av med korkajäveln på fernetflaskan och crash, boom, bang! Dom navigerade oss denna gången till en stängd restaurang i Beitostølen vi valsade in i. När restaurangchefen fann oss sittandes vid ett bord i mörkret så reagerade hon inte med utskällning, utsparkning eller polisanmälning utan gav oss istället tre flaskor vin att kalasa på och sedan lämna hon lokalen åt dess bittra öde... Det finns så fina människor va!
När vinet var näst intill uppslurkat så velade vi vidare in i ett galleri av uppstoppade djur och givetvis följde vi restaurangchefens generösa initiativ och snart så hade järven, vargen, grävlingen och morkullan fått vin och kärleksfulla klappar!
Natten fortsatte och medan vi lunkade vidare mot krogen "Huset" så tog jag upp ämnet "Alltså Albino, vi borde ju lätt ställa upp i ett Greyhoundrace och mygla oss till segern genom att avla precis rätt!". Men Albino svarade inte och verkade inte ens intresserad över ämnet. Jag blev jättebesviken då jag verkligen ansåg ämnet vara klockrent och när ingen ville prata med mig om det så blev hela min värld svart igen!
Men så tittar plötsligt Albino upp med ett stort leende och skriker "Vi klonar en Greyhound med en jävla leopardjävel!"... Natten sken upp igen!
(Söndag 15 januari)
Nästa morgon släpar jag mig återigen ur soffan jag däckat på sen till jobb och fylleskämtar bort hela dagen med Albino. Men denna dag när jag kom hem så svek kroppen mig och jag somnar som en sten i 13 timmar (på soffan? You bet ya!)
Så när jag nästa morgon kommer till arbetet är det första gången i mitt liv jag är en spiknykter nysingel och anar att nu kommer ältandet vältra över mitt huvud som en bulldozer... Men som tur är så är mina kompisar sina ovanor trogna och spårade totalt under söndagnatten och lyckas underhålla mig med fyllehistorier hela dagen.
De hade brytit sig in i en stängd utomhuspool, de hade svämmat över en inomhuspool och de hade blivit anklagade för våldtäkt en brud, allt på en efterfest i en gigantisk lyxhytte. Nu är det kanske inte så där otroligt roligt med våldtäkt men försvaret från den våldtäktsanklagade var ganska kul: - "Men va fan, det var ju hon som våldtog mig!". Om båda försökte våldta varandra så får man ana att det var en viss brist på kommunikation. Fast i och för sig, vem vill våldta en våldtäktsman... Eller våldtäktskvinna... Eller någon alls! Den enda jag personligen vill våldta är den där kaxiga typen i spegeln jag beskrev tidigare.
Uh oh! Hela cafè "Brogyllen" i Göteborg som jag sitter på har börjat att skaka precis som i cafescenen i filmen Inception... Varför? Jo detta blogginlägget håller på att spåra! Eventuellt beror den lilla jordbävningen på spårvågnarna som far förbi här utanför en gång i minuten. Mitt hopp är att både spårvagnarna och detta inlägg håller sig på rälsen.
För att inte tala om mitt hopp för gänget där uppe i Norge. Risken är stor att jag finner en brinnande skiduthyrning och en våldtäksman som står vid flammorna och värmer sig i kylan när jag kommer upp till Beitostølen igen.
(Onsdag 18 januari)
Här i Göteborg är jag inne på min tredje påtår och väntar på att min bror skall möta mig och leda mig till Bergsjön där han och hans fru tydligen förvarar sin baby i en krubba. Hybris enligt mig.
Igår kväll hälsade jag på mamma och pappa ute i bushen och det var mycket otrevligt. Far örfilade mig över att jag klantat bort mitt förhållande och mor satt i sin gungstol och grät ut "vi kommer aldrig få den gossen bortgift" i sann kristen tradition. Jag avstod att berätta för de konservativa bönderna att jag starkt funderar på att bli bög.
Det kanske är lite drastiskt att bli bög bara för att min första seriösa relation crash, boom, bangar och dessutom så sitter jag på ett cafè fullt av lunchande byggjobbare från Partille och de bygger inte direkt upp min aptit för att hångla upp skäggiga män. Förvisso är killar enklare att förstå sig på men Colplay och Cloudcult är överens i sina refränger... Nobody said it was easy.
(Torsdag 19 januari)
Babyinspektionen är över och babyn får 5 drogade blickar av 5 möjliga. Stålmannen och Milkshake kan vara stolta över sin högkvalitativa fertilitet. Sitter nu här på Nils Ericson terminalen och saknar den lilla palten redan... Hans avslappnade syn på tillvaron där han låg i mitt knä fick mig att rycka upp mig och lugna ner mig över all dramatik som visats på min hopplösa amatörteater till medvetande. Jag menar kan en baby utan någon livserfarenhet chilla så bör jag också lyckas!
Jag och brorsan sjöng Ebba Gröns "Häng gud" i soffan för honom tills han somnade så rofyllt som bara en baby som just hört svensk punk kan göra (även om låtvalet kanske inte rimmade perfekt med att de lagt honom i en krubba).
Efter inspektionen så tog jag spårvagnen från den andligt rådgivande babyn i Ghettot Bergsjön till min andligt rådgivande bästa kompis, Nicloss i Biskopsgården och somnade sedan min vana trogen på den sistnämndes soffa. Jag hade nästan hellre stannat i Götet och hängt med mina rådgivare än att resa upp till en brinnande norsk skiduthyrning.
Men nu skedde det sig som så (skriver nu från en buss någonstans mitt i Norge) att jag gick på min italienska vän Testo på osloterminalen efter min busstur från Göteborg och han hade i sin tur precis klivit av flyget från Milano.
Han hävdade bestämt att jag lovat att anställa honom på skiduthyrningen och jag lovade bestämt att något sådant skulle jag då aldrig göra. Italien är ett land av bovar, banditer och veklingar till sjökaptener...
... Och jag skulle anställt en pyromanvåldtäktsman långt innan jag anställt en person av italiensk härkomst.
Så nu sitter vi här på bussen bredvid varandra och storbråkar om vem som lovat vad. Det är ganska trevligt ändå då just italienska svordomar är de mest intressanta ord den mänskliga civilisationen har att bjuda på.
Men sedan så lugnade vi oss lite och började prata om något både jag och Testo brinner starkt för... Resor. Ungefär där så började hela världen utanför bussen växa medan lilla jag och mina små problem krympte...
Så här sitter jag nu uppe i Beitostølen igen liggandes avslappnad i min soffa och snurrar på en liten jordglob samtidigt som jag inser att det får säga crash, boom, bang ibland.
Innan himlen faller ner
Och natten den är vild
Och dagen den är svår
Och ingenting finns där i mellan
Rädsla för imorgon
Skam ifrån igår
Och Satan skyfflar kol i källaren
Det stora är fördärvat
Allting fint är litet
Snart finns inte ens det lilla kvar
Ansiktet är grått
Och samvetet är slitet
Varje dag är som den sista dag vi har
Innan 21 december 2012
Det verkar som det blivit ett nytt år igen fyllt av förhoppningar och kärleksfull framtidstro... Det finns bara ett litet problem. Året som rasat ner över oss är inget annat än domedagens år 2012 då jorden och dess hedningar till invånare kommer att möta sitt bittra öde den iskalla natten mellan 20de och 21a december. De forna Inkaindianderna och LSDtrippande tweekers är överens om slutet och vem är jag att ifrågasätta deras allomfattande kunskap... So what now? Jag borde ju göra precis så som jag antar alla de konspirationsteoretiker som verkligen tror på den stundande undergången gör... Säga upp mig från arbetet, tömma sparkontot och kicksparka sönder spargrisen för att sedan införliva alla mina livs mål som jag så länge skjutit upp till förmån för min komfortabla roll som another brick in the wall.
Så när jag gjort det vad är då mina livsmål som jag tvunget måste hinna med på 11 månader och 15 dagar innan den ordagranna deadlinen 21 december 2012? Jo jag satte för ett år sedan upp ett väldigt passande mål i denna blogg när jag rapporterade från inkatemplet Machu picchu
"Mitt nya mål här i världen är att få tag i alla pengar i hela världen och sen köpa hela världen, sen ska jag flytta till Macchu Picchu och festa loss varje dag med min familj och mina vanner som jag tvångsdeporterat dit (vilket jag då kan eftersom jag äger hela världen)."
Vad vore ett mer soft ställe att vänta in undergången på, om inte just den plats där indianerpräster förmodligen stod för tusentals år sedan och granskade den magiska stjärnhimmeln till den grad att de insåg att "hey, jorden går utan tvekan under 2012...".
Själv anser jag att stjärnhimmeln ställer fler frågor än den ger svar men då är det väl än förbannad tur att det finns visare människor än mig: Vetenskapsmän... och Inkaindianer... och LSDtweekers.
Så här i efterhand så tror jag att mitt livsmål med att köpa hela världen och sedan bosätta mig på machu picchu tillsammans med mina tvångsdeporterade vänner och familj kan bli aningen svårt. Att köpa hela världen: piece of cake, men jag tror ingen av mina föräldrar, syskon eller vänner kommer låta sig bli transporterade till Sydamerika utan kamp och en aggressiv otacksam attityd... Orka vänta på att himmeln faller ner över Peru med ett gäng bittra hemlängtande inlåsta människor. De enda två som jag verkligen tror snabbt hade accepterat ödet att de nu ska hänga med mig i inkaruiner i Anderna är mina vänner Glaciär-Glenn och Nicloss. När jag hade släppt ut dom ur deras burar där uppe på berget efter att varit inlåsta i en vecka så hade de nog mest sagt "Skönt att komma ur den där mörka buren... Vad är det här för fett ställe?" för att sedan tända varsin cigarett.
Båda Nicloss och Glaciär-Glenn lyfte upp detta nyåret med att resa upp till Beitostølen och fira in det med mig. Även Erikus och hennes pojkvän, Min italienska vän Testo de cazzo, Skäggapan aka Hotelapan (klassisk Beitostølenprofil), mina två nya vänner Cruster och Maya och min flickvän dök upp för att fira ingången i 2012.
Testa de Cazzo är inte riktigt klok i huvudet då han år efter år kommer upp hit till Beitostølen för att åka snowboard när han bor precis vid Alperna... Det kan liknas med att resa från Yukonterritoriet till Tjernobyl för att gräva guld. Men jag klagar inte på hans orationella resbeslut eller hans outtömliga och ologiska och positiva entusiasm över vilken otroligt bra snowboardåkning det är i Beitostølen då hans sällskap är kanadensiskt guld...
Alkohola
Någon vars sällskap är mer av radioaktivt kattguld från det forna Sovjet är ingen mindre än Alkohola och honom fick båda jag och Testo stifta bekantskap med på självaste julafton! Testo kom nämligen upp till Beitostølen tidigare än resten av gänget så han jag, min kusin Albino, min goda vän Its och en 50årig italienare vi kallar The Man åt traditionell julmiddag i den The Mans hytte. Då kom grinch... Alkohola.
Alltså Alkohola är en bra karaktär på många sätt då man alltid mår lite bättre när man jämnför sig med honom och hans personlighet kan beskrivas i denna korta historia.
Min söta vän Amelie fann Alkohola däckad i en snödriva en kall vinternatt så hon hjälper Alkohola upp ur snödrivan. När Alkohola kommit på fötter så är hans respons gentemot Amelie tveklös, han putter ner henne i samma snödriva och valsar sen vidare därifrån.
Alltså det här är inte den vanliga illa omtyckta människan... Det har gått så långt att Beitostølens invånare spritter ut i juliga musikalsångnummer när han kommer gåendes...
Våran julmiddag med Alkohola var spännande på många vis. När det knackade på dörren så sa vi skämtsamt "Det måste vara Alkohola"... Nog fan var det Alkohola så vi fick tona ner det skämtet illa kvickt när han vaggade in till middagsbordet full som tomtens säck. Först påpekade han för vår värd The Man att han bjudit in The Man till sin julmiddag och suttit och väntat på honom... Sedan sa han "Why don't you invite the most gay person to the most gay christmas!". Sedan fortsatte han med att peka på sin stackars engelska setter han släpat med sig och säga "That is the best cocksucker in the world... She really is!"... Sen berättade han att hunden förmodligen kommer vara död inom ett år. Strupcancer.
Alkoholas blick växlades mellan djup aggressivitet då han cirka femton gånger var i full färd med att hoppa över bordet och slå till de som kritiserade hans ordval... Han satte verkligen ribban bra när han tog upp ämnet "Hitler was actually right, The Jews are the reason for all problems in the world!... God jul!". Vad är det för typ av felspelad människa som tar upp detta på en julmiddag han inte ens är välkommen till... Jo, the one and only Alkohola. Fast hade det varit så att det verkligen är judarnas fel att Alkohola blivit som han blivit kan jag gott se att han förvarar "Mein Kampf" under huvudkudden.
Den mest klockrena ordväxling var mellan Alcohola och Its
Alcohola - Please Its, can we be friends again?
Its - We where never friends in the first place...
Alcohola - Can be we friends now?
Its - We can say hi...
Slutligen så sa han "Im just gonna finish my vine, then i walk home" så vi påpekade att han druckit upp sitt vin för länge sen. Då sträckte han sig efter mitt vinglas istället och när jag kvickt som en iller tog det innan han fått tag i det så muttrade han "so your all ganging up against me" och lämnade till sist hytten (efter att han ramlat ihop inne på toaletten) med sin hund som gav oss andra en sista tragisk blick som sade "Kill me!".
Julaftonen slutade för övrigt med att vi landade i min lägenhet där den 22åriga italienaren och den 50åriga italienaren bestämde sig för att sjunga italiensk opera klockan fyra på morgonen till den volym att jag blev hotad med att bli vräkt igen. God jul hyresvärden.
Julmoral
Jag antar att Alkoholas personlighet endast utgår från det faktum att harmagedon stundar och att himlen står i begrepp att falla ner... Varför bry sig om någonting annat än hålla sitt hjärta konstant negativt så att det pumpar runt alkoholen så där njutbart smärtsamt nu när tiden för att ändra sin situation ändå inte räcker.
Men om vi nu vänder på kycklingsteken (någonting säger mig att något sådant inte existerar men det spelar inte så stor roll då det mest är en liknelse) lite så kan man ju fråga sig vad för typ av rutten personlighet jag som skribent har när jag tar så mycket av min egen tid för att beskriva en annan människa i så ondskefulla ordalag på internet som jag nu gjort... Och det är inte första gången jag ger mig på att håna mina medmänniskor på denna webadressen...
Vi minns väl alla hunden...
Eller min amerikanska reskamrat...
Ja... nej... jo... så att... Min julstrumpa var inte direkt överfull och jag har inte ens moralen att försöka mig på att ursäkta min ondska... Jag har trots allt bara elva korta månader kvar av denna värld och de kan jag inte slösa bort på onödiga ursäkter... Men uppenbarligen på onödiga blogginlägg om min jul och mitt nyår.
Jag gör som jag gör med alla problem, jag skämtar bort dom.
För igår så satt jag i liften med en pojke och jag frågade honom varför han inte hade hjälm. Han svarade "Mor min bruker den... Hon er ondskapsfull!". Jag håller med och med henne och Alkohola i bakhuvudet så tror jag mig nog klara några dagar till innan bikt är en nödvändighet för att inte gud ska labba en blixt i omskrivna bakhuvud över mitt liv i synd... (Att han inte gjorde det i somras när jag arbetade som profithungrig säljare åt en religiös organisation samtidigt som jag rökte illegala farliga substanser, krökade legala farligare substanser och hade sex innan äktenskapet är för övrigt en gåta).
Men nog om kristna traditioner som exempelvis jul och omoral nu. För nu ska jag berätta lite hur mitt sista år i livet har startat i och med vår traditionella nyårsfest.
Erikus och Mario
Jag kan börja med att påpeka att min vän Erikus och hennes Mario inte fick lov att fira nyår då jag kedjade fast dom i grovarbete på skiduthyrningen så att jag själv kunde ta ledigt... Deras arbetsvillkor skulle fått de sorgsna barnen som tillverkar happymeal i underjordiska industrilokaler i Kina att känna att de fått en vinstlott i världsamfundets lotteri... Kan man verkligen skämta om sådant? Uppenbarligen?
Så med Erikus och Mario på bomullsfält... Skiduhyrningen så tog jag ledigt och valde att ta vara på min begränsade fritid genom att riskerade min flickväns liv denna årets sista dag... Ungefär nu känner jag att den här bloggrapporten nog inte kommer direkt höja mitt anseende bland de som läser den.
The River
Jag och Curry som hon heter tog oss till det brantare alpinområdet Raudalen femton minuter med bil från Beitostølens vågrätta "backar" och där åkte vi upp och ner några gånger innan jag ville åka ner i offpisten... Min kusin Albino hade två dagar tidigare berättat att han höll på att dö i offpisten på grund av flod man måste använda som transportsträcka inte hade frusit... Sedan sa han till mig väldigt artikulerat "Åk inte ner i floden!".
Det var först när jag och Curry brakade ner i snömassorn från berget ner till floden som virvlar fram där som jag insåg att det Albino menat med orden "Åk inte ner i floden" var "Åk inte till floden överhuvudtaget".
Floden var vild och påfallande ofrusen och eftersom den rinner ner genom en dalgång så var det många partier där floden svallade rakt mot branta bergväggar... Vanligtvis är det bara att glida fram på isen med skidor eller snowboard ner till mer civiliserade trakter men nu blev det livsfarlig vandringsfärd i meterdjup lössnö längst med den starka kalla forsen precis bredvid! Jag älskade det!
Så här såg situationen ut!
... Eller ja kanske mer så här förresten...
Det jag egentligen menar är att scenariot var precis som detta
Äventyret var personifierat och jag skrek ut dikter om tacksamhet gentemot vild natur av Theodore Roosevelt samtidigt som jag kravlade fram med snowboarden på axeln. Mitt adrelindränkta glädjerus var en starkt kontrast till Currys känslor eftersom att hon ansåg sig blivit nerlurad i dödskuggans dal där Charons älv brusade fram... Det slutade med att vi satte oss på en sten som barnen Hans och Greta som gett upp hoppet om att komma hem till far. Det måste nog varit en av de sötaste synerna ever där vi satt tysta hand i hand i vildmarken då är vi ganska små personer... Två pysslingar i tomteskogen som bara väntade ut tidens gång. Just då i denna fridfulla stund så ramlade det ner något i huvudet på mig och jag insåg att himlen höll på att störta ner över oss...
Vi var tvungna att fortsätta får färd och varna kungen!
Den otroliga vandringen fortsatte upp på en klippfasad ner mot forsen och varje steg fick tas med försiktighet då den ostabila snön konstant ville glida ner i det iskalla vattnet en meter nedanför. Vid en klippa var det för långt att hoppa ner samtidigt så jag tog Curry och kastade ner henne först... Men då fastnade hon inte i snön ordentligt utan börjar glida ner mot forsen till dess att plumset i isvattnet var ett faktum. Jag stod fortfarande uppe på klippan som en idiot då jag såg stackars Curry flyta iväg längst med forsen och slutligen fastna i ett frostigt vattenfall... Jag orkade inte ta mig till den sida av floden hon fastnat så jag lämnade henne där.
Nej ta mig tusingen... Jag blandar ihop det. Det var min snowboard jag kastade ner för stupet och som gled ner i forsen. Curry höll sig torr om jag minns rätt. Här kommer förresten en bild på henne när hon tampades mot naturen! Och snälla läsare, inga kommentarer om hennes ögon eller nigerianska hudfärg, vi kan väl alla pröva att hålla ribban hög på denna respektabla blogg.
Men när hoppet nästan var helt ute nådde vi äntligen vägen bort från floden och vidare till backarna... Det enda vi förlorat var precis allt... Och det inkluderar en snowboard.
Nyårsafton
Det är av någon outgrundlig anledning viktigt för mig att dokumentera denna starten på världsslutet så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå ingenom nyårsfirandet också. Jag måste börja med att erkänna att inga svartmarknadsfyrverkerier inhandlades till tolvslaget på grund av att ingen av oss vågade. Vi har sett denna videon för många gånger...
Lord have mercy!
Annars var det ganska vanligt tradionellt nyårsfirande i Beitostølen. Gemensam middag i ett hotelrum jag fick smyga mig in på då jag officiellt är portad ifrån hela hotelkomplexet på grund av oansvarsfullt beteende genom åren. Jag vet inte om de med oansvarsfullt beteende tänker på att jag varit uppe på deras hoteltak och ölat på taknocken eller om det är relaterat till frysboxen jag sparkade sönder i en av lägenheterna... För om problemet egentligen endast ligger i att jag är portad på grund av den stulna bibeln så var det inte jag utan satanisterna Skägg-apan och Glaciär-Glenn som stal och eldade upp boken i fråga... Jag är oskyldig som ett nyfött lamm i Palestina!
Middagen var trevlig och familiär. Den 50åriga The Man tog med sig sina två barn på 11 och 14 år och skålade vilt med Testo hela kvällen med orden "A la Figa!" till varje jäger han svepte i sig... samtidigt som hans lilla dotter satt i hans knä. Mina vänner är inte de mest politiskt korrekta personer världen evolverat fram. (Salute a la figa = Skål till fittan).
Efter maten och dryckesspelen så drog jag på traditionellt vis pistol och hotade och motade alla middagsgäster en efter en till skiduthyrningen som jag fylleglatt låste upp i den klara kvällen. Efter att hookat upp kanske femton personer med åkdon att ta sig ner för skidbackar med som skidor, snowboard, mattor, pulkor, spädbarn etc så gav vi också även ut välkomstdrinkar då det är fancy stil på skiduthyrningens nyårsöppning... Välkomstdrinken var i form av tuborgölburk vi bytt till oss med en dansk pervers gubbe mot ett par rostiga gamla fjällskidor.
Halv tolv motade jag ut alla ur skiduthyrningen igen och i splittrad trupp börjar folket gå vandringen mot toppen... Eller otrolig och otrolig. Beitostølens 6sittslift är löjligt kort (nästan lika kort som mig och Curry) så det tar kanske en kvart att lunka upp till dess högsta punkt. Där uppe fann vi en kulle och sedan satte vi och väntade i lugn och ro och väntade in domedagens år! Jag ville att vi skulle sätta ut marschaller i ett pentagrammönster runt kullen och sedan alla mässa fram ångerfulla böner på latin för att inleda 2012... Det ville inte någon annan alls. "Sörj för era själar" skrek jag åt syndarna men syndarna svarade bara med "A la figa" och svepte sen sina buteljer...
Lugnet hade varit lugnare och ron rofylldare bland de femton personerna på kullen ovanför Beitostølen om inte dyngfulla Testo, drängafulla Albino och dritfulla Its hade existerat. De lekte herren på täppan på kullen och de ser ganska seriöst på den leken. Människor bokstavligen sparkades och slungades ner från kullen mest hela tiden och stämningen på kullen utvecklades till ett regelrätt slagsmål! Alla mot alla! Skallar krossades och tänder flög i takt till fyrverkerierna som exploderade över nejden. Gott nytt år!
Sedan grävde vi gemensamt ner krigsyxan där uppe på toppen och tog våra olika åkdon ner för backarna mot framtiden och sjöng i kör ut bland snöflingorna:
Än klappar hjärtan med friska slag,
och den mörknande framtid är vår.
De årliga racet ner för backen är en hederssak då den som kommer ner fortast kommer först in på krogen i byn och kan därmed dricka sig fullast... Och den som blir fullast vinner ju naturligtvis!
Detta året vann dock inte någon av dom på kullen eller Charlie Sheen utan en tröstlöst berusad brunett som valsade in på våran efterfest där hon desperat försökte hångla upp Its i två timmar även om Its verkligen inte ville ha något med henne att göra. Hon laddade upp sin kärleksambition gentemot Its med vodkashots men felriktade dock alkoholenergin rakt ner på förfestens golv i sina egna spyor istället för i Its säng... Där hon nerkletad så drog Its ut henne i korridoren och skrek "Go home!" och smällde sen igen dörren. Så det var alltså den tjejen blev fullast och vann nyårsracet. Grattis!
Racet för min egen del gick så där då mattan vi tänkte glida ner på inte rörde sig en millimeter på snön. Så det var lite förnedrande när jag och Curry satt på vår stilla matta när alla pulkor, skidor och snowboards ven förbi med orden "So long suckers!". Jag tror dock det var ännu mer förnedrande för ägaren av den pulka som gled ner hela vägen för backen utan sin ägare på den... Det kan förvisso varit ett spöke som valt att ställa upp i de levandes race.
Nyårsnatten fortsatte på krogar och efterfester till fem och det var skönt att starta 2012 med att fylleglatt glömma bort vad detta året verkligen innebär!
Nu försöker jag naturligvis inte skrämma upp någon läsare här med all min dogmatiska bullshit men jag har väldigt lite att skriva om så varför inte skämta sarkastiskt om undergången nu när den är på tapeten? Sedan tycker jag det är lite fåraktigt (baa) att få för sig att man borde ändra hela sin livstil och karaktär för att jorden går under inom några månader... Jorden kommer verkligen gå under för alla levande inom sinom tid så varför inte varje morgon vakna upp med det principfasta ställningstagandet att nu jävlar ska det bli ordning på torpet! Eventuellt ignorera och skjuta upp alla funderingar om rätta livsvägar tills man ligger på sin dödsbädd så morfinpumpad att man inte ens kan klara av att memorera var någonstans det var man gick fel.
Yes Superpretantiösa Pierre är i farten igen! Men jag har en god ursäkt! Min flickvän och alla mina bästa vänner har rest hem till sitt nu! Come back before you leave motherfuckers!!! Så nu fyller jag mitt huvud med vad som än illusionerat kan få mig att känna ett substitut till deras klockrena närvaro. Planer till nya bra perioder! Resplaner...
Det här är sista säsongen jag kommer hyra ut skidor på Beitostølens skiduthyrning. Anledningen är helt enkelt att jag tror det är dags för mig att pröva något nytt... Jag, Testo och Its övernattade på en sjö för några nätter sen och där vi låg på isen fulla på akvavit så skålade jag och Testo hårt in orden "Do more what I want and do less what Im supposed to" i vedkaminens ljus. Testo har för övrigt sagt upp sig från sitt arbete i Milano och kommer flytta till Beitostølen inom loppet av några veckor för att leva som han vill... Den killen inser verkligen att himlen håller på att faller ner över oss och its about fucking time we take care about the time... En åsikt som kanske inte bör förknippas med den 21 december 2012 utan vilket datum man än blir mattad av Bengt Ekerot.
För mig har det de senaste månaderna börjat stå klarare över hur jag fungerar... Inga vackra blueprints...
Jag blir fan räddare och räddare för varje liten dag som går över allt obeskrivligt stort och svårdefinierat... Jag måste konstant klättre högre upp i den positiva stegen för att inte falla ner i de delar av hjärnan där det är som mörkast. Mitt trognaste hjälpmedel i denna utveckling är andra människor och då speciellt de som var här över nyår. Men just nu inser jag att måste finna högre stegpinnar via andra vägar då jag inte kan kravla fast på andra människors som en fet fästing för evigt...
Så mina mål de här sista månaderna innan allting faller ner blir nog så här: Jag ska bli kapten på en sliten liten bananbåt på panamakanalen och tuffa fram där med en söndrig kaptenshatt på hjässan och en träpipa i mungipan. Bananbåtskapten är helt enkelt mitt drömjobb!
Där på min båt ska jag avslappnat ställa mig däck den 20 december klockan 23.00 och sjunga ut i den ljumna fridfulla luften:
Kultiration - En timme kvar att leva
Är jag beredd?
Några minuter från min dödsbädd
Så Mediterar jag på
Hur jag spenderat mitt liv och så
Ser hur det sakta försvinner
Så vad är det jag finner
Bland lycka och bland misär,
Ångesten är det som sliter mig isär
När det knackar på min dörr
Vad jag än gjort så väntar det på mig
Det knackar på din dörr
En gång var jag hungrig och gick på krigsstigen
Nu är jag rädd och övergiven
Allt som var nära är så långt bort
Mitt långa liv hur blev det så kort
Ingen mening att beklaga
Jag är nu bytet och samvetet jagar
Allt som betydde något var kärleken
Är det för sent nu, förlåt mig min sanna vän?
Jag har en timme kvar att leva
en timme kvar att leva
Fader du som över oss vakar
Varför är det kaos vi förorsakar
Det är vid din sida vi borde vandra
Så lär oss att ta hand om varandra
Och leva det liv vi verkligen vill
Allt vi behöver finns ju här intill
Det är så vi kan återuppstå
Det är den enda vägen vi borde gå
Jag har en timme kvar att leva
Så nu barn var inte allt för rädda över detta domedagsinlägg! Jag menar, det finns ju inga som helst konkreta bevis för att jorden går under den 21 december 2012... Den kan ju minst lika lätt gå under i morgon! Så det är nog dags att glömma paniken för ett litet tag, skriva lite och vara ärligt nöjd med livet som det är för det är jag verkligen.
Apornas planet
Nej nu får jag fan försöka väga rätt den här fula bloggen några hekton. Jag har läst igenom mina senaste rapporteringar och fy bubblan vilken samling dynga! Jag vet att endast tre människor regelbundet orkar läsa vad jag skriver men varför kan aldrig någon av er tre ha lite mercy och empati och kommentera kommentarer i stil med "Ryck upp dig din pretantiösa rugguggla" eller "Äsch, sätt på lite Timbuktu och slappna av istället va?" så jag vaknar till liv lite och slipper skämma ut mig så brutalt? Nej, ni tre sitter där framför skärmen och skrattar och käkar popcorn åt mina försök att greppa livet, existens och moral lika tafatt som en pingstpastor! Hej Jesus liksom!
Så nu är det nog! Enough is motherfucking enough! Aldrig mer en enda tanke om något djupare än min ostmacka och en kopp kaffe! Aldrig mer ska jag tala i tungor på livets ords möten och försöka övertyga en sorglig karaktär (mig själv alltså) var i helvete jag ska ta vägen i livet! Denna inspelning med mig själv (Det står Ulf Ekman men det är fel för det är jag) tar jag nu alltså helt avstånd ifrån.
Det som fick mig att vända mig bort ifrån gamle gubben Gud var bland annat detta slående debattinlägg av den just avlidna författaren Christoffer Hitchens.
Nej fan nu blev det så här seriöst igen! Hårda sanna ord utan minsta vägvisning till skön avslappning och lite humor...
Det är dock inte så mycket humor i min vardag längre. Jag och min kusin sitter mest på skiduthyrningen och stirrar argt på varandra utan någon egentlig anledning... Vi är dock så pass ilskna att vi inte alls klarar av att tala ut om det faktum att vi egentligen inte stör oss allt för mycket på varandras existens.
Humor var dock julbordet här i Beitostølen då all ortens personal samlas för att göra ett ärligt försök till kollektivt självmord via alkoholförgiftning.
Humoristiska höjdpunkter:
På förfesten på skidskolan började jag av outgrundlig anledning prata schimpanser med en donna. Sen på julbordet är jag övertygad om att den donna jag hamnat med var samma donna så det första jag säger till henne var "Va kul att du sitter här för då kan vi snacka schimpanser hela natten!"... Dock var detta inte samm donna utan en helt annan donna jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Hon nickade nervöst åt mitt föreslagna samtalsämne.
En skidlärare däckar mitt på danshakets golv och inte en enda själ bland 50 festande vuxna människor känner empati nog för att hjälpa ynglingen upp på benen och kanske bort från vidare alkoholförtäring. Jag och Its tar dock vårat ansvar och drar upp ynglingen efter 20 minuter och putter upp honom från sitt medvetslösa tillstånd ut på dansgolvet. Extremt imponerande nog börjar fyllot dansa istället för att spy.
En grupp står samlad vid en flygel och sjunger med till den svagt mörkhyade pianistens stilfulla klinkande. En skidlärare som står bredvid mig ser rätt glad ut då hans blick plötsligt mörknar och han vrålar till pianisten i vrede "Men sjöng med då för helvete din pianoneger!". Det var uppenbarligen väldigt viktigt för skidläraren att alla var med och skråla, så även pianisten.
Efterfesten på en annan lokal krog har jag vaga minnen av men den kan mest liknas med en söndrig marionetteater då balanssinnet på deltagarna var under all kritik. Det verkade mer som om alla sniffat eter mer än de druckit alkohol då alla föll som blinda takläggare hela tiden. Dansandet på borden blev därmed en livsfarlig aktivitet men vi fylleskrattade korkat faran rakt i ansiktet...
Dagen efter blev också ganska humoristisk för jag klev in i skidskolan mest för att hälsa och där inne sitter en livrädd receptionist och vinkar in mig då en blodig aggressiv alkoholist ragglat in där just den period då hon satt där själv. Så jag satte mig där och lyssnade på galningen som är arg över att receptionisten inte tänker följa med på hundspanntur med honom... trots att hon skulle få bra betalt (Han hade en poäng där!). Men Beitostølens galningar sinar aldrig för två minuter senare kommer en annan snubbe innan genom skidskolans portar nästan lika virrig den första och jag tror han försöker marknadsföra något till skidskolan. Jag får anstränga mig väldigt hårt för att inte ramla av stolen av mina krampaktiga skrattattacker.
Nu är det hur som helst nog med humor! Aldrig mer ska någon i världen skratta! Okej jag vet att detta inlägget inte var så välspelat men men men.
Så nu är det nog! Enough is motherfucking enough! Aldrig mer en enda tanke om något djupare än min ostmacka och en kopp kaffe! Aldrig mer ska jag tala i tungor på livets ords möten och försöka övertyga en sorglig karaktär (mig själv alltså) var i helvete jag ska ta vägen i livet! Denna inspelning med mig själv (Det står Ulf Ekman men det är fel för det är jag) tar jag nu alltså helt avstånd ifrån.
Det som fick mig att vända mig bort ifrån gamle gubben Gud var bland annat detta slående debattinlägg av den just avlidna författaren Christoffer Hitchens.
Nej fan nu blev det så här seriöst igen! Hårda sanna ord utan minsta vägvisning till skön avslappning och lite humor...
Det är dock inte så mycket humor i min vardag längre. Jag och min kusin sitter mest på skiduthyrningen och stirrar argt på varandra utan någon egentlig anledning... Vi är dock så pass ilskna att vi inte alls klarar av att tala ut om det faktum att vi egentligen inte stör oss allt för mycket på varandras existens.
Humor var dock julbordet här i Beitostølen då all ortens personal samlas för att göra ett ärligt försök till kollektivt självmord via alkoholförgiftning.
Humoristiska höjdpunkter:
På förfesten på skidskolan började jag av outgrundlig anledning prata schimpanser med en donna. Sen på julbordet är jag övertygad om att den donna jag hamnat med var samma donna så det första jag säger till henne var "Va kul att du sitter här för då kan vi snacka schimpanser hela natten!"... Dock var detta inte samm donna utan en helt annan donna jag aldrig träffat eller pratat med tidigare. Hon nickade nervöst åt mitt föreslagna samtalsämne.
En skidlärare däckar mitt på danshakets golv och inte en enda själ bland 50 festande vuxna människor känner empati nog för att hjälpa ynglingen upp på benen och kanske bort från vidare alkoholförtäring. Jag och Its tar dock vårat ansvar och drar upp ynglingen efter 20 minuter och putter upp honom från sitt medvetslösa tillstånd ut på dansgolvet. Extremt imponerande nog börjar fyllot dansa istället för att spy.
En grupp står samlad vid en flygel och sjunger med till den svagt mörkhyade pianistens stilfulla klinkande. En skidlärare som står bredvid mig ser rätt glad ut då hans blick plötsligt mörknar och han vrålar till pianisten i vrede "Men sjöng med då för helvete din pianoneger!". Det var uppenbarligen väldigt viktigt för skidläraren att alla var med och skråla, så även pianisten.
Efterfesten på en annan lokal krog har jag vaga minnen av men den kan mest liknas med en söndrig marionetteater då balanssinnet på deltagarna var under all kritik. Det verkade mer som om alla sniffat eter mer än de druckit alkohol då alla föll som blinda takläggare hela tiden. Dansandet på borden blev därmed en livsfarlig aktivitet men vi fylleskrattade korkat faran rakt i ansiktet...
Dagen efter blev också ganska humoristisk för jag klev in i skidskolan mest för att hälsa och där inne sitter en livrädd receptionist och vinkar in mig då en blodig aggressiv alkoholist ragglat in där just den period då hon satt där själv. Så jag satte mig där och lyssnade på galningen som är arg över att receptionisten inte tänker följa med på hundspanntur med honom... trots att hon skulle få bra betalt (Han hade en poäng där!). Men Beitostølens galningar sinar aldrig för två minuter senare kommer en annan snubbe innan genom skidskolans portar nästan lika virrig den första och jag tror han försöker marknadsföra något till skidskolan. Jag får anstränga mig väldigt hårt för att inte ramla av stolen av mina krampaktiga skrattattacker.
Nu är det hur som helst nog med humor! Aldrig mer ska någon i världen skratta! Okej jag vet att detta inlägget inte var så välspelat men men men.
Everything is amazing and nobody is happy
Återigen ger jag mig på att blogga istället för att skriva på romanprojektet och det beror på att jag trots allt inte behandlar mitt nuvarande liv i det skrivandet utan snarare en fiktionell ganska usel storyline som jag pressar in uråldriga blogginlägg i...
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Men jag gillar även att gå igenom mitt nuvarande liv via skrivande då det får mig att slappna av och tömma ut lite från bägaren som annars garanterat kommer att rinna över.
När den rinner över förvandlas jag till den bortskämda fittan som gnäller som en liten spädgris över små problem, helt utan någon rationalitet eller insikt. Då kan just rationella och insiktsfulla citat hjälpa och gick nu för någon dag sen på ett av de mest klockrena jag hört, "Everything is amazing and nobody is happy" sagt av komikern Louis C.K.
En helt korrekt världsuppfattning ligger gömd i de orden enligt mig.
Jag minns att jag satt på Ipanema beach i Rio för med en självmordsbenägen svensk för ett år sedan och förde en diskussion om varför man egentligen bör stanna kvar i livet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin proklamerat världen och livets mirakel med större entusiasm än just vid det tillfället. Spontant skulle man kanske tro att det var beroende på att killen var självmordsbenägen som jag var så entusiastisk i min förklaring om vad jag gillade med min omvärld... Men jag tror inte det var därför då (jag är inte snäll på det sättet) utan snarare för att det var ett ämne jag brann för just där på stranden för det var så jäkla lätt att kunna peka ut att allt jag uppskattar... Solen, stranden, ölen i handen, de söta badbrudarna och friheten från ansvar och friheten från att någon ansvarar över mig. Jag satt där på stranden med allt men samtidigt fri från allt. I den positionen var det lätt som en droppe att se att everything is amazing...
- Men nänänä, sakta i backarna nu herr uppskruvade skribent. Allting är ju inte amazing, tänk krig, svält, våld, förtidig död och alla tänkbara hemskheter med denna vår värld.
- Hah! Ungefär som att det jag och mina och medvästerlänningar brukar gnälla över i vardagen är kopplat till krig och svält. Hade vi inte haft nog med pengar att äta ihjäl oss med hundra gånger om, nog med pengar att reparera våra tak hundra gånger om eller nog med pengar för tända på dom och värma oss vid elden så skulle jag möjligtvis kunna se en skymt av befogat gnäll bakom våra problem.
Nu handlar dock detta inlägget riktat till mig personligen då jag är det värsta exemplet av ovanskrivna.
Fan glömde jag köpa havregryn - KUKEN också!
Fan vad lite snö som kommer från himlen - KUKEN också!
Fan vad Wario till wii är svårt! KUKEN också!
Sen på kvällen klättrar jag och några kompisar upp i de opreparerade svarta skidbackarna i det näst intill nedstängda alpinområdet i Raudalen i 14 minusgrader under månen och stjärnornas sken... Bara för att svepa en iskall öl på toppen och sedan glida ner med snowboard för backarna igen i lössnön. När jag swischade ner i pudersnö för de branta backarnas underlag man knappt såg på grund av mörkret så var det plötsligt väldigt svårt att klaga på något som helst i mitt liv...
Sen borde jag knappast behöva kravla upp för ett fjäll under månen för att kunna prioritera problem rätt... Det som däremot borde räcka är att se sig om. Allting är otroligt...
Och säg nu att allting inte är otroligt utan att livet och världen är ganska simpelt, trist och intetsägande, då hjälper det ju inte mig personligen att upprepa det negativa "faktumet" samtidigt som jag ligger i fosterställning och inväntar ålderns rätt. Då ser jag det som ett bättre alternativ att lura mig själv bort från den hemska sanningen då den inte kommer spela någon som helst roll när jag väl är död. Jag ska försöka leva mitt liv som om det vore ett magiskt äventyr oavsett om det är sant eller inte... Ignorance is bliss.
Det är en av det tydligaste dragen i min personlighet. Mitt ointresse för fakta, logik eller det som är vetenskapligt korrekt då jag lever i tron att alltet är så sabla komplicerad att jag inte kommer kunna förstå mig på det även om jag så levde i en 1000 år och under alla dessa år diskuterade alltet med de 3000 vise männen.
Så att lägga mitt liv på att förklara alltet för mig själv bara för att på min dödsbädd fortfarande inte fattat ett jota känns som slöseri med väldigt begränsad tid.
Men men men! Att däremot försöka analysera abstrakta ting som medvetande, skönhet och filosofi är mer min melodi för utifrån det kan jag finna det jag söker... Lycka. Oavsett om de rent logiskt är inkorrekta iaktagelser som skapar den.
Det softa med lyckan är den kan komma utifrån väldigt mycket, väldigt ofta, väldigt starkt.
Orka försöka förklara detta via naturlagar, matematik eller logiska regler.
Jag var tvungen att få skrivit ner det här inlägget då jag inte fixar med att skriva under mig själv i citatet i rubriken.
Wake the fuck up or get woke the fuck up
Jag skriver nu ganska mycket så kommer inte fokusera på den här bloggen särskilt mycket då det romanprojektet jag håller på med fyller mitt narkotikabehov till skrivande (Inte helt och hållet uppenbarligen med tanke på detta inläggets blotta existens).
Jag är tillbaks i Beitostølen, har åter igen startat upp skiduthyrningen och åter igen flyttat in i leilighetshotelet som jag och mina vänner blev vräkta från för tre år sedan... Water under the bridge menade hyresvärden och krävde sedan en saftig deposition.
Jag har insett att nu är min enda medicin är just det som skrämt skiten ur mig tidigare i mitt liv. Rutiner...
Arbete, träning, skrivande, havregrynsgröt och tvserier (Seinfeld, Breaking bad, Sons of Anarchy, The Walking dead). Det är allt vad mitt rutinmässiga samhällssynkroniserade liv består av just nu.
Om jag bara skulle våga ta ett steg ur schemat att skriva två sidor till min roman varje dag eller strunta i att springa fem kilometer varannan dag så hade dominobrickorna direkt börjat rasa igenom hela min livssituation och plötsligt sitter jag där på ett flygplan mot Guatemala med världens bredaste flin... Det är först när jag landar i Guatemala city som jag vaknar upp ur min antirutinreaktion och inser att det kanske inte var jättesnyggt att dra ifrån flickvännen eller att strunta i informera min arbetsgivare att jag valt att olagligen ignorera anställningskontraktet.
Förenklat, om jag inte stannar kvar i rutinernas grepp så kommer tankegången nedanför att slå bort allt förnuft!
Okej det är bara första månaden här uppe i skidnorge så det är knappast så att jag är inte ens i närheten av att fly fältet. Men jag gillar att påminna mig själv ibland att det faktiskt är ett alternativ. Att jag nu redan från scratch bakat in en tidskrävande schema i mitt liv beror på att tror jag känner att jag förändrat mitt tänkande en del de senaste åren... Och rutiner håller tankarna i shack.
Jag skriver inte att jag blivit klokare då det hade varit en high frase från en stubbdum snubbe som jag men jag tänker mer och om fler ting... Ju mer jag tänker desto mer tankar skapas som öppnar nya dörrar med en hel drös med tankar som står där inne och bara väntar på att få min uppmärksamhet. Som inte det skulle vara nog så öppnar de nya tankarna inne i rummen ännu fler dörrar till ännu fler tankar. Men det är här jag måste se upp eftersom allt för många tankar samtidigt sällan är till godo...
Den här filmen visar lite hur en smart liten tanke kan växa till många svårhanterliga och problematiska tankar...
Så det gäller att hålla koll på hur många tankar man släpper in i huset om det ska vara kontrollerbara. Jag och Åskan under våran Europatrip hade långa filosofiska samtal mest hela tiden i en månad och många gånger så slutade det bara med att vi satt och stirrade på varandra över de abstrakta slutsatser vi trodde vi kommit fram till... Rotar man för djupt i existensiella frågor så kan iaktagelser nere i det undermedvetna skrämma skiten ur en så uppmaningen till mig själv är balansera tänkandet, alltså inte sluta tänka men att inte heller tänka för djupt...
Eventuellt ta med tankarna på en solig picnic!
Picnic eller inte, att ta hand om alla tankar samtidigt blir kan göra en lite galen! Kanske jag redan är lite galen som tar Kalle Anka och Musse Pigg på picnic med mina tankar... Äsch det är inte upp till mig att avgöra!
Summan av kardemumman är hur som helst efter en ganska ordentlig filosofisk meltdown i Europa så börjar jag återigen få fotföste i berget igen och vågar kanske mig på att balansera ut på den här plankan...
Detta är alltså mount Huashan i Kina och det är dit jag ska nästa gång jag reser! Inget snack om saken! Jag längtar nästan mer till Kina än jag längtar till goda snöförhållande för offpist här i Norge. Kina har även en annan plats inom sina murar som väckt mitt reseintresse med en bergsprängare.
"Oh, man. I'm going, that's all there is to it. I'm fucking going."
Tragiskt att det floden Li i Giangxiregionen ska vara under kontroll av fascisterna i Kinas styre. Jag kanske borde spara in på sådana kommentarer på internet om jag någonsin vill få ett visum in i landet men och andra sidan är det kinesiska nätet så sorgligt reglerat att det inte skulle förvåna mig om styret för mittens rike även råkat stänga av sig själva från www.blogg.se i sin maniska jakt på att underkuva sina medborgare. Fast och tredje sidan så besöks denna bloggen av två nissar per dag så riskerna att detta inlägg skulle stå i begrepp att starta upp ännu ett studentuppror på himmelska fridens torg är små... Mina internationella status som opinionsbildare är i ett extremt tidigt skede... Fast och sista sidan så är ju denna bloggen anonym så skit samma... Det skulle vara om blogg.se golade ut mitt IPnummer till kommunisterna men blogg.se vet nog mycket väl att golare inte har några polare.
Detta inlägget är ganska nära att avslutas på grund av att det spårat
men jag ska försöka ge hjärt och lugnmassage på det för att få igång pulsen igen och bogsera upp det på rälsen...
Alltså min värld består nu av rutiner, musik och väntan. Hade jag inte kunnat kramla fast vid dom tre punkterna så vete fan hur jag hade mått. Det klockrena med just väntan är att jag väntar verkligen på underbara ting som lätt är värda att vänta på! Till jul och nyår så kommer mina bästa vänner upp till Beitostølen och hälsar på och dom har tydligen alla skrivit under ett kontrakt de kallar "Hur vi ska få Rocco vräkt från leilighetshotelet igen!"... Alltså dudes, inte okej! Vidare väntan är den på offpist och jag har redan skrivit tillräckligt mycket på denna blogg om det ämnet så jag låter det va idag. Ännu längre väntan är den på resande i vår som kommer gå till Kina och vidare! Jag skriver mest det här för att verkligen se till att jag gör det då jag har en mycket larvig principfast åsikt att har man sagt att man ska göra något så får man fan göra det också... Även om inte en själ förutom jag själv bryr mig.
I Beistølen sker inte så mycket att skriva om. Jag drack precis en slurk kaffe ur min Vladimir Putinmugg och sjöng lite med i Samy deluxes tyska raplåt "Wech mich auf". Jag kan inte tyska så jag klarade bara av att sjunga med i den korta engelskspråkiga delen med ett klassiskt hiphopcitat "Wake the fuck up, or get woke the fuck up, wake up! wake up..."
Jag läste igenom det jag hittills skrivit ... Jag är ju fan inte riktigt klok i huvudet? Eller hur?
Nej det här inlägget är bortom räddning. Så nu återstår bara att ge sista smörjelsen och sjunga med i Imperiets tolkning av Bellman...
Jag är tillbaks i Beitostølen, har åter igen startat upp skiduthyrningen och åter igen flyttat in i leilighetshotelet som jag och mina vänner blev vräkta från för tre år sedan... Water under the bridge menade hyresvärden och krävde sedan en saftig deposition.
Jag har insett att nu är min enda medicin är just det som skrämt skiten ur mig tidigare i mitt liv. Rutiner...
Arbete, träning, skrivande, havregrynsgröt och tvserier (Seinfeld, Breaking bad, Sons of Anarchy, The Walking dead). Det är allt vad mitt rutinmässiga samhällssynkroniserade liv består av just nu.
Om jag bara skulle våga ta ett steg ur schemat att skriva två sidor till min roman varje dag eller strunta i att springa fem kilometer varannan dag så hade dominobrickorna direkt börjat rasa igenom hela min livssituation och plötsligt sitter jag där på ett flygplan mot Guatemala med världens bredaste flin... Det är först när jag landar i Guatemala city som jag vaknar upp ur min antirutinreaktion och inser att det kanske inte var jättesnyggt att dra ifrån flickvännen eller att strunta i informera min arbetsgivare att jag valt att olagligen ignorera anställningskontraktet.
Förenklat, om jag inte stannar kvar i rutinernas grepp så kommer tankegången nedanför att slå bort allt förnuft!
Okej det är bara första månaden här uppe i skidnorge så det är knappast så att jag är inte ens i närheten av att fly fältet. Men jag gillar att påminna mig själv ibland att det faktiskt är ett alternativ. Att jag nu redan från scratch bakat in en tidskrävande schema i mitt liv beror på att tror jag känner att jag förändrat mitt tänkande en del de senaste åren... Och rutiner håller tankarna i shack.
Jag skriver inte att jag blivit klokare då det hade varit en high frase från en stubbdum snubbe som jag men jag tänker mer och om fler ting... Ju mer jag tänker desto mer tankar skapas som öppnar nya dörrar med en hel drös med tankar som står där inne och bara väntar på att få min uppmärksamhet. Som inte det skulle vara nog så öppnar de nya tankarna inne i rummen ännu fler dörrar till ännu fler tankar. Men det är här jag måste se upp eftersom allt för många tankar samtidigt sällan är till godo...
Den här filmen visar lite hur en smart liten tanke kan växa till många svårhanterliga och problematiska tankar...
Så det gäller att hålla koll på hur många tankar man släpper in i huset om det ska vara kontrollerbara. Jag och Åskan under våran Europatrip hade långa filosofiska samtal mest hela tiden i en månad och många gånger så slutade det bara med att vi satt och stirrade på varandra över de abstrakta slutsatser vi trodde vi kommit fram till... Rotar man för djupt i existensiella frågor så kan iaktagelser nere i det undermedvetna skrämma skiten ur en så uppmaningen till mig själv är balansera tänkandet, alltså inte sluta tänka men att inte heller tänka för djupt...
Eventuellt ta med tankarna på en solig picnic!
Picnic eller inte, att ta hand om alla tankar samtidigt blir kan göra en lite galen! Kanske jag redan är lite galen som tar Kalle Anka och Musse Pigg på picnic med mina tankar... Äsch det är inte upp till mig att avgöra!
Summan av kardemumman är hur som helst efter en ganska ordentlig filosofisk meltdown i Europa så börjar jag återigen få fotföste i berget igen och vågar kanske mig på att balansera ut på den här plankan...
Detta är alltså mount Huashan i Kina och det är dit jag ska nästa gång jag reser! Inget snack om saken! Jag längtar nästan mer till Kina än jag längtar till goda snöförhållande för offpist här i Norge. Kina har även en annan plats inom sina murar som väckt mitt reseintresse med en bergsprängare.
"Oh, man. I'm going, that's all there is to it. I'm fucking going."
Tragiskt att det floden Li i Giangxiregionen ska vara under kontroll av fascisterna i Kinas styre. Jag kanske borde spara in på sådana kommentarer på internet om jag någonsin vill få ett visum in i landet men och andra sidan är det kinesiska nätet så sorgligt reglerat att det inte skulle förvåna mig om styret för mittens rike även råkat stänga av sig själva från www.blogg.se i sin maniska jakt på att underkuva sina medborgare. Fast och tredje sidan så besöks denna bloggen av två nissar per dag så riskerna att detta inlägg skulle stå i begrepp att starta upp ännu ett studentuppror på himmelska fridens torg är små... Mina internationella status som opinionsbildare är i ett extremt tidigt skede... Fast och sista sidan så är ju denna bloggen anonym så skit samma... Det skulle vara om blogg.se golade ut mitt IPnummer till kommunisterna men blogg.se vet nog mycket väl att golare inte har några polare.
Detta inlägget är ganska nära att avslutas på grund av att det spårat
men jag ska försöka ge hjärt och lugnmassage på det för att få igång pulsen igen och bogsera upp det på rälsen...
Alltså min värld består nu av rutiner, musik och väntan. Hade jag inte kunnat kramla fast vid dom tre punkterna så vete fan hur jag hade mått. Det klockrena med just väntan är att jag väntar verkligen på underbara ting som lätt är värda att vänta på! Till jul och nyår så kommer mina bästa vänner upp till Beitostølen och hälsar på och dom har tydligen alla skrivit under ett kontrakt de kallar "Hur vi ska få Rocco vräkt från leilighetshotelet igen!"... Alltså dudes, inte okej! Vidare väntan är den på offpist och jag har redan skrivit tillräckligt mycket på denna blogg om det ämnet så jag låter det va idag. Ännu längre väntan är den på resande i vår som kommer gå till Kina och vidare! Jag skriver mest det här för att verkligen se till att jag gör det då jag har en mycket larvig principfast åsikt att har man sagt att man ska göra något så får man fan göra det också... Även om inte en själ förutom jag själv bryr mig.
I Beistølen sker inte så mycket att skriva om. Jag drack precis en slurk kaffe ur min Vladimir Putinmugg och sjöng lite med i Samy deluxes tyska raplåt "Wech mich auf". Jag kan inte tyska så jag klarade bara av att sjunga med i den korta engelskspråkiga delen med ett klassiskt hiphopcitat "Wake the fuck up, or get woke the fuck up, wake up! wake up..."
Jag läste igenom det jag hittills skrivit ... Jag är ju fan inte riktigt klok i huvudet? Eller hur?
Nej det här inlägget är bortom räddning. Så nu återstår bara att ge sista smörjelsen och sjunga med i Imperiets tolkning av Bellman...
Ett inlägg för att må bra
Jag har velat skriva ett inlägg om mina egna teorier om välbefinnande ett tag. Ett inlägg som jag kan klamra mig fast vid när världsammanfundet ter sig allt för hotfulla runt min grubblande snubblande själ! Ett inlägg som jag skänka mig positiv energi när alla jordklotets kontinentalplattor synkroniserat haverar i den fetaste jordbävningen och apokalypsens fyra ryttare kommer galoperande med sjuttio insegel i högsta hugg! Ett inlägg som lägger saker och ting tillrätta i ett orkandrabbat mig.
Mitt mig (hmm ja det får gå) är ju egentligen inte det minsta negativt nu utan det är snarare precis tvärtom men det är väl just det som är poängen. Jag kan bara skriva ett positivt inlägg om jag är positiv, men det är ju när jag är negativ som jag behöver ett positivt inlägg så här och nu ska jag göra mitt framtida patetiskt sorgsna jag en god jävla tjänst! Hoppas han har vett nog att tacka mig för min ansträngning, den där framtida nissen!
Så positivt var det ja, och vi börjar så klart med det viktigaste... Musik:
Detta stycke är komponerat av John Powell och taget ur den mycket inspirerande filmen "How to train your dragon" som jag och min bäste broder Nicloss satt och kollade på för någon vecka sedan. Vanligtvis brukar jag somna när filmvisningen passerar klockslaget fyra på morgonen men denna film var allt för cool och glad för att jag inte skulle sitta på helspänn till klockan fem. Sedan somnade jag sött som en drake på Nicloss matta. Barnfilmer har en vana att vara positiva and its all good, baby baby!
Men angående huvudämnet välbefinnande så har jag fått nästan en religiös inställning till just positiv och negativ energi... Jag intalar mig själv att tro att hela jävla universums existens balanseras mellan dom där två abstrakta svårbeskrivna fälten.
Negativ energi
Om jag för att få det överstökat börjar med att beskriva min syn på negativ energi. Negativ energi har extremt mycket inom sina breda diaboliska ramar... En person som pratar illa om någon sprider negativ energi från sin egen negativt infekterade hjärta. En person som blir behandlad orättvist och hjärtlöst mottar negativ energi till hjärtat sitt och ju mer negativt inställd man är från början desto mer mottaglig är man. Negativ energi sprids med vinden och den verkar nästan finnas en högre intelligens bakom med tanke på hur effektiv spridningen är...
Ju mer man tänker på att arbeta emot den negativa energin, ju mer fotfäste får den... Det spelar ingen roll hur gott uppsåt man har, kan man inte hantera negativ energi korrekt så är man dömd till att ta fler felaktiga negativa beslut som resulterar i ännu fler negativa beslut. Har man riktigt otur blir man en av de där bittra satarna som tycker synd om sig själva ända till slutet...
Negativ energi är cancerframkallande radioaktiv strålning och samtidigt hjärtcancer på en samma märkliga gång!
En negativ tanke tar alltid chansen att växa sig större och utvecklas till en jävla skogsbrand i huvudet och plötsligt känns det som att det simmar runt elaka hjärnspöken i varenda kroppsdel man har!
Det läskiga med de där spökena är att de inte slutar där, de tar sig ut ur negativa människors kroppar och försöker sprida bitterhet och hat med varenda människa den drabbade väljer att interagera med! Det gäller att försvara sig med alla rustningar och sköldar man har mot alla negativa spöken som hemsöker våra mänskliga sinnen ...
- But its not that easy, nowadays
Men det går! Notera det framtida Benny som läser detta! Det går alltid, hur hopplöst det än kan kännas! Jag kan inte understrycka det tidigare orden tillräckligt. Det går på grund av att det finns en motståndskraft mot all sorg, alla tvivel, alla grubblerier och all förvirring. Det är ganska naturligt. Positiv energi.
Positiv energi
Positiv energi, kärlek, Lycka. Ja vad man nu vill kalla det där som gör livet värt att leva men ändå märkligt nog inte går att köpa för pengar (Möjligtvis och möjligen för hela Norges skattkassa men så mycket cash sitter jag inte på... Och hade jag gjort det, så hade jag ju inte sagt det!).
Jag hoppas att positiv energi har samma effektiva spridningsgrad som negativ energi men de har två stora skillnader i hur de arbetar sig framåt i mänskliga sinnen. Negativ energi blir större ju mer tankekraft en mänsklig hjärna ger den, positiv energi är inte kopplat till en människas egna huvud på det viset... Utan positiv energi strålar alltid från omgivningen. Positiv energi ligger alltid i andra människor eller andra typer av intryck (positiv natur, positiv musik, positiv känsloförmedling) och jag tror personligen endast buddhistiska munkar i Bumra klarar av att skapa positiv energi från ingenting.
Alltså det här börjar bli för komplicerat men ska lägga fram det enklare för mig själv:
Negativ energi skapas och försvinner.
Positiv energi är konstant närvarande.
Greppa den positiva energin och ge den ifrån dig... Det är först då den positiva energin kan strömma igenom en. Detta är inget jag själv kommit fram till under ett ganjarus utan det är något jag sakta men säkert försökt inse genom de visa människor som talat om liknande information för mig eller skrivit hinter till det i låttexter... Ta denna ärkepositiva låttext som exempel.
Gotye - Learnalilgivinanlovin
If you're always trying to get to the top
You don't get to the bottom of nothing
Then you're gone before you know it
You'd better stop
Learn a little giving and loving
It's been done before
C'mon, do it again
'coz if it's good
Then you should share it round
What's the use of keeping
All the good things that you've found to yourself?
Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving
You don't gotta keep no other man down
For you to get up
There's no need to worry
Just don't give away your self-respect
'coz if it's all you've got left
The rest don't really matter now anyway honey
But give away love
And give it for free
No strings attached
Just don't ask for it back
Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving
Ta bara texten, musiken och videon här. Jag höll på att falla av stolen här av det positiva radioaktiva vattenfallet som strömmade ner över mig och som gjorde strålande av glädje. Så ger jag mig ifrån positivitet då? Ja självklart! Annars hade jag ju inte kännt av den! Självklart är det aningen förbryllande vad som egentligen menas med att "ge ifrån sig" men det är ännu knivigare när man frågar sig själv, varför man vill ge ut positiv energi? Är det av generositet eller egoism?
När jag försöker få en person att skratta? Är min personliga vinst att den person skrattar... Eller är vinsten att jag själv mår bra över att jag få personen att skratta? Här kan jag personligen direkt sätta ner foten i alla fall för mig själv: Självklart är det av egoistiska skäl jag försöker sprida positiv energi! Ren egoism faktiskt! Men ser jag det som ett misslyckande? Njae inte egentligen. Egoism är ett ord som liknar demokrati. Samhället har försökt få oss att ha ensidiga starka åsikter om dessa ord. Men egoism kan inte vara oändligt ondskefullt då det definierar varenda människa och demokrati är inte oändligt gott då vad som är rätt inte kan avgöras på en universiell nivå... Oavsett majoritet eller inte. Ursäkta sidospåret...
Egoism i sig är inget jag ska proklamera för i någon större grad... Men det är skillnad på att vilja ha makt över alla och allt i sin värld och att bara vilja ha bra känslor... lycka för stunden... Positiv energi. Tror man vägen dit är via makt, pengar och negativ hantering av medmänniskor så tror jag personligen att man ska ringa och fråga efter en date med sig själv. För det är nog bara en själv som kan förklara i tydliga ordalag att jaget finns inom dig och inte utanför... Så sluta för helvete att försöka fånga det utanför dig.
För övrigt skriver jag inte nu för att förklara för andra hur det ligger till... Jag försöker desperat förklara för mig själv hur det ligger till! Jag skriver ihop vilken ologisk jibberish som helst, whatever makes me sleep better at night...
En viktig del för att jag och John Blund ska komma överens och kunna sova skavfötters utan att sparka varandra i pannan hela nätterna är att kunna stänga av två de mest fundamentala negativa kärnkraftverken. Girighet och beroende. Det är svårt och jag kommer tyvärr inte idag kunna lägga fram en blueprint över de bägge systemen som tydligt visar var nödstoppknappen finns.
Beroende förklarades bäst av min kompis Kohuvudet i Kungälv för någon månad sen och jag ska försöka förmedla hans inställning här:
Solfjäderteorin
Tänk att varenda människa stod i botten av en solfjäder och vid varje ände av solfjädern såg sina olika behov. Strängerna på solfjädern är vägar man kan gå ut på åt de håll som behöver extra mycket stöd. Som när man är hungrig då koncentrerar man sig på det hungriga behovet, när man är kåt koncentrerar man sig på det sexuella behovet och vid båda tillfällen lämnar man sin plats längst ner i solfjädern och börjar gå längre ut... Detta innebär att man inte ser sina andra behov längre och därav förlorar synfältet över vem man är. Den hungriga personen längst ut i änden av det hungriga behovet är i slutändan så hungrig att han helt tappat allt annat som gör honom till den han är... Detta innebär att desto mer kontroll över dina behov desto mer ser du från änden av din solfjäder. Och desto mer du ser av dig själv desto mer har du att grunda dina livsbeslut på.
Någon menade att var bara där längst ute på solfjädern med klar blick över samtliga av sina behov man verkligen var sig själv.
Beroende och girighet
Här har vi dom otygen. Beroende och girighet som båda bor i mitt huvud och ställer till problem.
Behoven är i princip alltid mer eller mindre kopplade till beroende och då är det inga barnsliga drogproblem jag relaterar till här utan beroendet av bekräftelse, uppmärskamhet, ärlighet, självkännedom etc. Det är sådana beroenden man måste släppa för de är bara dolda negativa moln nära besläktade med nästa bandit som står inför rättegången. Girigheten.
Girighet är för mig känslan av att man vill ha något, man vill ha något så starkt att man glömmer bort vad man redan har. Det innebär allt för ofta att plötsligt allt är fel i en omvärld beroende på ett minimalt hål. Skrattretande hur simpelt ens prioriterande fungerar. Jag trivs med det underbara livet här och kan inte se något hota den inställningen... Men andå kan en liten liten kula av negativitet rasera hela sagoslottet. I mitt fall beror det nästan uteslutande på girigheten. Girighet som ibland kan vara så häxan i Snövitdesperat att den inte ens är verklighetsförankrad för fem öre... Vill ha, vill ha, vill ha som värsta osjälvständiga babyn... Vill ha ett annat förflutet, vill ha ett annat nu, vill ha en annan framtid.
Trots all pretantiös flummig hippiedynga i det här melodramatiska inlägget så är det mest framgångsrika receptet emot hjärnspöken, beroende och girighet mer verklighetsanpassat: Logik. Logiskt tänkande över den situation man befinner sig i kan förvånande ofta ge en brutal spark upp ur sin egen röv där man tydligt ser det dumma i att låta ett litet negativ hjärnspöke dra ner hela sig i mörkret.
Nu dyker nästa tankegång upp i detta inlägg som jag har tänkt att läsa när ligger i min säng och gråtandes sväljer allt för många sömnpiller som alla sätter i halsen... Haha! Vilken kul syn det hade varit!
Hur som helst, without further ado i give you
Acceptera
Ja ordet ser kanske inte så där speciellt starkt ut där det står handfallen och berättar om en man som fastnade framför en kontorbänk istället för resa till Buenos Aires och gifta sig med sin ungdoms kärlek. Men med att lyfta fram acceptera så framhäver jag hellre innebörden att man måste acceptera allt man inte själv styr över... Allt man själv styr över ska man verkligen ifrågasätta och försöka se djupare i. Men det som står utanför ens egen räckvidd behöver inte analyseras av en själv... Speciellt inte om det är mörka negativa moln man tror man behöver dissekera. Dessa moln är din överman i alla väder så kommer dom in, jaga ut dom och acceptera sedan att du inte rår på dom.
Acceptering är också viktigt i detta citat från "Sail away" med David Gray
What will be, will be
Dessa få ord definierar enligt mig problematiken i att oroa sig över det framtida. Vad man inte har och vill ha, vad man vill ska ske och vad man inte vill ska ske och girigheten i att helhjärtat försöka kontrollera något mer än nuet.
Vad "What will be, will be" säger är inte en framtidsprofetia eller ett logiskt faktum... Det är något mitt i mellan.
Jag utvecklar det så här: Det framtida bestämda är inte upp dig till att avgöra i ett hav av negativitet utan du gör mer nytta i att acceptera att framtiden snart kommer vara en tid du lever i där dina frågor kommer att ha besvarats.
Allting startar med en själv
Detta kan vara väldigt tufft att acceptera för en så människoberoende människa som jag. Jag tror ärligt talat alla andra människor tänker på mig jämnt och ständigt och att alla deras handlingar mot mig är djupt igenomtänkta på grund av att jag är världens centrum. Så är det tyvärr inte... Jag hade inte tackat nej till att vara världens centrum, fett coolt att spinna runt hela planeten i en klump magma. Nåja, hur som helst nu är jag inte alltets centrum och det innebär att det är inga andra än mig själv som ser vad som försigår i mitt korrupta huvud... Så bli aldrig sårad över att människor inte ser in i dina sårade tankar för de kan de enkelt inte.
Ett bra citat från en bok om kognitiv psykologi passar in här:
"De viktigaste tankarna man bör kunna läsa, är sina egna"
Människor är alla centrerade runt sig själva på gott och ont och även om vänner och familj självklart är de mest sprudlande positiva källorna så skjuter man sig själv i foten när man får för sig att de är ansvariga över ditt eget välbefinnande. Det är ens eget ansvar att vara glad och det är ens eget ansvar att vara positiv... Man kan skylla ifrån sin sorg och lidande på okänsliga älskare och ohörsamma vänner bäst man vill... Men det enda resultat det ger är att man bryter ner sig själv i små små bitar och som om inte det skulle vara nog har man även lagt sig till med den falska tron "Jag kan inte göra något åt detta tillstånd då det är deras fel". Nej man, det är ditt fel.
Detta kan låta lite trippigt men det stöd man kan ge sig själv är i slutändan det enda som kan hålla en på benen... Den positiva energin är konstant och den är konstant inom en. Man måste bara finna den och det gör man så fort man accepterar det faktum att den finns där... Nästan moment 22, men bara nästan.
En väg som kan fungera många gånger är att lyssna på positiv musik och tänka sig att sången är sjungen av sig själv till själv... Det lät nog också lite trippit men det fungerar.
För därifrån dömmer man ingen annan persons handlingar negativt och således skapar man ingen negativ energi... Däremot så kan man fånga sin egen positiva energi, låta den glida igenom sin egen kropp och sedan släppa ut den igen.
Ane Brun - True colors
You with the sad eyes
Don't be discouraged
Oh I realize
It's hard to take courage
In a world full of people
You can lose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small
But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow
Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there
And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow'
För egoistiskt nog så handlar sluttanken om att man måste ha respekt gentemot sig själv först... Utan självkänsla så är man ganska doomed. Tar man aldrig en tanke på att lära känna sig själv eller ens reflektera över om det man gör är rätt eller fel så tar lägre instinkter så tyst och försiktigt att man knappt märker det... Girighet, avund, själviskhet, bitterhet, ånger, hat. Aningen dramatiskt kanske men jag tror det ligger nära sanningen.
Man är lycklig när man är den man själv anser sig borde vara. Detta innebär att reflektion över sin självkännedom och självrespekt är två skattkammare som fått kung Salomo grön av avund... Han hade nämligen enligt historikerna problem med sin självkänsla...
Okej det här inlägget börjar knaka i fogarna så vi avrundar... Fick ner dom punkterna jag funderar mest på. Så framtida patetiskt sorgsna jag, hoppas du mår lite bättre nu, annars kan du också kolla på videon här under... Musiken är fin och de där vackra platserna som visas kan besökas hur många gånger som helst...
Mitt mig (hmm ja det får gå) är ju egentligen inte det minsta negativt nu utan det är snarare precis tvärtom men det är väl just det som är poängen. Jag kan bara skriva ett positivt inlägg om jag är positiv, men det är ju när jag är negativ som jag behöver ett positivt inlägg så här och nu ska jag göra mitt framtida patetiskt sorgsna jag en god jävla tjänst! Hoppas han har vett nog att tacka mig för min ansträngning, den där framtida nissen!
Så positivt var det ja, och vi börjar så klart med det viktigaste... Musik:
Detta stycke är komponerat av John Powell och taget ur den mycket inspirerande filmen "How to train your dragon" som jag och min bäste broder Nicloss satt och kollade på för någon vecka sedan. Vanligtvis brukar jag somna när filmvisningen passerar klockslaget fyra på morgonen men denna film var allt för cool och glad för att jag inte skulle sitta på helspänn till klockan fem. Sedan somnade jag sött som en drake på Nicloss matta. Barnfilmer har en vana att vara positiva and its all good, baby baby!
Men angående huvudämnet välbefinnande så har jag fått nästan en religiös inställning till just positiv och negativ energi... Jag intalar mig själv att tro att hela jävla universums existens balanseras mellan dom där två abstrakta svårbeskrivna fälten.
Negativ energi
Om jag för att få det överstökat börjar med att beskriva min syn på negativ energi. Negativ energi har extremt mycket inom sina breda diaboliska ramar... En person som pratar illa om någon sprider negativ energi från sin egen negativt infekterade hjärta. En person som blir behandlad orättvist och hjärtlöst mottar negativ energi till hjärtat sitt och ju mer negativt inställd man är från början desto mer mottaglig är man. Negativ energi sprids med vinden och den verkar nästan finnas en högre intelligens bakom med tanke på hur effektiv spridningen är...
Ju mer man tänker på att arbeta emot den negativa energin, ju mer fotfäste får den... Det spelar ingen roll hur gott uppsåt man har, kan man inte hantera negativ energi korrekt så är man dömd till att ta fler felaktiga negativa beslut som resulterar i ännu fler negativa beslut. Har man riktigt otur blir man en av de där bittra satarna som tycker synd om sig själva ända till slutet...
Negativ energi är cancerframkallande radioaktiv strålning och samtidigt hjärtcancer på en samma märkliga gång!
En negativ tanke tar alltid chansen att växa sig större och utvecklas till en jävla skogsbrand i huvudet och plötsligt känns det som att det simmar runt elaka hjärnspöken i varenda kroppsdel man har!
Det läskiga med de där spökena är att de inte slutar där, de tar sig ut ur negativa människors kroppar och försöker sprida bitterhet och hat med varenda människa den drabbade väljer att interagera med! Det gäller att försvara sig med alla rustningar och sköldar man har mot alla negativa spöken som hemsöker våra mänskliga sinnen ...
- But its not that easy, nowadays
Men det går! Notera det framtida Benny som läser detta! Det går alltid, hur hopplöst det än kan kännas! Jag kan inte understrycka det tidigare orden tillräckligt. Det går på grund av att det finns en motståndskraft mot all sorg, alla tvivel, alla grubblerier och all förvirring. Det är ganska naturligt. Positiv energi.
Positiv energi
Positiv energi, kärlek, Lycka. Ja vad man nu vill kalla det där som gör livet värt att leva men ändå märkligt nog inte går att köpa för pengar (Möjligtvis och möjligen för hela Norges skattkassa men så mycket cash sitter jag inte på... Och hade jag gjort det, så hade jag ju inte sagt det!).
Jag hoppas att positiv energi har samma effektiva spridningsgrad som negativ energi men de har två stora skillnader i hur de arbetar sig framåt i mänskliga sinnen. Negativ energi blir större ju mer tankekraft en mänsklig hjärna ger den, positiv energi är inte kopplat till en människas egna huvud på det viset... Utan positiv energi strålar alltid från omgivningen. Positiv energi ligger alltid i andra människor eller andra typer av intryck (positiv natur, positiv musik, positiv känsloförmedling) och jag tror personligen endast buddhistiska munkar i Bumra klarar av att skapa positiv energi från ingenting.
Alltså det här börjar bli för komplicerat men ska lägga fram det enklare för mig själv:
Negativ energi skapas och försvinner.
Positiv energi är konstant närvarande.
Greppa den positiva energin och ge den ifrån dig... Det är först då den positiva energin kan strömma igenom en. Detta är inget jag själv kommit fram till under ett ganjarus utan det är något jag sakta men säkert försökt inse genom de visa människor som talat om liknande information för mig eller skrivit hinter till det i låttexter... Ta denna ärkepositiva låttext som exempel.
Gotye - Learnalilgivinanlovin
If you're always trying to get to the top
You don't get to the bottom of nothing
Then you're gone before you know it
You'd better stop
Learn a little giving and loving
It's been done before
C'mon, do it again
'coz if it's good
Then you should share it round
What's the use of keeping
All the good things that you've found to yourself?
Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving
You don't gotta keep no other man down
For you to get up
There's no need to worry
Just don't give away your self-respect
'coz if it's all you've got left
The rest don't really matter now anyway honey
But give away love
And give it for free
No strings attached
Just don't ask for it back
Learn a little, learn a little, learn a little giving
Learn a little, learn a little, learn a little giving and loving
Ta bara texten, musiken och videon här. Jag höll på att falla av stolen här av det positiva radioaktiva vattenfallet som strömmade ner över mig och som gjorde strålande av glädje. Så ger jag mig ifrån positivitet då? Ja självklart! Annars hade jag ju inte kännt av den! Självklart är det aningen förbryllande vad som egentligen menas med att "ge ifrån sig" men det är ännu knivigare när man frågar sig själv, varför man vill ge ut positiv energi? Är det av generositet eller egoism?
När jag försöker få en person att skratta? Är min personliga vinst att den person skrattar... Eller är vinsten att jag själv mår bra över att jag få personen att skratta? Här kan jag personligen direkt sätta ner foten i alla fall för mig själv: Självklart är det av egoistiska skäl jag försöker sprida positiv energi! Ren egoism faktiskt! Men ser jag det som ett misslyckande? Njae inte egentligen. Egoism är ett ord som liknar demokrati. Samhället har försökt få oss att ha ensidiga starka åsikter om dessa ord. Men egoism kan inte vara oändligt ondskefullt då det definierar varenda människa och demokrati är inte oändligt gott då vad som är rätt inte kan avgöras på en universiell nivå... Oavsett majoritet eller inte. Ursäkta sidospåret...
Egoism i sig är inget jag ska proklamera för i någon större grad... Men det är skillnad på att vilja ha makt över alla och allt i sin värld och att bara vilja ha bra känslor... lycka för stunden... Positiv energi. Tror man vägen dit är via makt, pengar och negativ hantering av medmänniskor så tror jag personligen att man ska ringa och fråga efter en date med sig själv. För det är nog bara en själv som kan förklara i tydliga ordalag att jaget finns inom dig och inte utanför... Så sluta för helvete att försöka fånga det utanför dig.
För övrigt skriver jag inte nu för att förklara för andra hur det ligger till... Jag försöker desperat förklara för mig själv hur det ligger till! Jag skriver ihop vilken ologisk jibberish som helst, whatever makes me sleep better at night...
En viktig del för att jag och John Blund ska komma överens och kunna sova skavfötters utan att sparka varandra i pannan hela nätterna är att kunna stänga av två de mest fundamentala negativa kärnkraftverken. Girighet och beroende. Det är svårt och jag kommer tyvärr inte idag kunna lägga fram en blueprint över de bägge systemen som tydligt visar var nödstoppknappen finns.
Beroende förklarades bäst av min kompis Kohuvudet i Kungälv för någon månad sen och jag ska försöka förmedla hans inställning här:
Solfjäderteorin
Tänk att varenda människa stod i botten av en solfjäder och vid varje ände av solfjädern såg sina olika behov. Strängerna på solfjädern är vägar man kan gå ut på åt de håll som behöver extra mycket stöd. Som när man är hungrig då koncentrerar man sig på det hungriga behovet, när man är kåt koncentrerar man sig på det sexuella behovet och vid båda tillfällen lämnar man sin plats längst ner i solfjädern och börjar gå längre ut... Detta innebär att man inte ser sina andra behov längre och därav förlorar synfältet över vem man är. Den hungriga personen längst ut i änden av det hungriga behovet är i slutändan så hungrig att han helt tappat allt annat som gör honom till den han är... Detta innebär att desto mer kontroll över dina behov desto mer ser du från änden av din solfjäder. Och desto mer du ser av dig själv desto mer har du att grunda dina livsbeslut på.
Någon menade att var bara där längst ute på solfjädern med klar blick över samtliga av sina behov man verkligen var sig själv.
Beroende och girighet
Här har vi dom otygen. Beroende och girighet som båda bor i mitt huvud och ställer till problem.
Behoven är i princip alltid mer eller mindre kopplade till beroende och då är det inga barnsliga drogproblem jag relaterar till här utan beroendet av bekräftelse, uppmärskamhet, ärlighet, självkännedom etc. Det är sådana beroenden man måste släppa för de är bara dolda negativa moln nära besläktade med nästa bandit som står inför rättegången. Girigheten.
Girighet är för mig känslan av att man vill ha något, man vill ha något så starkt att man glömmer bort vad man redan har. Det innebär allt för ofta att plötsligt allt är fel i en omvärld beroende på ett minimalt hål. Skrattretande hur simpelt ens prioriterande fungerar. Jag trivs med det underbara livet här och kan inte se något hota den inställningen... Men andå kan en liten liten kula av negativitet rasera hela sagoslottet. I mitt fall beror det nästan uteslutande på girigheten. Girighet som ibland kan vara så häxan i Snövitdesperat att den inte ens är verklighetsförankrad för fem öre... Vill ha, vill ha, vill ha som värsta osjälvständiga babyn... Vill ha ett annat förflutet, vill ha ett annat nu, vill ha en annan framtid.
Trots all pretantiös flummig hippiedynga i det här melodramatiska inlägget så är det mest framgångsrika receptet emot hjärnspöken, beroende och girighet mer verklighetsanpassat: Logik. Logiskt tänkande över den situation man befinner sig i kan förvånande ofta ge en brutal spark upp ur sin egen röv där man tydligt ser det dumma i att låta ett litet negativ hjärnspöke dra ner hela sig i mörkret.
Nu dyker nästa tankegång upp i detta inlägg som jag har tänkt att läsa när ligger i min säng och gråtandes sväljer allt för många sömnpiller som alla sätter i halsen... Haha! Vilken kul syn det hade varit!
Hur som helst, without further ado i give you
Acceptera
Ja ordet ser kanske inte så där speciellt starkt ut där det står handfallen och berättar om en man som fastnade framför en kontorbänk istället för resa till Buenos Aires och gifta sig med sin ungdoms kärlek. Men med att lyfta fram acceptera så framhäver jag hellre innebörden att man måste acceptera allt man inte själv styr över... Allt man själv styr över ska man verkligen ifrågasätta och försöka se djupare i. Men det som står utanför ens egen räckvidd behöver inte analyseras av en själv... Speciellt inte om det är mörka negativa moln man tror man behöver dissekera. Dessa moln är din överman i alla väder så kommer dom in, jaga ut dom och acceptera sedan att du inte rår på dom.
Acceptering är också viktigt i detta citat från "Sail away" med David Gray
What will be, will be
Dessa få ord definierar enligt mig problematiken i att oroa sig över det framtida. Vad man inte har och vill ha, vad man vill ska ske och vad man inte vill ska ske och girigheten i att helhjärtat försöka kontrollera något mer än nuet.
Vad "What will be, will be" säger är inte en framtidsprofetia eller ett logiskt faktum... Det är något mitt i mellan.
Jag utvecklar det så här: Det framtida bestämda är inte upp dig till att avgöra i ett hav av negativitet utan du gör mer nytta i att acceptera att framtiden snart kommer vara en tid du lever i där dina frågor kommer att ha besvarats.
Allting startar med en själv
Detta kan vara väldigt tufft att acceptera för en så människoberoende människa som jag. Jag tror ärligt talat alla andra människor tänker på mig jämnt och ständigt och att alla deras handlingar mot mig är djupt igenomtänkta på grund av att jag är världens centrum. Så är det tyvärr inte... Jag hade inte tackat nej till att vara världens centrum, fett coolt att spinna runt hela planeten i en klump magma. Nåja, hur som helst nu är jag inte alltets centrum och det innebär att det är inga andra än mig själv som ser vad som försigår i mitt korrupta huvud... Så bli aldrig sårad över att människor inte ser in i dina sårade tankar för de kan de enkelt inte.
Ett bra citat från en bok om kognitiv psykologi passar in här:
"De viktigaste tankarna man bör kunna läsa, är sina egna"
Människor är alla centrerade runt sig själva på gott och ont och även om vänner och familj självklart är de mest sprudlande positiva källorna så skjuter man sig själv i foten när man får för sig att de är ansvariga över ditt eget välbefinnande. Det är ens eget ansvar att vara glad och det är ens eget ansvar att vara positiv... Man kan skylla ifrån sin sorg och lidande på okänsliga älskare och ohörsamma vänner bäst man vill... Men det enda resultat det ger är att man bryter ner sig själv i små små bitar och som om inte det skulle vara nog har man även lagt sig till med den falska tron "Jag kan inte göra något åt detta tillstånd då det är deras fel". Nej man, det är ditt fel.
Detta kan låta lite trippigt men det stöd man kan ge sig själv är i slutändan det enda som kan hålla en på benen... Den positiva energin är konstant och den är konstant inom en. Man måste bara finna den och det gör man så fort man accepterar det faktum att den finns där... Nästan moment 22, men bara nästan.
En väg som kan fungera många gånger är att lyssna på positiv musik och tänka sig att sången är sjungen av sig själv till själv... Det lät nog också lite trippit men det fungerar.
För därifrån dömmer man ingen annan persons handlingar negativt och således skapar man ingen negativ energi... Däremot så kan man fånga sin egen positiva energi, låta den glida igenom sin egen kropp och sedan släppa ut den igen.
Ane Brun - True colors
You with the sad eyes
Don't be discouraged
Oh I realize
It's hard to take courage
In a world full of people
You can lose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small
But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow
Show me a smile then,
Don't be unhappy, can't remember
When I last saw you laughing
If this world makes you crazy
And you've taken all you can bear
You call me up
Because you know I'll be there
And I'll see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow'
För egoistiskt nog så handlar sluttanken om att man måste ha respekt gentemot sig själv först... Utan självkänsla så är man ganska doomed. Tar man aldrig en tanke på att lära känna sig själv eller ens reflektera över om det man gör är rätt eller fel så tar lägre instinkter så tyst och försiktigt att man knappt märker det... Girighet, avund, själviskhet, bitterhet, ånger, hat. Aningen dramatiskt kanske men jag tror det ligger nära sanningen.
Man är lycklig när man är den man själv anser sig borde vara. Detta innebär att reflektion över sin självkännedom och självrespekt är två skattkammare som fått kung Salomo grön av avund... Han hade nämligen enligt historikerna problem med sin självkänsla...
Okej det här inlägget börjar knaka i fogarna så vi avrundar... Fick ner dom punkterna jag funderar mest på. Så framtida patetiskt sorgsna jag, hoppas du mår lite bättre nu, annars kan du också kolla på videon här under... Musiken är fin och de där vackra platserna som visas kan besökas hur många gånger som helst...
Dubrovnik
Precis allting är slut. Frihetens månader är över och för någon vecka sedan satt jag på Nils Ericson terminalens golv där jag väntade in bussen mot Oslo.
It was the bus of dreams to everyone else. To me, it was a slave ship taking me back to Beitostølen in chains. Outwardly, I was everything a well-brought up skirenter should be. Inside, I was screaming.
Well, I got one foot on the platform
The other foot on the bus
I'm goin' back to Beitostølen
To wear that ball and chain
Well, there is a house in Beitostølen
They call the Skirental
And it's been the ruin of many a poor boy
And God I know I'm one
All tomhet gjorde att jag började gråta där sittandes på en av mina väskor... Men då kom Ellis Paul gående på terminalen. När han såg mig sitta där och böla så tog han fram gitarren och framförde denna låten live till mig:
- "Så the world aint slowing down säger du Ellis, fan bäst att jag hoppar på bussen till Beitostølen så jag kan arbeta ihop mer pengar att resa runt den snabbt spinnande globen med?" Sa jag till Ellis
- "You better belive it, kiddo" svarade Ellis med ett filmstjärneleende
Jag hoppade på bussen med nytt hopp från min nya mentor Ellis och bussen började brumma fram på motorvägen som stått under ombyggnad sen första mosebok, E6an mellan Göteborg och Oslo. Tim Robbins var med på bussen och också han försökte peppa upp med mig orden
- "Hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies".
Även James Gandolfini var där med sitt stöd när han citerade sig själv från den sista episoden av den första säsongen av tvserien The Sopranos.
"If you're lucky you remember the little moments... That were good..."
Och tjocka James ord fick med att tänka tillbaks på bra stunder... Jag var nu senast i Dubrovnik och det var en samling av bra stunder. Några av de bästa stunderna.
Från Gardemoen så tog jag och flickvännen ett flygplan till München där jag först morrade över det usla tyska köket och sedan över att tjejen spöade upp mig i vektorrally. Som tur var lämnade vi all negativ energi i Tyskland bakom oss inom några få timmar och i gyllene Dubrovnik fann vi inga negativa energifält.
Detta innebär att det inte blev några utbrott oss i mellan i Kroatien. Inga poliser som sparkade in hotelrumsdörren efter att jag i min Jack Danielsfylla kastat ner tvn från balkongen i protest mot att hon dragit i sig en näve aspirin som hon klunkat ner med gin för att stilla sina nerver efter att jag bjudit in Dubrovniks lokala gangsterboss som tagit med sig 13 glädjeflickor från hotelets casino samt en skarpladdad och osäkrad revolver...
Inget av detta skedde utan helgen var cool, chill, soft, laidback, smooth etc i all evighet.
Fem stjärnor
Anledningen till att jag påpekar eventuella dramatiska hotelscenarion beror dels på att jag läst Mötley crües "The Dirt" för många gånger och dels på att vi checkade in på *Trumpetfanfar a la Ryan Air* in på fem stjärnigt hotel! Som boende på första klassens hotel så räknas man inte som en avdankad alkoholiserad vagabond längre oavsett hur avdankad och alkoholiserad man är... Utan man blir automatiskt snarare en lyckad exentrisk playboy. Phew! Så istället för att checka in på på avgiftning och rehab så är jag nu helt samhällsanpassad efter min vistelse på hotel Rixos.
Så fort vi kom i dessa välståndets lokaler sprang jag snabbt som en katt till hotelets restaurangveranda, tände en kubansk cigarr och rapade fram denna klassiker i den varma medelhavskvällen.
Jag var på toppen av världen men trots det verkade min flickvän skämmas lite över mig. Kan det ha berott på att jag var klädd i hoodie, vintermössa och slitna skor i denna katedral av påkostnad? Kan det ha berott på att jag som vit försökte mig på att rappa? Eller kan det berott på att jag missuppfattat vad det innebär att vara på toppen av världen?
Så här i efterhand spelade nog det där stekarhotelet mindre roll i bedömningen av vilken nivå av världen jag befann mig på när jag och tjejen såg ut på de glödande klipporna som banade väg mot medelhavets horisont. Jag hade inte bytt ut det mot Mount Everest då det tydligen skall vara brutalt kallt där uppe på världens topp.
På lyxhotelet hade jag trots min kärlek svårt att koncentrera min mig på min tjej. Jag ville hellre krama om marmorpelarna och massera sidenmöblerna... Eller ta en drink i baren... Med baren! Den var byggd av ebenholtsträ!
Då gick tjejen fram till mig och påpekade vem det var som vunnit resechecken till Dubrovnik och det femstjärniga hotelet och jag åtminstone kunna visa lite tacksamhet gentemot den personen. Henne.
Så romansen med själva hotelet fick ett abrupt slut och nästa morgon var det alltså inte tal om att stanna inne och kyssa mingvaser hela dagen lång. Attans.
Solen var med oss redan från scratch när vi vandrade två kilometer längst med branta klippor för att nå Dubrovniks gamla stad. Det är Dubrovniks gamla stad som är den kändaste sevärdheten och inte undra på det. Innanför en ringmur med tinnar och torn låg den gamla staden inklämd med bostäder, kyrkor, butiker och restauranger. Alla kåkar var byggda i samma medeltida stil och skildes åt av små små gränder.
Die Mauer
Ringmuren hade gjort sitt jobb som försvarare mot erövrarer och pirater (exempelvis hade den hållit stånd mot en 14 månader lång arabisk belägring en gång i tiden) och står än idag helt intakt vilket gör att man kan följa den runt staden hur många varv man vill. De läsare som gissar att min flickvän inte tillät mig att springa tretton varv runt muren lekandes Link i Zeldaspelen gissar helt rätt. Kul för er att ni gissade rätt, trist för mig att jag inte fick leka Link. Sånt är livet.
Ringmuren hade dock under den sentida civilisationen mött en övermäktig armè, starkare än romare, araber och perser... Turisterna! Detta hänsynslösa erövrarfolk som nu har kontroll över allt från Sankt Peterskyrkan i Rom till Macchu Picchu i Peru.
Som tur är så är turisterna dekadanta soldater och kräver rätt väderförhållanden för krig... Och i Dubrovnik var turistsäsongen sent gången vilket gjort att många krigare seglat söderut till varmare fältslag på Kreta och Cypern. Tänk om Röda armens soldater vägrat kriga på grund av allt för låg temperatur i Stalingrads ruiner... Det var det nog föresten en del som gjorde. Men tillbaks från Stalingrad, Cypern, Kreta, Peru och Rom och BANG så landar historien åter igen vid Dubrovniks ringmur.
Den gamla staden ligger vid havet så i söder gick ringmurens precis där berggrunden kantrade ner i det feta blå. Eftersom pirathotet minskat de senaste seklerna hade de lagt en mindre uteservering på några förädiska klippor som man kunde nå via ett hål i muren.
Så där satte vi oss och kollade på solnedgången. Stämningen var nästan bögigt romantisk och det enda som skulle kunna göra ännu stämningen ännu mer bögig var om min tjej varit en karlakarl.
Förutom allt jag hade där på klippan så behövde jag endast ett ting till. Det absolut enda jag begärde... Och det fick jag! En öl!
Solnedgång, söt tjej, öl, kroatiska klippor, ingen tanke på framtid eller det förflutna. Alltså kan tiden stanna så tror jag nästan den stannade till där... Den gick i alla fall rejält mycket långsammare än den brukar. Det är trist att jag inte är duktig på matematik och fysik för den vetenskapliga formeln för tidstoppning skulle jag gärna lägga vantarna på. Öl upphöjt till tjej är lika med kvadratroten ur... Nja, nej jag tror inte det kommer fungera.
Jag får klura lite till på hur man hanterar tiden för när jag väl klarar av det så kommer jag resa tillbaks till den här förflutna bilden och sätta mig tillrätta på stolen bredvid henne igen.
Filosofiskt faktum: Solen går aldrig ner. Men den försvann från våra synfält till sist och då gick vi in i staden igen och fann en gränd med en pitoresk restaurang där vi åt bläckfisk och musslor. Sen var jag så mätt att jag ville ta en taxi hem till lyxhotelet och lägga mig på den otroligt mjuka hotelsängen och rapa. Min tjej är dock den galnaste seglaren och hon vägrade lämna stekarseglarnas Mekka som Dubrovniks gamla stad visade sig vara med en hamn så full av vita segelskepp att ett dussin pressats upp på kajen.
Så hon kunde inte koncentera sig på mig längre utan gick upp på en privat båt och började krama masterna och massera seglen! Hon tog sig en cider i ruffen... Med ruffen! - Isn't it good? Norwegian wood! sjöng tjejen till mig med sin norskklingande engelska och pekade mot träpanelen.
- Jo it's all good baby baby, men du vi får nog dra nu för där kommer hamnpolisen springandes!
Så med poliserna hack i häl sprang vi igenom hela staden likt Bonnie och Clyde efter ett bankrån. Jag tyckte att vi gott och väl kunde råna en bank nu när vi ändå hade polisen efter oss men tjejen menade på att vi inte hade tid. När vi kom utanför ringmurarna så slutade jakten tvärt. Poliserna smällde ner borgportarna istället för att försöka fånga oss. - "And stay out!" skrek de uppifrån muren.
Så nästa morgon var vi lite osäkra på vad vi skulle finna på för turistmässigt i Dubrovnik nu när vi var bokstavligen portade ifrån Dubrovniks mest kända del.
Så dagen till ära blev det istället kabinbana från centrum upp till en utsiktplats över den för oss förbjudna staden Dubrovnik och den adriatiska kustremsan.
Däruppe syntes även betydligt högre berg längre inåt land och blotta tanken på dess höjder gjorde mig väldigt höjdrädd. Så höjdrädd att jag vägrade kliva på den där förädiska kabinen igen... Att vi ens gick på en kroatisk kabinbana från början var ett otroligt orationellt beslut enligt mig.
Min tjej ansåg sig inte vara höjdrädd eller orolig över kabinbanans säkerhet men gick ändå med på att gå ner tillbaks när hon såg att min läpp började darra. Hon är snäll hon.
Det kroatiska kustklimatet var rock and roll med torra klippor och rullande stenar och detta fick vi känna in på bara skinnet när jag utdelade titeln vägvisare till mig själv och självsäkert började gå ner för berget. Tjejen ansåg att vi tog helt fel väg och att den smidiga stigen ner mot Dubrovnik fanns åt andra hållet... Kvinnor va, de ska alltid göra det så enkelt för sig! Jävlar vilka manliga svårigheter vi stötte på genom att ta min väg. Det torra branta berget bestod i princip bara av taggbuskar och de tidigare omskrivna rullande stenarna som var mer förädiska än Vidkun Quisling... Det ansåg dock inte min flickvän som ser ganska strängt på den norska historiens skurkar.
Så genom att springa baklänges på rullande stenar, göra bakåtvolter över taggbuskarna och hjula nedför klippkanter så nådde vi till sist stigen som tog oss ner till Dubrovnik igen. Den äventyrliga kvoten på semestern var fylld och jag fick sätta mig på en restaurang med en öl för att chilla ner kroppen som fortfarande darrade av alla tidigare snowboardturer utan snowboard ned för haven av småsten på berget.
Detta var ett av de sista äventyren i Dubrovnik för innan jag visste ordet av så stod vi plötsligt på flygplatsen redo att flyga hem igen... Det kändes mycket längre än tre nätter. Ofta kan tiden tyckas gå långsamt när man har tråkigt... Nu gick tiden långsamt på grund av motsatt anledning. Allt kändes så perfekt att tiden nog kände sig tvungen att kapitulera och gå lite långsammare för att hedra alla bra ting här i livet...
250 kg kärlek - Kapitulera
En revolution i mitt bröst men själv har jag stannat
Varför gör jag så här när jag vill något annat
Det måste va karaktären som står för alla besvären,
Ja allt det där som dom lär en, jag vill bara kapitulera
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera
När maskinerna tystnat och allting är stilla
När surret har lagt sig och det stora har blivit det lilla
Finns ingenting att försaka, finns inga vägar tillbaka
Å murarna har börjat att knacka, jag vill bara kapitulera...
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera
En två tre fyr en två tre fyr alla ska marschera
jag har så svårt att hålla takten jag vill bara kapitulera
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera...kapitulera...kapitulera
It was the bus of dreams to everyone else. To me, it was a slave ship taking me back to Beitostølen in chains. Outwardly, I was everything a well-brought up skirenter should be. Inside, I was screaming.
Well, I got one foot on the platform
The other foot on the bus
I'm goin' back to Beitostølen
To wear that ball and chain
Well, there is a house in Beitostølen
They call the Skirental
And it's been the ruin of many a poor boy
And God I know I'm one
All tomhet gjorde att jag började gråta där sittandes på en av mina väskor... Men då kom Ellis Paul gående på terminalen. När han såg mig sitta där och böla så tog han fram gitarren och framförde denna låten live till mig:
- "Så the world aint slowing down säger du Ellis, fan bäst att jag hoppar på bussen till Beitostølen så jag kan arbeta ihop mer pengar att resa runt den snabbt spinnande globen med?" Sa jag till Ellis
- "You better belive it, kiddo" svarade Ellis med ett filmstjärneleende
Jag hoppade på bussen med nytt hopp från min nya mentor Ellis och bussen började brumma fram på motorvägen som stått under ombyggnad sen första mosebok, E6an mellan Göteborg och Oslo. Tim Robbins var med på bussen och också han försökte peppa upp med mig orden
- "Hope is a good thing, maybe the best of things, and no good thing ever dies".
Även James Gandolfini var där med sitt stöd när han citerade sig själv från den sista episoden av den första säsongen av tvserien The Sopranos.
"If you're lucky you remember the little moments... That were good..."
Och tjocka James ord fick med att tänka tillbaks på bra stunder... Jag var nu senast i Dubrovnik och det var en samling av bra stunder. Några av de bästa stunderna.
Från Gardemoen så tog jag och flickvännen ett flygplan till München där jag först morrade över det usla tyska köket och sedan över att tjejen spöade upp mig i vektorrally. Som tur var lämnade vi all negativ energi i Tyskland bakom oss inom några få timmar och i gyllene Dubrovnik fann vi inga negativa energifält.
Detta innebär att det inte blev några utbrott oss i mellan i Kroatien. Inga poliser som sparkade in hotelrumsdörren efter att jag i min Jack Danielsfylla kastat ner tvn från balkongen i protest mot att hon dragit i sig en näve aspirin som hon klunkat ner med gin för att stilla sina nerver efter att jag bjudit in Dubrovniks lokala gangsterboss som tagit med sig 13 glädjeflickor från hotelets casino samt en skarpladdad och osäkrad revolver...
Inget av detta skedde utan helgen var cool, chill, soft, laidback, smooth etc i all evighet.
Fem stjärnor
Anledningen till att jag påpekar eventuella dramatiska hotelscenarion beror dels på att jag läst Mötley crües "The Dirt" för många gånger och dels på att vi checkade in på *Trumpetfanfar a la Ryan Air* in på fem stjärnigt hotel! Som boende på första klassens hotel så räknas man inte som en avdankad alkoholiserad vagabond längre oavsett hur avdankad och alkoholiserad man är... Utan man blir automatiskt snarare en lyckad exentrisk playboy. Phew! Så istället för att checka in på på avgiftning och rehab så är jag nu helt samhällsanpassad efter min vistelse på hotel Rixos.
Så fort vi kom i dessa välståndets lokaler sprang jag snabbt som en katt till hotelets restaurangveranda, tände en kubansk cigarr och rapade fram denna klassiker i den varma medelhavskvällen.
Jag var på toppen av världen men trots det verkade min flickvän skämmas lite över mig. Kan det ha berott på att jag var klädd i hoodie, vintermössa och slitna skor i denna katedral av påkostnad? Kan det ha berott på att jag som vit försökte mig på att rappa? Eller kan det berott på att jag missuppfattat vad det innebär att vara på toppen av världen?
Så här i efterhand spelade nog det där stekarhotelet mindre roll i bedömningen av vilken nivå av världen jag befann mig på när jag och tjejen såg ut på de glödande klipporna som banade väg mot medelhavets horisont. Jag hade inte bytt ut det mot Mount Everest då det tydligen skall vara brutalt kallt där uppe på världens topp.
På lyxhotelet hade jag trots min kärlek svårt att koncentrera min mig på min tjej. Jag ville hellre krama om marmorpelarna och massera sidenmöblerna... Eller ta en drink i baren... Med baren! Den var byggd av ebenholtsträ!
Då gick tjejen fram till mig och påpekade vem det var som vunnit resechecken till Dubrovnik och det femstjärniga hotelet och jag åtminstone kunna visa lite tacksamhet gentemot den personen. Henne.
Så romansen med själva hotelet fick ett abrupt slut och nästa morgon var det alltså inte tal om att stanna inne och kyssa mingvaser hela dagen lång. Attans.
Solen var med oss redan från scratch när vi vandrade två kilometer längst med branta klippor för att nå Dubrovniks gamla stad. Det är Dubrovniks gamla stad som är den kändaste sevärdheten och inte undra på det. Innanför en ringmur med tinnar och torn låg den gamla staden inklämd med bostäder, kyrkor, butiker och restauranger. Alla kåkar var byggda i samma medeltida stil och skildes åt av små små gränder.
Die Mauer
Ringmuren hade gjort sitt jobb som försvarare mot erövrarer och pirater (exempelvis hade den hållit stånd mot en 14 månader lång arabisk belägring en gång i tiden) och står än idag helt intakt vilket gör att man kan följa den runt staden hur många varv man vill. De läsare som gissar att min flickvän inte tillät mig att springa tretton varv runt muren lekandes Link i Zeldaspelen gissar helt rätt. Kul för er att ni gissade rätt, trist för mig att jag inte fick leka Link. Sånt är livet.
Ringmuren hade dock under den sentida civilisationen mött en övermäktig armè, starkare än romare, araber och perser... Turisterna! Detta hänsynslösa erövrarfolk som nu har kontroll över allt från Sankt Peterskyrkan i Rom till Macchu Picchu i Peru.
Som tur är så är turisterna dekadanta soldater och kräver rätt väderförhållanden för krig... Och i Dubrovnik var turistsäsongen sent gången vilket gjort att många krigare seglat söderut till varmare fältslag på Kreta och Cypern. Tänk om Röda armens soldater vägrat kriga på grund av allt för låg temperatur i Stalingrads ruiner... Det var det nog föresten en del som gjorde. Men tillbaks från Stalingrad, Cypern, Kreta, Peru och Rom och BANG så landar historien åter igen vid Dubrovniks ringmur.
Den gamla staden ligger vid havet så i söder gick ringmurens precis där berggrunden kantrade ner i det feta blå. Eftersom pirathotet minskat de senaste seklerna hade de lagt en mindre uteservering på några förädiska klippor som man kunde nå via ett hål i muren.
Så där satte vi oss och kollade på solnedgången. Stämningen var nästan bögigt romantisk och det enda som skulle kunna göra ännu stämningen ännu mer bögig var om min tjej varit en karlakarl.
Förutom allt jag hade där på klippan så behövde jag endast ett ting till. Det absolut enda jag begärde... Och det fick jag! En öl!
Solnedgång, söt tjej, öl, kroatiska klippor, ingen tanke på framtid eller det förflutna. Alltså kan tiden stanna så tror jag nästan den stannade till där... Den gick i alla fall rejält mycket långsammare än den brukar. Det är trist att jag inte är duktig på matematik och fysik för den vetenskapliga formeln för tidstoppning skulle jag gärna lägga vantarna på. Öl upphöjt till tjej är lika med kvadratroten ur... Nja, nej jag tror inte det kommer fungera.
Jag får klura lite till på hur man hanterar tiden för när jag väl klarar av det så kommer jag resa tillbaks till den här förflutna bilden och sätta mig tillrätta på stolen bredvid henne igen.
Filosofiskt faktum: Solen går aldrig ner. Men den försvann från våra synfält till sist och då gick vi in i staden igen och fann en gränd med en pitoresk restaurang där vi åt bläckfisk och musslor. Sen var jag så mätt att jag ville ta en taxi hem till lyxhotelet och lägga mig på den otroligt mjuka hotelsängen och rapa. Min tjej är dock den galnaste seglaren och hon vägrade lämna stekarseglarnas Mekka som Dubrovniks gamla stad visade sig vara med en hamn så full av vita segelskepp att ett dussin pressats upp på kajen.
Så hon kunde inte koncentera sig på mig längre utan gick upp på en privat båt och började krama masterna och massera seglen! Hon tog sig en cider i ruffen... Med ruffen! - Isn't it good? Norwegian wood! sjöng tjejen till mig med sin norskklingande engelska och pekade mot träpanelen.
- Jo it's all good baby baby, men du vi får nog dra nu för där kommer hamnpolisen springandes!
Så med poliserna hack i häl sprang vi igenom hela staden likt Bonnie och Clyde efter ett bankrån. Jag tyckte att vi gott och väl kunde råna en bank nu när vi ändå hade polisen efter oss men tjejen menade på att vi inte hade tid. När vi kom utanför ringmurarna så slutade jakten tvärt. Poliserna smällde ner borgportarna istället för att försöka fånga oss. - "And stay out!" skrek de uppifrån muren.
Så nästa morgon var vi lite osäkra på vad vi skulle finna på för turistmässigt i Dubrovnik nu när vi var bokstavligen portade ifrån Dubrovniks mest kända del.
Så dagen till ära blev det istället kabinbana från centrum upp till en utsiktplats över den för oss förbjudna staden Dubrovnik och den adriatiska kustremsan.
Däruppe syntes även betydligt högre berg längre inåt land och blotta tanken på dess höjder gjorde mig väldigt höjdrädd. Så höjdrädd att jag vägrade kliva på den där förädiska kabinen igen... Att vi ens gick på en kroatisk kabinbana från början var ett otroligt orationellt beslut enligt mig.
Min tjej ansåg sig inte vara höjdrädd eller orolig över kabinbanans säkerhet men gick ändå med på att gå ner tillbaks när hon såg att min läpp började darra. Hon är snäll hon.
Det kroatiska kustklimatet var rock and roll med torra klippor och rullande stenar och detta fick vi känna in på bara skinnet när jag utdelade titeln vägvisare till mig själv och självsäkert började gå ner för berget. Tjejen ansåg att vi tog helt fel väg och att den smidiga stigen ner mot Dubrovnik fanns åt andra hållet... Kvinnor va, de ska alltid göra det så enkelt för sig! Jävlar vilka manliga svårigheter vi stötte på genom att ta min väg. Det torra branta berget bestod i princip bara av taggbuskar och de tidigare omskrivna rullande stenarna som var mer förädiska än Vidkun Quisling... Det ansåg dock inte min flickvän som ser ganska strängt på den norska historiens skurkar.
Så genom att springa baklänges på rullande stenar, göra bakåtvolter över taggbuskarna och hjula nedför klippkanter så nådde vi till sist stigen som tog oss ner till Dubrovnik igen. Den äventyrliga kvoten på semestern var fylld och jag fick sätta mig på en restaurang med en öl för att chilla ner kroppen som fortfarande darrade av alla tidigare snowboardturer utan snowboard ned för haven av småsten på berget.
Detta var ett av de sista äventyren i Dubrovnik för innan jag visste ordet av så stod vi plötsligt på flygplatsen redo att flyga hem igen... Det kändes mycket längre än tre nätter. Ofta kan tiden tyckas gå långsamt när man har tråkigt... Nu gick tiden långsamt på grund av motsatt anledning. Allt kändes så perfekt att tiden nog kände sig tvungen att kapitulera och gå lite långsammare för att hedra alla bra ting här i livet...
250 kg kärlek - Kapitulera
En revolution i mitt bröst men själv har jag stannat
Varför gör jag så här när jag vill något annat
Det måste va karaktären som står för alla besvären,
Ja allt det där som dom lär en, jag vill bara kapitulera
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera
När maskinerna tystnat och allting är stilla
När surret har lagt sig och det stora har blivit det lilla
Finns ingenting att försaka, finns inga vägar tillbaka
Å murarna har börjat att knacka, jag vill bara kapitulera...
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera
En två tre fyr en två tre fyr alla ska marschera
jag har så svårt att hålla takten jag vill bara kapitulera
För alla dessa sköna ting för utan dom finns ingenting
så kasta bort förnuft och sans, Jag vill bara kapitulera...
För kärleken är allt vi har och utan den finns inget kvar
så krossa alla barriärer, Jag vill bara kapitulera...kapitulera...kapitulera
Irland och Nordirland
Detta är en direkt fortsättning på det förra inlägget, men det behöver ni inte läsa, föresten behöver ni inte läsa det här inlägget heller. Så var vänlig och lämna den här bloggen omgående. Tack.
Summerslut och Chef
Inledningen på Dublin blev bäst. Vodkalyckliga jag lunkade av planet med "Gimme shelter" i hörlurarna och möttes av Summerslut vid flygplatsen utgång och hon körde mig till hennes och hennes pojkvän Chefs lägenhet där jag skulle få lov och bo i några dagar.
Summerslut och Chef träffade jag och umgicks med i Buenos Aires för ett år sedan och redan i det inlägget skrev jag om vilka underbara människor de är. Intrycket av dom skulle bara bli bättre och jag insåg ganska snabbt att de två kan vara två av de mest godhjärtade människorna jag träffat.
Utan uppehåll tog de hand om lilla mig som om jag vore ett spädbarn någon hade ställt vid deras ytterdörr en kylig vinternatt. Så fuck Jesus och fuck Moder Teresa, fuck'em! Chef och Summerslut är snällare än er era jävla abortmotståndare.
De två visade mig runt i hela Dublin, de lagade konstant mat och kokade te till mig och Chef vägrade låta mig betala för någonting. När jag försökte erbjuda pengar för allt han snabbt som en iller köpt, beställt eller helt enkelt ordnat så skrockade han bara glatt och sa "No worries Bud, you can take the next"... Så vid nästa pub springer jag in genom dörrarna fem minuter i förväg och beställer en stor omgång alkohol med betoning på "make it quick" för att hinna före generösa Chef med eurosarna. Men nej! Bartendern ställer glatt fram guinnesspints och ciderflaskor och pekar på Chef som likt en fantom ställt sig bakom mig och menar att "he allready paid!". Chef är någon typ ninja när det kommer till att bjuda i smyg!
Så hur betalade jag tillbaks generositeten? Jo en bakfylledag försöker jag i min kallsvettiga virrighet att hyvla ost med deras morotsskalare bara för att göra sönder den totalt. Varsågoda Summerslut och Chef, Ett litet tecken på uppskattning.
Dessa två människor visar tydligt vad som gör resmål perfekta och resande i sig perfekt. Andra människor. Dublin var en klockren stad.
Black Rock
Summerslut och Chefs lägenhet låg på den coolaste platsen i världen... Eller i alla fall platsen med det coolaste namnet i världen. I tuffa Black rock som ligger sydöst om centrala Dublin hade jag havsutsikt utanför mitt gästrumsfönster och även konstant utsikt över lägenhetens katt Papi. Underskatta aldrig en katt.
Alltså seriöst talat. Underskatta aldrig en katt!
Första kvällen satt jag och Summerslut och mindes tillbaka på det bekymmersfria festandet med djurdockor i Argentina. Chef dök upp klockan tolv på natten efter ett arbetsskift på 15 timmar. Istället för att gå och lägga sig efter ett så långt pass så satte han sig i två timmar och förklarade för mig vad jag skulle göra och se i Dublin. Han kunde tvyärr inte hänga med personligen just dagen därpå då ett nytt femtontimmarskift väntade på honom
Inte heller filmproducerande Summerslut hade lediga fredagar så det blev att utforska Dublin på egen hand. Så var skulle en person som jag gå först?
Dublin
Nu har jag landat på en pub i centrala Dublin och dess kända barområde Tempel bar. Turistmässigt fåfäng som jag är så dricker jag Guinness trots att det är långt ifrån en favorit. Men no complaints då den är riktigt len att dricka. Ungefär på samma sett som violinspelaren i pubens hörn inte direkt spelar min favoritmusik så är ljudet riktigt lent för öronen.
Man vill ju bara haka tag i barbordsgrannens arm och trippa ut på dansgolvet som en sällskapsjuk hobbit! Nu våga jag nog inte det med tanke på att bordsgrannen ser lite läskig ut och lika bra är väl det då det trots allt inte finns något dansgolv. I Dublin dansar man inte, man dricker.
Dublin är en lugn och teglad stad. Irländarna missbrukar murbruk nästan lika mycket som alkohol. Det finns murade byggnader precis överallt och den stad jag skulle vilja likna Dublin med är Boston. Nu har jag personligen aldrig besökt Boston men jag har sett filmerna Mystic river och The Departed och de utspelar sig i Boston... Och allt på film återspeglar alltid den exakta verkligheten!
Det mest slående i Dublin måste nog ändå bli barkulturen. Det finns barer över jävla allt! Jag trodde det skulle bli svårt att finna den där tradionella ensliga irländska puben med max två gäster där man i stillhet slår sig ner med en guinness. Men det är inte svårt att finna den puben... Det är svårt att finna någon annan typ av pub.
På ett ställe samtalade jag med den tradionella ensliga irländaren som ensam kliver in och sveper tre guiness efter arbetet han för många år sedan borde pensionerat sig ifrån. Derrick. Derrick hade fått förfrågan om han kunde tänka sig att arbeta som kock i två på veckor en restaurang i Dublin. "Ja varför inte" tänkte Derrick. De två veckorna blev 31 år. Men Derrick var till freds med livet trots det så länge han fick dricka sin guinness och röka sina cigaretter och då och då ta sitt barnbarn till kyrkan.
Lika till freds med livet var inte demonstranterna på Damestreet som ockuperade Irlands centralbank.
Det var en trevlig stämning där bland kanske 40 tält och 80 plakat med antikapitalistiska slogans. Personligen är jag väldigt kritisk mot det turbokapitalistiska banksamhället men tyvärr kändes ockupationen väldigt... Frånkopplad egentliga mål. "We are the 99 percentage" - Nej Dudes, då hade fler än 40 tält stått uppslagna där på gatan. Jag ska förvisso knappast vara kritisk. De där demonstranterna gör i alla fall mer än mig i kampen mot systemet då jag inte gör någonting.
I förhållande till ovanskrivna text så gladde det mig att den första låten jag hörde spelas inne i Dublin var bandet Mattafix 6 år gamla hit "Big city life" med det viktiga citatet "Dont let the system get you down".
Och det påminner mig om en annan irländare som jag hängde med i Köpenhamn och Berlin för ett år sedan. Hans attityd var svårslagbar: "Everything is going straight to hell... But no worries... Fuck it! Lets enjoy whats left while we can!"
Ja irländare är i regel bra lirare. Den allmänna attityden är "snäll och glad" och jag tror starkt att om alla skulle bete sig som den gemene irländaren så skulle världen blomma ut i det paradis den egentligen är. Irländare skulle med rätta kunna byta ut sin nationalsång mot Tant Sofias arga visa...
"Om alla bara var som jag så skulle allt bli bra, men ingen annan är som jag och ingenting är bra!"
Men det är ett moment 22 då irländare inte sjunger några arga visor, det är inte deras stil.
Det enda negativa med Dublin
Det enda negativa Dublin hade att bjuda på var mina gamla fiender från Wellington på Nya Zeeland. Världens mest känslokalla armé och det är inte Israels armé jag beskriver här utan uniformerade skolflickor! Den här skräckfilmen i Dublin var en än mer skrämmande uppföljare till orginalet i Wellington då filmproducenterna lagt till en horribel detalj bland de marscherande barnsoldaterna! Gingers!
Modig som jag är så vågade jag mig ändå in arméns örnnäste Trinity college för att granska hemliga keltiska dokument om ungdomarnas planer för världsherravälde. Dokumenten kallas The Book of kells, ligger inne i universitetets bibliotek och är 1200 år gamla. Kidsen har planerat uppbrottet från föräldrarna länge.
Andra klassiska turistattraktioner i Dublin som besökts är The Wellingtonmonument i Phoenix park, The Spire, de italienska kvarteren och världens största bryggeri "The Guinness Storehouse".
The Guiness Storehouse
Jag och Chef tog oss dit en dag och det var svårt att inte bli positivt överraskad av hela komplexet oavsett min halvdana inställning till själva drycken.
Har skrivit om det förut men en av mina nördiga favorithobbys när det kommer till resande är att finna alla exotiska miljöer från min barndoms tvspelande så att jag bizarrt och patetiskt kan återuppliva den sorglösa barndomens tvskärmar i verkligheten.
The Guiness storehouse var alla klassiska platformspel då man inte rörde sig framåt i en stel museumkorridor utan istället uppåt våning för våning i en mäktig och luftig lokal.
Om man överlevde tunnor och fiender nådde man till sist målet... Gravity bar på den översta våningen med en 360 grader utsikt över Dublins hustak.
Själva the storehouse klarade jag och Dave av galant utan att bli av med ett ända extraliv trots all hotfull guinnesskuriosa och information. Men Guiness är en tvspelsboss som skall underskattas minst lika lite som katter då guinnesdrickande har en hög svårighetsgrad.
Detta skulle jag bittert få erfara dagen efter en sen utekväll i Temple bar. Guinness är som olja med ölsmak och det fyller upp varenda litet utrymme i kroppen tills man sväller upp som Michelinmannen. Det tog tre dagars bakfylla innan mitt tappra immunförsvar lyckats skrapa bort den sista beläggningen guinness från mina blodådror.
Och när solen gick upp den morgonen tog Dave och Summerslut med mig på roadtripp till irländsk tradionell mark.
Glendalough
Glendalough är irländska för "dalgång med två sjöar" och det var ett lämpligt namn vilket bilden nedanför kanske visar.
Urtypen av keltisk kultur fanns tillgänglig vilket bilden nedanför kanske visar.
Och hela världen är upp och ner vilket bilden nedanför kanske visar
Alla små borgar, keltiska kors och halvdana försök till gravvältning på en överfylld kyrkogård i den vildvuxna dalen fick mig nästan att se keltiska krigare sväva runt. Men bara nästan då jag inte var hög på dalens naturliga förråd av psykadeliska svampar.
I Glendalough tog vi en mindre vandringstur genom ett skogsområde och upp på ett berg där vi kunde se ut över dalen. Hade jag kommit mig för att spela Enyas låt "The Celts" så hade jag gjort det. Men jag kom mig inte för det så därför kommer jag mig för det nu istället.
Nordirland
Nu när jag ändå hängde på denna keltö så bestämde jag mig för att ta en tur till Nordirland för att följa profeten Matt Hardings fotspår. För att hinna med turen så fick jag gå upp så tidigt i Dublin att jag spenderade större delen av dagen sovandes på turbussen. Men att sova på bussar är nice så its all good.
Trots allt så väckte turguiden mig konstant med information om hur paranoid han som katolik var över vistas på brittiskt territorium. Nordirlands inte särskilt avlägsna historia med religiösa konflikter i form av våld våld hot om våld skulle till och med kunna få min gamla schartauanpräst Pekka att börja fundera på vilka negativa effekter strikta religösa tolkningar kan ha på samhället.
Belfast verkade som en rätt trevlig stad men vi stannade bara en timme då guiden tyckte sig se en grupp protestanter med basebollträ och molotov cocktails i högsta hugg närma sig turbussen i snabb takt.
The Giant's causeway och Nordirlands kust
The Giant's causeway är område precis vid Nordirlands kust som består av cirka 40000 stycken stenar som är formade till geometriska märkliga formationer av lava för 50000 miljoner år sedan. De flesta stenarna är hexagonformade och bildar pelare i olika höjder.
Men den där teorin om att lava skulle format hela det märkliga området är ju lika trovärdig som Harry Potter. Låt oss vara logiska och ärliga, klart som korvspad att hela stenområdet är landningsplatform för UFOn. När Globetrottern Matt Harding dansar där så är det ju tveklöst en "Hörrö utomjordingar, här är det safe att landa!"dans.
Det var alltså Matt Harding som fick mig att resa till the Giant's causeway för han är min store idol fan! Och när jag dyrkar en idol så gör jag det med äkta hängivenhet, som exempelvis att påpeka hans förmåga till kontakt av den tredje graden.
Matt arbetatar för övrigt med sitt fjärde testamente... youtubeklipp så det är något att se fram emot folks!
När jag är inne på smått övernaturliga youtubeklipp så gav även den nordirländska kusten oss starka kopplingar till denna video i form av flera dubbla regnbågar längst med kusten.
Hade Yosemite bear besökt Nordirlands kust samma dag som mig hade han förmodligen imploderat in i sin egen själ. Själv fick jag guldfeber då jag vet att det är just på Irland som leprechauner väntar med en kruka guld vid regnbågens slut... Så med alla regnbågar bussen körde emot så skulle det nu bli guldrusch a la Yukonterritoriet 1886... Trodde jag. Men den sorgliga sanningen var att mitt resonemang om givmilda pysslingar var helt felaktigt. De var ungefär lika givmilda som Björn af Donner när mötte dom där regnbågarna tog slut! Jag försökte då stjäla allt guld från pysslingen och då skrek han "Mitt guld! Mitt guld! de smiter med allt mitt guld!". Sen släppte han lös en arme noshörningar efter mig!
... ... Inlägget har tyvärr spårat, var vänlig ta en annan väg. Om ni hade lydit uppmaningen i början av inlägget hade ni sluppit denna totalt krash av text. www.rocc.blogg.se tar ingen ansvar.
Summerslut och Chef
Inledningen på Dublin blev bäst. Vodkalyckliga jag lunkade av planet med "Gimme shelter" i hörlurarna och möttes av Summerslut vid flygplatsen utgång och hon körde mig till hennes och hennes pojkvän Chefs lägenhet där jag skulle få lov och bo i några dagar.
Summerslut och Chef träffade jag och umgicks med i Buenos Aires för ett år sedan och redan i det inlägget skrev jag om vilka underbara människor de är. Intrycket av dom skulle bara bli bättre och jag insåg ganska snabbt att de två kan vara två av de mest godhjärtade människorna jag träffat.
Utan uppehåll tog de hand om lilla mig som om jag vore ett spädbarn någon hade ställt vid deras ytterdörr en kylig vinternatt. Så fuck Jesus och fuck Moder Teresa, fuck'em! Chef och Summerslut är snällare än er era jävla abortmotståndare.
De två visade mig runt i hela Dublin, de lagade konstant mat och kokade te till mig och Chef vägrade låta mig betala för någonting. När jag försökte erbjuda pengar för allt han snabbt som en iller köpt, beställt eller helt enkelt ordnat så skrockade han bara glatt och sa "No worries Bud, you can take the next"... Så vid nästa pub springer jag in genom dörrarna fem minuter i förväg och beställer en stor omgång alkohol med betoning på "make it quick" för att hinna före generösa Chef med eurosarna. Men nej! Bartendern ställer glatt fram guinnesspints och ciderflaskor och pekar på Chef som likt en fantom ställt sig bakom mig och menar att "he allready paid!". Chef är någon typ ninja när det kommer till att bjuda i smyg!
Så hur betalade jag tillbaks generositeten? Jo en bakfylledag försöker jag i min kallsvettiga virrighet att hyvla ost med deras morotsskalare bara för att göra sönder den totalt. Varsågoda Summerslut och Chef, Ett litet tecken på uppskattning.
Dessa två människor visar tydligt vad som gör resmål perfekta och resande i sig perfekt. Andra människor. Dublin var en klockren stad.
Black Rock
Summerslut och Chefs lägenhet låg på den coolaste platsen i världen... Eller i alla fall platsen med det coolaste namnet i världen. I tuffa Black rock som ligger sydöst om centrala Dublin hade jag havsutsikt utanför mitt gästrumsfönster och även konstant utsikt över lägenhetens katt Papi. Underskatta aldrig en katt.
Alltså seriöst talat. Underskatta aldrig en katt!
Första kvällen satt jag och Summerslut och mindes tillbaka på det bekymmersfria festandet med djurdockor i Argentina. Chef dök upp klockan tolv på natten efter ett arbetsskift på 15 timmar. Istället för att gå och lägga sig efter ett så långt pass så satte han sig i två timmar och förklarade för mig vad jag skulle göra och se i Dublin. Han kunde tvyärr inte hänga med personligen just dagen därpå då ett nytt femtontimmarskift väntade på honom
Inte heller filmproducerande Summerslut hade lediga fredagar så det blev att utforska Dublin på egen hand. Så var skulle en person som jag gå först?
Dublin
Nu har jag landat på en pub i centrala Dublin och dess kända barområde Tempel bar. Turistmässigt fåfäng som jag är så dricker jag Guinness trots att det är långt ifrån en favorit. Men no complaints då den är riktigt len att dricka. Ungefär på samma sett som violinspelaren i pubens hörn inte direkt spelar min favoritmusik så är ljudet riktigt lent för öronen.
Man vill ju bara haka tag i barbordsgrannens arm och trippa ut på dansgolvet som en sällskapsjuk hobbit! Nu våga jag nog inte det med tanke på att bordsgrannen ser lite läskig ut och lika bra är väl det då det trots allt inte finns något dansgolv. I Dublin dansar man inte, man dricker.
Dublin är en lugn och teglad stad. Irländarna missbrukar murbruk nästan lika mycket som alkohol. Det finns murade byggnader precis överallt och den stad jag skulle vilja likna Dublin med är Boston. Nu har jag personligen aldrig besökt Boston men jag har sett filmerna Mystic river och The Departed och de utspelar sig i Boston... Och allt på film återspeglar alltid den exakta verkligheten!
Det mest slående i Dublin måste nog ändå bli barkulturen. Det finns barer över jävla allt! Jag trodde det skulle bli svårt att finna den där tradionella ensliga irländska puben med max två gäster där man i stillhet slår sig ner med en guinness. Men det är inte svårt att finna den puben... Det är svårt att finna någon annan typ av pub.
På ett ställe samtalade jag med den tradionella ensliga irländaren som ensam kliver in och sveper tre guiness efter arbetet han för många år sedan borde pensionerat sig ifrån. Derrick. Derrick hade fått förfrågan om han kunde tänka sig att arbeta som kock i två på veckor en restaurang i Dublin. "Ja varför inte" tänkte Derrick. De två veckorna blev 31 år. Men Derrick var till freds med livet trots det så länge han fick dricka sin guinness och röka sina cigaretter och då och då ta sitt barnbarn till kyrkan.
Lika till freds med livet var inte demonstranterna på Damestreet som ockuperade Irlands centralbank.
Det var en trevlig stämning där bland kanske 40 tält och 80 plakat med antikapitalistiska slogans. Personligen är jag väldigt kritisk mot det turbokapitalistiska banksamhället men tyvärr kändes ockupationen väldigt... Frånkopplad egentliga mål. "We are the 99 percentage" - Nej Dudes, då hade fler än 40 tält stått uppslagna där på gatan. Jag ska förvisso knappast vara kritisk. De där demonstranterna gör i alla fall mer än mig i kampen mot systemet då jag inte gör någonting.
I förhållande till ovanskrivna text så gladde det mig att den första låten jag hörde spelas inne i Dublin var bandet Mattafix 6 år gamla hit "Big city life" med det viktiga citatet "Dont let the system get you down".
Och det påminner mig om en annan irländare som jag hängde med i Köpenhamn och Berlin för ett år sedan. Hans attityd var svårslagbar: "Everything is going straight to hell... But no worries... Fuck it! Lets enjoy whats left while we can!"
Ja irländare är i regel bra lirare. Den allmänna attityden är "snäll och glad" och jag tror starkt att om alla skulle bete sig som den gemene irländaren så skulle världen blomma ut i det paradis den egentligen är. Irländare skulle med rätta kunna byta ut sin nationalsång mot Tant Sofias arga visa...
"Om alla bara var som jag så skulle allt bli bra, men ingen annan är som jag och ingenting är bra!"
Men det är ett moment 22 då irländare inte sjunger några arga visor, det är inte deras stil.
Det enda negativa med Dublin
Det enda negativa Dublin hade att bjuda på var mina gamla fiender från Wellington på Nya Zeeland. Världens mest känslokalla armé och det är inte Israels armé jag beskriver här utan uniformerade skolflickor! Den här skräckfilmen i Dublin var en än mer skrämmande uppföljare till orginalet i Wellington då filmproducenterna lagt till en horribel detalj bland de marscherande barnsoldaterna! Gingers!
Modig som jag är så vågade jag mig ändå in arméns örnnäste Trinity college för att granska hemliga keltiska dokument om ungdomarnas planer för världsherravälde. Dokumenten kallas The Book of kells, ligger inne i universitetets bibliotek och är 1200 år gamla. Kidsen har planerat uppbrottet från föräldrarna länge.
Andra klassiska turistattraktioner i Dublin som besökts är The Wellingtonmonument i Phoenix park, The Spire, de italienska kvarteren och världens största bryggeri "The Guinness Storehouse".
The Guiness Storehouse
Jag och Chef tog oss dit en dag och det var svårt att inte bli positivt överraskad av hela komplexet oavsett min halvdana inställning till själva drycken.
Har skrivit om det förut men en av mina nördiga favorithobbys när det kommer till resande är att finna alla exotiska miljöer från min barndoms tvspelande så att jag bizarrt och patetiskt kan återuppliva den sorglösa barndomens tvskärmar i verkligheten.
The Guiness storehouse var alla klassiska platformspel då man inte rörde sig framåt i en stel museumkorridor utan istället uppåt våning för våning i en mäktig och luftig lokal.
Om man överlevde tunnor och fiender nådde man till sist målet... Gravity bar på den översta våningen med en 360 grader utsikt över Dublins hustak.
Själva the storehouse klarade jag och Dave av galant utan att bli av med ett ända extraliv trots all hotfull guinnesskuriosa och information. Men Guiness är en tvspelsboss som skall underskattas minst lika lite som katter då guinnesdrickande har en hög svårighetsgrad.
Detta skulle jag bittert få erfara dagen efter en sen utekväll i Temple bar. Guinness är som olja med ölsmak och det fyller upp varenda litet utrymme i kroppen tills man sväller upp som Michelinmannen. Det tog tre dagars bakfylla innan mitt tappra immunförsvar lyckats skrapa bort den sista beläggningen guinness från mina blodådror.
Och när solen gick upp den morgonen tog Dave och Summerslut med mig på roadtripp till irländsk tradionell mark.
Glendalough
Glendalough är irländska för "dalgång med två sjöar" och det var ett lämpligt namn vilket bilden nedanför kanske visar.
Urtypen av keltisk kultur fanns tillgänglig vilket bilden nedanför kanske visar.
Och hela världen är upp och ner vilket bilden nedanför kanske visar
Alla små borgar, keltiska kors och halvdana försök till gravvältning på en överfylld kyrkogård i den vildvuxna dalen fick mig nästan att se keltiska krigare sväva runt. Men bara nästan då jag inte var hög på dalens naturliga förråd av psykadeliska svampar.
I Glendalough tog vi en mindre vandringstur genom ett skogsområde och upp på ett berg där vi kunde se ut över dalen. Hade jag kommit mig för att spela Enyas låt "The Celts" så hade jag gjort det. Men jag kom mig inte för det så därför kommer jag mig för det nu istället.
Nordirland
Nu när jag ändå hängde på denna keltö så bestämde jag mig för att ta en tur till Nordirland för att följa profeten Matt Hardings fotspår. För att hinna med turen så fick jag gå upp så tidigt i Dublin att jag spenderade större delen av dagen sovandes på turbussen. Men att sova på bussar är nice så its all good.
Trots allt så väckte turguiden mig konstant med information om hur paranoid han som katolik var över vistas på brittiskt territorium. Nordirlands inte särskilt avlägsna historia med religiösa konflikter i form av våld våld hot om våld skulle till och med kunna få min gamla schartauanpräst Pekka att börja fundera på vilka negativa effekter strikta religösa tolkningar kan ha på samhället.
Belfast verkade som en rätt trevlig stad men vi stannade bara en timme då guiden tyckte sig se en grupp protestanter med basebollträ och molotov cocktails i högsta hugg närma sig turbussen i snabb takt.
The Giant's causeway och Nordirlands kust
The Giant's causeway är område precis vid Nordirlands kust som består av cirka 40000 stycken stenar som är formade till geometriska märkliga formationer av lava för 50000 miljoner år sedan. De flesta stenarna är hexagonformade och bildar pelare i olika höjder.
Men den där teorin om att lava skulle format hela det märkliga området är ju lika trovärdig som Harry Potter. Låt oss vara logiska och ärliga, klart som korvspad att hela stenområdet är landningsplatform för UFOn. När Globetrottern Matt Harding dansar där så är det ju tveklöst en "Hörrö utomjordingar, här är det safe att landa!"dans.
Det var alltså Matt Harding som fick mig att resa till the Giant's causeway för han är min store idol fan! Och när jag dyrkar en idol så gör jag det med äkta hängivenhet, som exempelvis att påpeka hans förmåga till kontakt av den tredje graden.
Matt arbetatar för övrigt med sitt fjärde testamente... youtubeklipp så det är något att se fram emot folks!
När jag är inne på smått övernaturliga youtubeklipp så gav även den nordirländska kusten oss starka kopplingar till denna video i form av flera dubbla regnbågar längst med kusten.
Hade Yosemite bear besökt Nordirlands kust samma dag som mig hade han förmodligen imploderat in i sin egen själ. Själv fick jag guldfeber då jag vet att det är just på Irland som leprechauner väntar med en kruka guld vid regnbågens slut... Så med alla regnbågar bussen körde emot så skulle det nu bli guldrusch a la Yukonterritoriet 1886... Trodde jag. Men den sorgliga sanningen var att mitt resonemang om givmilda pysslingar var helt felaktigt. De var ungefär lika givmilda som Björn af Donner när mötte dom där regnbågarna tog slut! Jag försökte då stjäla allt guld från pysslingen och då skrek han "Mitt guld! Mitt guld! de smiter med allt mitt guld!". Sen släppte han lös en arme noshörningar efter mig!
... ... Inlägget har tyvärr spårat, var vänlig ta en annan väg. Om ni hade lydit uppmaningen i början av inlägget hade ni sluppit denna totalt krash av text. www.rocc.blogg.se tar ingen ansvar.
Oslo och Göteborg
VARNING! OINTRESSANT INLÄGG! If your time to you is worth savin, RUN!
Ska se om jag får till en liten minnesnotering angående perioden i mitt liv mellan mitt besök i Milano och mitt besök på Irland. Sitter nu i en bar på Rygge airport i Norge och skålar med mig själv med min nytappade öl... Varför? Jo Långben klantade som vanligt till det och som vanligt löste sig allt igen.
Mitt misstag ledde i slutändan till att jag sparade runt 400 kr men blev av med en dubbelduschschampoflaska.
På Milanos flygplats slängde jag mitt boardingkort i en soptunna istället för mitt bananskal och det är helt sant. Sen viftade jag med ett bananskal för att identifera mig vid säkerhetskontrollen och det är helt falskt.
Okej mitt misstag här på Rygge är väl mer mänskligt. Jag fuckade upp bokningen och missade att pröjsa för bagage på Ryainairs hemsida. Så jag fick inte ha med mig något annat än handbagage på flygplanet... Väldigt limiterat sådant.
Så när jag kommer lufsande glad i hågen till incheckningen för att checka in min ryggsäck så får jag inte det...
- Du har inte bokat in något bagage. Vill du checka in det nu så kommer det kosta cirka dubbelt så mycket som båda dina biljetter tillsammans!
Jag är Lite generad är jag över jag plötsligt blivit byfånen som inte kan hantera internet och förmodligen första gången sätter mina leriga stövlar på en internationell flygplats. Men sen vaknar Joakim von Anka till liv i mitt Mårten Gåssinne.
- Men om jag tar hela väskan som handbagage då?
- Vi har restriktioner på 10 kg
Efter att vägt min väska berättar fru fortuna att den väger 9,7 kg.
- Den måste också kunna få plats i ställningen där!
De som varit på Ryanairs flygplatser vet vad jag skriver om, en stålbehållare som man kan sätta ner sitt bagage i för att kolla att väskans mått är godkända då godkänd vikt inte räcker. Det kan jag förvisso förstå. Annars hade Mårten Gås förmodligen velat transportera en gigantisk säck med hö som täckt halva planets innandöme till sina fårfarmande kollegor på Irland. Hö väger inte mycket.
Min ryggsäck fick... Sådär plats. Så inför de förvånade incheckningsdamerna dränker jag in hela den något för stora ryggsäcken i en flaska vaselin och börjar sen hoppa på den som en ilsken känguru så att den sakta sakta glider ner i godkännandets behållare vars stål nåstan ser ut att vidgas en smula.
- Så där ja, sa jag och sneglade på de skeptiska incheckningsanställda
- Alltså, ryggsäcken ska få plats utan problem
- Det gjorde den
I ett sådant här fall blir Ryan Airs anställda väldigt oroliga. Ryan Air är nämligen mer en gangsterorganisation än ett företag. Den här scenen sker dagligen på Ryan Airs hvuudkontor.
Var ligger detta huvudkontor? Dublin! Och var är jag på väg? Dublin!... fan också.
Hur som helst finns det tre regler man bara måste följa inom Ryanair om liv är en kärt.
Do not mess with the rule saying passengers must print out their own boardingpasses!
Do not mess with the weightintructions!
AND DO NOT MESS WITH THE MEASURES OF THE HANDBAGAGE!
Med risk för sina liv under deras detaljfascistiska överordnande så skeppade de trots allt vidare mig och mitt stora handbagage till säkerhetskontrollen där jag förstodo det som att säkerhetsvakterna fick ta det ödesdigra avgörandet över hur vida min väska var för stor eller ej. Det enda avgörandet säkerhetsvakterna tog var att konfiskera mitt schampo.
Så nu sitter jag ganska trygg i min bar med en kalufs som inte står i begrepp att tvättas ordentligt. Men nästa steg in i flygplanet är en oviss framtid för både mig och min kalufs.
... Men nu ska det här inlägget inte alls handla om Ryainair eller Rygge airport utan om tiden mellan den 24 september och 13 oktober 2011.
... ... Alltså... mmm. Jag var i Oslo en vecka och bodde hos kompisar och umgicks med min flickvän som som vara nere i huvudstaden på någon typ av seminarium... Sen har jag bott hos mamma och pappa i Göteborg sen dess... Mmm. Alltså jag brukar alltid ljuga hejdlöst i dessa bloggrapporteringar för att få min tillvaro att låta som äventyret personifierat så att jag om 60 år senil och uttråkad verkligen ska tro på min egen skit och stå ut med mina systa dystra år i livet i tron om att jag trots allt levde livet fullt äventyrligt ut i min ungdom. Oavsett om det är långt från sanningen.
Men Oslo och Göteborg har jag redan ljugit sönder om i tidigare bloggrapporter och jag ljuger jag om min flickvän så kommer hon förmodligen slå ihjäl mig med ett baseballträ...
Nu har jag tagit mig bort från flygplatsens bar och sitter istället och skriver vid gaten. Nu syntes en anställd till här vid gatestandet så hela väntsalen har rest sig upp. Förutom jag då som sitter och skriver just dessa ord. Alla tänker säkert att jag är självmordbsbombare som tvekar över hur vida jag verkligen får alla de där oskulderna i Alas paradis om jag stiger på flygplanet och spränger den stora bomben i min allt för stora väska.
Okej! Okej! Det kanske inte alla tänker men vad fan ska jag skriva då?
Det slår mig nu att Joakim von Anka även har varit för snål för att köpa en ny anteckningsbok så boken jag skriver i nu är den samma som jag skrev i för fyra jävla år sedan när jag reste själv för första gången. Har jag förändrats? Har jag lärt mig något? Uppenbarligen inte tillräckligt för att lyckas men en så simpel sak som att checka in mitt bagage ordentligt.
Det är kanske dit jag vill komma med där inlägget. Att resa runt är läskigt enkelt och allt löser sig oavsett hur mycket reserfarenhet man har eller inte har...
Fast jag kanske egentligen borde skrivit den meningen när jag är ombord flygplanet. För under skrivandet av de här sista meningarna har väntsalen helt tömts på folk, gaten verkar vara stängd och jag sitter ensam kvar och sneglar ut genom fönstret på ett flygplan som verkar starta motorerna... Okej... Jag återkommer!
Phew! Jag hann med flygplanet trots allt och har precis bevittnat en tosse försökt kränga tre paket cigaretter i flygplanets mittgång mitt under lyftningen. Eller vänta nu. Det var visst en av flygvärdinnorna. Ryan Air har mindre fokus på etiska riktlinjer än andra flygbolag och flygkaptenen mumlar hellre om billig whisky och parfym än om säkerhetsinstruktioner... I like it!
Whisky och parfym är ju helnice och låt oss vara ärliga. Störtar vi så hjålper nog en flaska whisky våra själar bättre än uppblåsbara flytvästar och när vi exploderar i ett hav av flygplansbränsle vill jag nog hellre andas in parfym än syrgas i mitt sista andetag.
Så vad var det jag skulle skriva om igen... Oslo och Göteborg var det ja. Ehm.
Ärligt talat så har jag under de senaste veckorna filosoferat mycket mer över min person, min tillvaro och min värld än att memorera anekdoter.
En kul ambitiös och kommande failure till grej är att jag har bestämt mig för att skriva ner en roman i Beitostolen. Det ska väl inte vara så svårt va? Med tanke på min förmåga att spotta ut mycket ointressant text på internet så kommer jag väl inte ha ett problem att fylla några A4ark. Dessutom kommer jag agera Knasenlatare än så!
Jag kommer bygga romanen på redan nerskriven ointressant text jag lagt upp här på internet. Nu i dagsläget kan vem som helst stjäla mina texter och lägga samman dom men lycka till med att få den smörjan publicerad! HAH!
I mitt personliga fall är publicering uppenbarligen inte något att satsa på. Men jag har en barndomsdröm om att bli författare. Jag trivs helbra som misslyckad bloggare med mina tre läsare så varför skulle jag inte trivas minst lika bra som misslyckad författare?
Jag är inte gjord för att bli lyckad då jag fortfarande inte riktigt begriper vad det innebär. Att det inte är så enkelt som må bra och vara snäll har jag sedan länge förstått men redan där gav jag upp. Jag är inte särskilt snäll.
Kan den där jävla drinkvagnen rulla ner genom mittgången till min stolsrad någon förbannad gång?
I Oslo gick jag och tjejen på Oslo Spektrum och såg John Cleese tillsammans med tre norska komiker. I Göteborg spelade jag och the orginal crew sällskapsspelet junta och hemma jagade jag, farsan och våran hund Doris rådjur. Far sköt något som liknande detta:
Så då dök drinkvagnen äntligen upp, de törstiga irländska passagerarna hade klunkat i sig all öl så det blir vodka straight up istället. Någonting jag uppskattar med mitt skrivande är att det blivit ärligare och ärligare under årens lopp då jag bryr mig mindre och mindre om vad människor får för uppfattning om mig (och så har jag bara tre läsare också). Folk får gärna tro att jag är en djupt alkoholiserad och måttligt narkotikaberoende spillra av ett människoliv... Ta bara stycket här under:
Jag sitter i en klyven sits (inte bokstavligen, flygplanssätet är intakt) här då jag befinner mig i ett flygplan som står i begrepp att landa i ett land som inte med all säkerhet tillåter snus vilket gör att risken finns att tullpersonalen plockar mitt snus från mig... Men det vill jag ju inte! Snus kostar pengar fan!
Ungefär så resonerade jag när jag valde att inte göra mig av med en liten bit brunt när jag tog en buss från Norge till Sverige. Den biten kostade mig pengar fan så jag valde att ta med den på bussen!
Nej vänta...
Håll i hatten vad nära det var att jag åkte fast för narkotikasmuggling för min sällsynta snålhet! Den gången fann de trots min nakenhet och grundlig genomgång av mitt bagage inget knark men för att vara säker på att ingen lägger vantarna på mitt snus denna gången så snusar jag upp ett helt paket nu. Min käft är mer packad än Marlon Brandos käft i Gudfadern så nikotinkick here we come! Någon kritiker kanske påstår att det är stora skillnader mellan snus och cannabis men tyvärr kritiker, det är inga större skillnader förutom då i kritikernas egna huvuden.
Egentligen snusar jag inte men jag har accepterat att jag är en typ av person som behöver någon typ av nervstimulerande substans lite hela tiden oavsett om det är nikotin, alkohol, koffein eller thc. Jag tror allt det där är mer hälsosamt än det riktigt hälsoförödande giftet. Mat.
Så här sitter jag nu och hävdar mina egna ståndpunkter i ett sen länge spårat inlägg. Är jag nöjd med den tillvaron? Som faan! Irland kommer bli fett och vodka är bara för kul! Förmodligen kommer jag aldrig gå igenom de där veckorna i Oslo och Göteborg.
Men det här inlägget kommer nog tala för sig själv ändå om 60 år på ålderdomshemmet om jag då fortfarande är i livet. Nu blir det spotify offline shuffle tills planet landar.
Peace and love
(ps.
Shufflen gav mig guld.
Glasvegas - Daddy´s gone
Nationalteatern - Barn av vår tid
Bruce Springsteen - Born to run
Sting - I hung my head
Hans Zimmer - You´re so cool
Ill Bill - White nigger
Ska se om jag får till en liten minnesnotering angående perioden i mitt liv mellan mitt besök i Milano och mitt besök på Irland. Sitter nu i en bar på Rygge airport i Norge och skålar med mig själv med min nytappade öl... Varför? Jo Långben klantade som vanligt till det och som vanligt löste sig allt igen.
Mitt misstag ledde i slutändan till att jag sparade runt 400 kr men blev av med en dubbelduschschampoflaska.
På Milanos flygplats slängde jag mitt boardingkort i en soptunna istället för mitt bananskal och det är helt sant. Sen viftade jag med ett bananskal för att identifera mig vid säkerhetskontrollen och det är helt falskt.
Okej mitt misstag här på Rygge är väl mer mänskligt. Jag fuckade upp bokningen och missade att pröjsa för bagage på Ryainairs hemsida. Så jag fick inte ha med mig något annat än handbagage på flygplanet... Väldigt limiterat sådant.
Så när jag kommer lufsande glad i hågen till incheckningen för att checka in min ryggsäck så får jag inte det...
- Du har inte bokat in något bagage. Vill du checka in det nu så kommer det kosta cirka dubbelt så mycket som båda dina biljetter tillsammans!
Jag är Lite generad är jag över jag plötsligt blivit byfånen som inte kan hantera internet och förmodligen första gången sätter mina leriga stövlar på en internationell flygplats. Men sen vaknar Joakim von Anka till liv i mitt Mårten Gåssinne.
- Men om jag tar hela väskan som handbagage då?
- Vi har restriktioner på 10 kg
Efter att vägt min väska berättar fru fortuna att den väger 9,7 kg.
- Den måste också kunna få plats i ställningen där!
De som varit på Ryanairs flygplatser vet vad jag skriver om, en stålbehållare som man kan sätta ner sitt bagage i för att kolla att väskans mått är godkända då godkänd vikt inte räcker. Det kan jag förvisso förstå. Annars hade Mårten Gås förmodligen velat transportera en gigantisk säck med hö som täckt halva planets innandöme till sina fårfarmande kollegor på Irland. Hö väger inte mycket.
Min ryggsäck fick... Sådär plats. Så inför de förvånade incheckningsdamerna dränker jag in hela den något för stora ryggsäcken i en flaska vaselin och börjar sen hoppa på den som en ilsken känguru så att den sakta sakta glider ner i godkännandets behållare vars stål nåstan ser ut att vidgas en smula.
- Så där ja, sa jag och sneglade på de skeptiska incheckningsanställda
- Alltså, ryggsäcken ska få plats utan problem
- Det gjorde den
I ett sådant här fall blir Ryan Airs anställda väldigt oroliga. Ryan Air är nämligen mer en gangsterorganisation än ett företag. Den här scenen sker dagligen på Ryan Airs hvuudkontor.
Var ligger detta huvudkontor? Dublin! Och var är jag på väg? Dublin!... fan också.
Hur som helst finns det tre regler man bara måste följa inom Ryanair om liv är en kärt.
Do not mess with the rule saying passengers must print out their own boardingpasses!
Do not mess with the weightintructions!
AND DO NOT MESS WITH THE MEASURES OF THE HANDBAGAGE!
Med risk för sina liv under deras detaljfascistiska överordnande så skeppade de trots allt vidare mig och mitt stora handbagage till säkerhetskontrollen där jag förstodo det som att säkerhetsvakterna fick ta det ödesdigra avgörandet över hur vida min väska var för stor eller ej. Det enda avgörandet säkerhetsvakterna tog var att konfiskera mitt schampo.
Så nu sitter jag ganska trygg i min bar med en kalufs som inte står i begrepp att tvättas ordentligt. Men nästa steg in i flygplanet är en oviss framtid för både mig och min kalufs.
... Men nu ska det här inlägget inte alls handla om Ryainair eller Rygge airport utan om tiden mellan den 24 september och 13 oktober 2011.
... ... Alltså... mmm. Jag var i Oslo en vecka och bodde hos kompisar och umgicks med min flickvän som som vara nere i huvudstaden på någon typ av seminarium... Sen har jag bott hos mamma och pappa i Göteborg sen dess... Mmm. Alltså jag brukar alltid ljuga hejdlöst i dessa bloggrapporteringar för att få min tillvaro att låta som äventyret personifierat så att jag om 60 år senil och uttråkad verkligen ska tro på min egen skit och stå ut med mina systa dystra år i livet i tron om att jag trots allt levde livet fullt äventyrligt ut i min ungdom. Oavsett om det är långt från sanningen.
Men Oslo och Göteborg har jag redan ljugit sönder om i tidigare bloggrapporter och jag ljuger jag om min flickvän så kommer hon förmodligen slå ihjäl mig med ett baseballträ...
Nu har jag tagit mig bort från flygplatsens bar och sitter istället och skriver vid gaten. Nu syntes en anställd till här vid gatestandet så hela väntsalen har rest sig upp. Förutom jag då som sitter och skriver just dessa ord. Alla tänker säkert att jag är självmordbsbombare som tvekar över hur vida jag verkligen får alla de där oskulderna i Alas paradis om jag stiger på flygplanet och spränger den stora bomben i min allt för stora väska.
Okej! Okej! Det kanske inte alla tänker men vad fan ska jag skriva då?
Det slår mig nu att Joakim von Anka även har varit för snål för att köpa en ny anteckningsbok så boken jag skriver i nu är den samma som jag skrev i för fyra jävla år sedan när jag reste själv för första gången. Har jag förändrats? Har jag lärt mig något? Uppenbarligen inte tillräckligt för att lyckas men en så simpel sak som att checka in mitt bagage ordentligt.
Det är kanske dit jag vill komma med där inlägget. Att resa runt är läskigt enkelt och allt löser sig oavsett hur mycket reserfarenhet man har eller inte har...
Fast jag kanske egentligen borde skrivit den meningen när jag är ombord flygplanet. För under skrivandet av de här sista meningarna har väntsalen helt tömts på folk, gaten verkar vara stängd och jag sitter ensam kvar och sneglar ut genom fönstret på ett flygplan som verkar starta motorerna... Okej... Jag återkommer!
Phew! Jag hann med flygplanet trots allt och har precis bevittnat en tosse försökt kränga tre paket cigaretter i flygplanets mittgång mitt under lyftningen. Eller vänta nu. Det var visst en av flygvärdinnorna. Ryan Air har mindre fokus på etiska riktlinjer än andra flygbolag och flygkaptenen mumlar hellre om billig whisky och parfym än om säkerhetsinstruktioner... I like it!
Whisky och parfym är ju helnice och låt oss vara ärliga. Störtar vi så hjålper nog en flaska whisky våra själar bättre än uppblåsbara flytvästar och när vi exploderar i ett hav av flygplansbränsle vill jag nog hellre andas in parfym än syrgas i mitt sista andetag.
Så vad var det jag skulle skriva om igen... Oslo och Göteborg var det ja. Ehm.
Ärligt talat så har jag under de senaste veckorna filosoferat mycket mer över min person, min tillvaro och min värld än att memorera anekdoter.
En kul ambitiös och kommande failure till grej är att jag har bestämt mig för att skriva ner en roman i Beitostolen. Det ska väl inte vara så svårt va? Med tanke på min förmåga att spotta ut mycket ointressant text på internet så kommer jag väl inte ha ett problem att fylla några A4ark. Dessutom kommer jag agera Knasenlatare än så!
Jag kommer bygga romanen på redan nerskriven ointressant text jag lagt upp här på internet. Nu i dagsläget kan vem som helst stjäla mina texter och lägga samman dom men lycka till med att få den smörjan publicerad! HAH!
I mitt personliga fall är publicering uppenbarligen inte något att satsa på. Men jag har en barndomsdröm om att bli författare. Jag trivs helbra som misslyckad bloggare med mina tre läsare så varför skulle jag inte trivas minst lika bra som misslyckad författare?
Jag är inte gjord för att bli lyckad då jag fortfarande inte riktigt begriper vad det innebär. Att det inte är så enkelt som må bra och vara snäll har jag sedan länge förstått men redan där gav jag upp. Jag är inte särskilt snäll.
Kan den där jävla drinkvagnen rulla ner genom mittgången till min stolsrad någon förbannad gång?
I Oslo gick jag och tjejen på Oslo Spektrum och såg John Cleese tillsammans med tre norska komiker. I Göteborg spelade jag och the orginal crew sällskapsspelet junta och hemma jagade jag, farsan och våran hund Doris rådjur. Far sköt något som liknande detta:
Så då dök drinkvagnen äntligen upp, de törstiga irländska passagerarna hade klunkat i sig all öl så det blir vodka straight up istället. Någonting jag uppskattar med mitt skrivande är att det blivit ärligare och ärligare under årens lopp då jag bryr mig mindre och mindre om vad människor får för uppfattning om mig (och så har jag bara tre läsare också). Folk får gärna tro att jag är en djupt alkoholiserad och måttligt narkotikaberoende spillra av ett människoliv... Ta bara stycket här under:
Jag sitter i en klyven sits (inte bokstavligen, flygplanssätet är intakt) här då jag befinner mig i ett flygplan som står i begrepp att landa i ett land som inte med all säkerhet tillåter snus vilket gör att risken finns att tullpersonalen plockar mitt snus från mig... Men det vill jag ju inte! Snus kostar pengar fan!
Ungefär så resonerade jag när jag valde att inte göra mig av med en liten bit brunt när jag tog en buss från Norge till Sverige. Den biten kostade mig pengar fan så jag valde att ta med den på bussen!
Nej vänta...
Håll i hatten vad nära det var att jag åkte fast för narkotikasmuggling för min sällsynta snålhet! Den gången fann de trots min nakenhet och grundlig genomgång av mitt bagage inget knark men för att vara säker på att ingen lägger vantarna på mitt snus denna gången så snusar jag upp ett helt paket nu. Min käft är mer packad än Marlon Brandos käft i Gudfadern så nikotinkick here we come! Någon kritiker kanske påstår att det är stora skillnader mellan snus och cannabis men tyvärr kritiker, det är inga större skillnader förutom då i kritikernas egna huvuden.
Egentligen snusar jag inte men jag har accepterat att jag är en typ av person som behöver någon typ av nervstimulerande substans lite hela tiden oavsett om det är nikotin, alkohol, koffein eller thc. Jag tror allt det där är mer hälsosamt än det riktigt hälsoförödande giftet. Mat.
Så här sitter jag nu och hävdar mina egna ståndpunkter i ett sen länge spårat inlägg. Är jag nöjd med den tillvaron? Som faan! Irland kommer bli fett och vodka är bara för kul! Förmodligen kommer jag aldrig gå igenom de där veckorna i Oslo och Göteborg.
Men det här inlägget kommer nog tala för sig själv ändå om 60 år på ålderdomshemmet om jag då fortfarande är i livet. Nu blir det spotify offline shuffle tills planet landar.
Peace and love
(ps.
Shufflen gav mig guld.
Glasvegas - Daddy´s gone
Nationalteatern - Barn av vår tid
Bruce Springsteen - Born to run
Sting - I hung my head
Hans Zimmer - You´re so cool
Ill Bill - White nigger
Back down south 2
When you see the lights
And we hear the fights
It's gonna be a stunner
I've got something here
If you give me one more beer
I'm gonna call a runner
I don't wanna say what I have to say
Babe I'm a' kicking off now
Jag har återigen skrivit ner massor nonsens på olika platser i Europa och skall återigen försöka mig på att göra en löpande text av det. Det kan komma att bli rörigt, det kan komma att bli fel, det kan komma att bli förvrängt men och andra sidan är det väl lite så mitt liv ser ut så det är bara att tuta och köra! tut tut! brumm brumm!
Jag och Åskan reste från de sista gyllene spåren av marknadsekonomi i Västtyskland vidare öst och in i Tjeckoslovakien eller vad det nu heter, där vi intog huvudstaden Prag. Jag återkommer till Prag i detta inlägget. Sen reste vi till Schweiz huvudstad Bern, jag återkommer till Bern i detta inlägget. Sen reste vi till världens modehuvudstad Milano, jag återkommer till Milano i detta inlägget precis nu:
Milano
Jag skriver ifrån ett höghustak i Milanos utkanter då jag precis vaknade och sneglade ut genom fönstret från sängen och såg snötäckta alper i fjärran... En sannerligen bra start på dagen! Inne ifrån Milano är bergen ganska svårlokaliserade men min goda vän Testo de Cazzo som jag hälsar på valde att låta oss bo hos han mor utanför Milano då han inte ansåg att jag var redo för att bo inne i de höga klädprisernas Mecka.
Hade jag fått gå runt bland alla de där centrala marmorinredda klädbutikerna själv där 1600talstavlor och antika skulpturer kantrar korridorerna så hade jag förmodligen bränt hela mitt sparkapital på bara en enda minkkappa! 3900 euro var den lägsta prislapp jag såg medan de flesta klädesplagg inte ens hade någon prislapp...
Hade ingen stoppat mig så hade jag i min kommersiella glädje över all lyx skrikit ut "We just wanna make the world dance, forget about the pricetag" och jonglerat över mitt visakort till de grandiösa butiksbiträdena. Sen hade jag vandrat ut ur butiken med famnen full av pradapäls och förmodligen blivit så paranoid över klädernas penningvärde att jag hoppat in i en taxi, kört ut i skogen och grävt ner pälsen i fråga på ett säkert ställe. Sen hade jag ritat en klasisk skattkarta till platsen och testamenterat den till mina framtida barn, som 60 år senare reser till platsen och gräver upp den jord minkkappan ruttnat ner till.
Nej, det här med pengar och sakers rätta värde är verkligen inget jag förstår mig och detta kände alltså min gode vän Testo på sig. Så nu bor jag här hos hans ömma moder på ett hustak och jag tillåts endast resa in till Milanos shoppinggator med hans ekonomiskt förnuftiga närvaro... Här är föresten en bild på honom där han förnuftigt står på sin mors tak och iaktar en ny planet på himlavalvet:
Jag blir så förbryllad över denna ekonomiska värld, för jag flög senare med Ryanair från Milano till Oslo för 500 kr och där uppifrån fick jag se något av det absolut finaste jag någonsin betraktat. Jag hade lätt bytt bort varenda jävla minkfarm i hela världen mot den utsikten... Klockan var runt sju på morgonen och solen och flygplanet gled upp precis ovanför ett tätt hav av moln där snöiga alptoppar liksom fick representera himlahavets öar. Solens låga läge fick skuggorna från bergen att skifta i de klaraste ljusblåa färger och jag blev så fascinerad av all naturlig skönhet att det kändes som om tiden stannade till.
Så där satt jag och blickade ut över en extremt vacker och kostnadsfri miljö samtidigt som flygplanet brände upp extremt miljöfarlig och kostsamt flygplansbränsle... Nej det här med pengar och sakers rätta värde är verkligen inget jag förstår mig på.
Okej detta inlägget kommer bli bakvänt, för Milano var det sista av södra Europa jag såg. Jag befinner mig i Sverige nu, har varit i Norge en vecka och har bokat in biljetter till Irland om någon vecka men för att jag i min egen senila framtid inte ska läsa detta inlägget och kliandes i huvudet mumla för mig själv "Va fan... Berlin... Milano... Irland... Norge... Va fan sysslade jag med egentligen?" så kommer jag lägga all koncentration av just denna text på södra Europa.
I Italien så levde vi så där norditalienskt som bara turister kan få för sig att göra. Pasta, pizza och fotboll... Och uttalade självklart kontroversiella uttalanden om vilka fattiga inavlade bönder syditalienarena är och att lite ny fräsch fascism nog skulle få ordning på både dom och de italienska ekonomiska läget (Milano är huvudsäte för de gamla Mussoliniättlingarna i Italiens starka högerparti Lega Nord, ett parti som för övrigt vill dela syditalien och norditalien i två separata stater).
Testa di Cazzo är en en av min absolut bästa vänner och vi har lyckats att gå på varandra i Helsingfors, Stockholm och upprepade gånger i Beitostolen. Våran vänskap är djup... Jävlar vilken läcker mamma han har! 52 två år fyllda och med ett utseende som mest liknade en 32åring! Att krama om henne och tänka tillbaks på alla "din mamma" skämt jag dragit om henne till Testa under årens lopp var en vacker och känslomässigt korrekt upplevelse! Äntligen var hämndens timme slagen för alla gånger den jäkeln flåsat min mamma i nacken i Göteborg! Det trista i sammanhanget är bara det att han är en lång sexig exotisk italienare och jag är en liten fjunig blek skandinav. Testos mamma tog hand om mig som om jag vore ett spädbarn någon lagt på hennes trappa en kylig vinternatt! Men italiensk babymat och vaggvisor var rätt nice så its aaalll good.
Bern
Men nu ska jag inte förhasta mig i detta reseinlägg. Jag och Åskan reste ju till Bern några dagar innan Milano. I Bern jag fick chansen att träffa en kompis jag inte sett på 80000 år! Franz! Men jag tog inte den chansen. I Bern fick jag också chansen att träffa en kompis jag inte sett på 17 år! Hanz! Men jag tog inte den chansen heller. I Bern fick jag också chansen att träffa en kompis jag inte sett på 4 år! Kusi! Den chansen tog jag!
Han bjöd mig och Åskan på bergsklättring så vi mötte honom på en tågstation några kilometer utanför Bern uppklädda i gröna tighta lederhosen with the hat to match, med 300 meter rep samt en stenbock! Det visade sig att vi två (tre om man inluderar stenbocken) missuppfattat vad han menade med bergsklättring... Det han menade med bergsklättringen var detta:
Jag hade ju inte träffat Kusi på fyra år som sagt och det var han som stod nedanför mig och hanterade min säkerhetslina när jag med darrande händer tog mig upp för en stenvägg! Tänk om dessa fyra år behandlat Kusi så illa att han nu förvandlats till en manipulerande och mörksinnad mordmaskin som mest hela dagarna går runt och lurar upp lättlurade gossar han inte sett på fyra år i berg för att sedan skära av säkerhetsrepet med sin schweiziska armekniv!
Frågan man kan ställa sig är att det kanske är mina fyra år av liv som behandlat mig illa då jag uppenbarligen förvandlats till en paranoid verklighetsfrånkopplad bloggare! Hur som helst kunde jag vara helt lugn, Kusi var precis lika snäll och glad som han varit fyra år tidigare. Möjligtvis hade årens lopp gjort honom lite mer känslig för alkohol för de tre ölen han hällde i sig framför lägerelden gjorde honom åtminstone tre gånger så snäll och glad!
Att klättringen var över när mörkret var för mörkt hade vi två svårt att acceptera så det blev lite klättring på tåget tillbaks mot Bern igen och vår gemensamma stolthet över den korrekt utförda klättringen gjorde att vi gav varannan den välkända schweiziska butcheekhighfiven:
Förutom att klättra i Berg och i tåg i så gjorde jag och Åskan väldigt lite i Schweiz... Vi iaktog flodens Aares klara strömmande vatten och gick på Berns zoo. Ett zoo jag besökt fyra år tidigare men som jag först nu fyra år senare fick ut livets stora glädjeämnen ur!
Denna lama visade sig nämligen vara det mest humoristiska djuret jag någonsin sett och rakt upp i lamans ansikte skrattade jag rått åt dens uppsyn helt utan samvetskval!
Jag vet inte om det var hans livefåraktighet som gjorde själva humoriken... Hur han stirrade på mig i sin flummiga Knase Ankafrisyr... Så här i efterhand skrattar jag inte åt den stackars laman. Jag skrattar åt att sorgliga jag skrattade åt ett djur vilket gör att jag kommit in en märklig och ganska tragisk skrattloop. Fan.
Från ett djur till ett annat så tog jag även en bild på en fågel som badade i en hink vid en fontän på Berns torg. Åt fågeln skrattade jag inte, jag grät...
Men gråt eller så ska jag inte förhasta mig i detta reseinlägg. Jag och Åskan reste ju till Prag några dagar innan Bern.
Prag
Jag har besökt mer slående gråa gamla kommunistfästen än Prag (Exempelvis Göteborg), men nog har staden kvar the groovy feeling av förtryck... Ta bara biljettkontrollan... Äsch, jag orkar inte ens skämta om det psykiska lidande de tjeckiska KGBagenterna orsakade när de hotade mig med en t-banevagn direkt till Gulagläger i Sibirien för att jag valt att inte betala för det kollektiva samhället!
Andra scener som kunde vara hämtade från seriealbumet "Tintin i Sovjet" var promenaden vi tog över en stor järnvägsvall från hostelet varje gång vi skulle in mot centrum. Den rostiga metallbron över området gungade fram och tillbaks ovanför den igenväxta och sönderfallna godstågsstationen som självklart inte borde vara i bruk... Den var i bruk, big time, så enough said, ränderna i den döda bolsjeviktigern lär aldrig gå ur. Även om de sålt båda den utslitna tiger och minkpälsen.
Prag är ganska så fint och har en ganska så sevärd arkitektur på dagen. Men det är på natten när alla kyrkor, slott och katedraler tänds upp som Prags helt egna känsla vaknar till liv. Jag, Åskan och en fransman följde en väldigt entusiastisk argentinare med väldigt dåligt lokalsinne i flera timmar kors och tvärs över floden Moldau tills vi efter en att gått upp för en lång trappa där vi nådde en Stalins utsiktsplats där en staty av massmördaren Stalin mött sitt välförtjänta öde redan år 1962.
Så där satte vi oss i den månklara bohemiska natten och blickade ut över staden som låg där så stilla omfångad av floden. Vi passade också på att röka en hel del och försöka oss på att granska så många tankar Prags nattlampor klarade av att lysa upp.
With my lightnin' bolts a glowin'
I can see where I am goin’
Karlovy Lazne
Vi festade en hel del i Prag och det blev lite av ett sorgligt personligt avsked till den typ av festade vi gav oss på där... Centraleuropas största nattklubb Karlovy Lazne visade sig nämligen inte vara alls lika kul som jag hade ansett den vara om jag valsat in där vid 19 års ålder och shotat tequilasuicides i ögat. Jag kände mig bara negativ och föråldrad på varenda en av de där fyra våningarna packade av packade kids och med en musikvolym som förbjöd samtal (typiskt CP-CCCP). Jag är 24 år gammal nu så jag vet, dags att plocka fram pensionen, pipan och ett stort fat kanelbullar! Kanske tristessen jag känner på alla danshak inte endast är kopplad till min höga ålder utan även att jag inte längre kommer mig för att spana in eller dansa med främmande brudar nu när jag har en flickvän men då är det också ganska rimligt att skriftligen erkänna att jag, Åskan och några till från hostelet även besökte centraleuropas största strippklubb Hot peppers.
Hot Peppers
Men sorgligt nog slog mina föråldrade 24 varv runt solen ner som en komet i mig även i detta syndens näste... Jag var fan pervers en gång i tiden! Vad henne med min kåta ljuvliga pubertet där jag fick erektion av precis allt som kunde kopplas till något sexuellt... Och då menar jag kaffekoppar, Bingolotto, Ringaren i Notre Dame... Ja exakt och absolut allt alltså. Jag var en stolt snuskhummer i min ungdom men där på den tjeckiska strippklubben insåg jag att den ungdomen är förbi för all evig tid. Jag blev inte ett dugg upphetsad av de unga stripporna märkliga akrobatikövningar eller deras förfrågningar "Hey sexy boy, what you say, you and me have some private time together" som de yttrade samtidigt som slickade sig pengagirigt runt läpparna.
Nej jag är för gammal för sådant där trams, jag har varken orken eller lusten att ens försöka bli upphetsad över ungdomens nyfikna värld. Så sorgligt men sant, jag har gått och blivit gammal.
... Men och andra sidan, hade jag blivit upphetsad av de där stackars utnyttjade strippteasedansörerna så hade jag tagit klivet in i en bra mycket sorgligare personlighet. Sitta där som världens idiot och flåsa över konstgjord sexualitet bara för att jag inte har vett nog att uppskatta min flickvän till fullo? Nej hade jag upptäckt mig själv med att få stånd av den där känslolösa och förnedrande industrilokalen så hade jag förmodligen kännt mig så fruktansvärt feg och ful att jag gått till baren och beställt absint som jag injicerat in under stortånageln. Sen hade absinten fått mig att tro att jag förvandlats till en fe och då hade jag lunkat ut till Karlsbron (som syns lite högre upp i bild i detta inlägg) och försökt flyga och således avslutat min patetiska kvinnouppfattning i Moldaus iskalla vatten.
Alltså män får gärna sitta på strippklubbar och glo ögonen ur sig dag ut och dag in om de anser sig få ut så mycket av det... Men min personliga uppfattning är att sexualitet i kombination med klickande personligheter, starka känslor och en ömsesidig vilja, det är då vi snackar upphetsning kraftfullare än vulkanutbrott och värt mer än allt. Orka lägga energi på något mindre.
Så när folket runt omkring mig beställde in privata strippshower till höger och vänster satt jag istället kvar på min stol och tog för mig av ett nöje jag aldrig kommer bli för gammal för. Ölhävning. Jag hävde öl efter öl efter öl i fem jävla timmar på Hot peppers och märkligt nog kände jag mig inte alls berusad... Fast det var innan jag reste mig ur stolen. När jag reste mig ur stolen klockan fem på morgonen så lät mitt medvetande "Crash, boom, bang och hjälp vad full jag var! All promille kunde av någon anledning inte nå mitt hjärta i sittande ställning men i stående position anföll armén av alkohol på bred front!
När jag blir väldigt full försvinner all min hederlighet, moral och självkänsla med vinden så nu kan man tänka sig scenariot att jag totalt trampade ner mina så hjältemodigt beskrivna ideal och beställde in en hel cirkusparad av horor som jag kunde behandla i regi av Mötley crües "The Dirt".
Men det blev inte så, jag upptäckte att jag till och med blivit för gammal för att spåra totalt på fyllan. Att bli riktigt full det klarar jag av, men att orka göra något ansträngande i totalfyllan som att simma ut till en fiskebåt vid Kambodjas kust eller bli utsparkad från ett hostel i Sydney... eller då beställa in en cirkusparad med horor i Prag det orkar jag bara inte. Åldern har tagit ut sin rätt.
Bara att hitta hem i den tjeckiska natten utan min permobil var ett helvete!
Back down south
Danmark
Glädjer mig att starta det har inlägget med just rubriken Danmark da danskarna för bara nagon dag sedan tog sitt svarfangade fornuft till fanga och sparkade ut rasisterna i Danskt folkeparti fran Danmarks styrande regering. Nu när danskt folkeparti inte är fullt lika upptagna kanske de kan spendera tiden pa viktigare ting än att sprida hat, kanske ha teambuilding med tema "finn ditt hjärta".
Är sa van av att varenda land i Europa röstar fram högrare och högrare och argare och argare människor till makten sa att fa känna lite varma vänstervindar är inget negativt i det Europa där folken helt verkar ha glömt var historia som med tydlig humanitär röst säger var vi bör ga och inte bör ga.
I Danmark har vi valt att besöka det mest danska vi kunde komma pa... Ett kollektiv och faktiskt just det kollektiv där min BFF bor med sin pojkvan Räven... Räven kan for övrigt vara en av de mest godhjärtade gubbarna jag nagonsin träffat... Fast med min BFFs charm är jag knappast forvanad över deras kärlek!
Kollektivet bestar av en stor vit villa med en stor trädgard och nio människor som har valt att leva tillsammans där. Den naturliga följdfragan "Var det i den villan de spelade in Idioterna?" maste jag tyvärr svara nekande pa... Eller i och för sig... När jag skriver detta sa star en av kollektivets invanare för sig själv utanfor husets källardörr och sjunger for sig själv "en, to, tre, nu!" om och om igen...
Det är chill att komma ner till var frisinnade granne en stund och andas in lite av ett samhälle dar alla jävlar inte maste se likadana ut, där fler än en stilren stadsarkitektsfirma byggt upp staden. Jämnfor man Danmarks kontraster med Sveriges sa känns Sveriges städer och samhällen nästan sovjetiskt likriktade (Borde forovrigt ta det lugnt med att nämna gamla kalla krigsreferencer da jag befinner mig i Tjeckien nu, landet där KGB aldrig riktigt vill upphöra att existera).
Köpenhamn
Jag och min föredetta säljande arbetskollega askan tog bussen fran Stockholm till Köpenhamn för cirka en vecka sedan och för att liksom tydligt markera vilken fart varat europeiska festarlokomotiv skulle ga i sa la bade busschauffören och vi in femmans växel direkt. Pa de nio och en halv timmarna bussen tog pa sig ner till det danska konungariket sa pimplade jag och askan i oss nästan tre liter baginboxvin i takt till vilda diskussioner om livsfilosofi, kärlek och sa klart det underbara vinet! Det var det absolut längsta förkroket mitt hjärta och min lever givit sig pa. Jag minns inte ens att bussen brummade over nagon Öresundsbro aven om jag tydligen ansag den vara sa förtjusande att jag tog bilder med mobilkameran pa den. Ganska suddiga bilder faktiskt.
I Köpenhamn ville dimman aldrig riktigt lätta under dagarna vi var där sa det enda jag egentligen kan aterminnas ar en batsightseeingcruise i stadens kanalsystem och att jag och Askan fick bo hos en gästvanlig och alkoholiserad sydkoreansk tjej pa ön Amager (ön där större delen av Köpenhamns mest bohemiska sidor ligger lagda).
Arhus
I det lite lugnare Arhus har Danmark blivit mer verklighetstroget för min uppfattningsförmaga och jag och Askan trivs bra i vart kollektiv. Eftersom BFF och Räven är studenter sa har vi fatt leva jylländskt studentliv med dom och det gar till sa här: schack, vattenpipa, tärningspel, cigaretter, backgammon och öl. Själva studierna i studentlivet har de chillande danskarna prioriterat ner till narmast ickeexistens.
Räven bjöd in oss till Arhus universitet där vi kollade pa fotboll pa storbildsskärm tillsammans med cirka 300 danska fotbollssupportrar. Matchen var mellan Danmark och Norge och den danska fylleaggressionen mot alla andra skandinaviska länder och lag höll pa att bubbla upp hela universitetets tak.
Trots detta sa valde jag ända att valsa upp pa scenen framför storbildsskärmen och tillsammans med Arhus tva enda norska studenter sjunga den norska nationalsangen till havet av morrande danskar... Som tur var lyckades vi norgesupportrar helt undvika lynching pa grund av en simpel faktor... Norrman suger pa fotboll och forlorade självklart sa nagra daliga förlorare fanns inte i rummet (möjligen the man in the mirror).
Jag satt längst fram vid scenkanten och tryckvagen fran de berusade studenterna bakom mig nar Danmark gjorde mal var nagot i vatebombklass. Jublet krossade fonsterrutor, nagon fick en hjärtattack, nagra gladjespydde, nagra startade danskt gruppekneppe.
Ja Danmark ar bade chill och samtidigt entusiastiskt sa det var aningen vemodigt vi gick pa bussen till Berlin. Busslinjen mellan Arhus och den tyska huvudstaden ar en ganska trist transportsträcka da all omgivning hela tiden ser likadan ut... Buskar, märkliga gardar och egentligen inget mer. Bade jag och Askan blev deprimerade pa den dumma tyska vägen, jävla Tyskland, har inte du gjort nog med människor sorgsna under dina ar?
Berlin
Var melankolis sköldpadda skvalpade dock upp pa rätt sida skalet när vi nadde Berlin som är en allt annat än deprimerande stad. Än idag är Berlins kontraster ganska patagliga vilket kanske inte är sa konstigt da staden var delad i 28 jävla ar av det dummaste vi människor lyckats uppfinna... En mur. Berlin är som en putsad skattkammare som brakat rakt ner i en urban kloak och saledes skapat ev av de mest kontrastfyllda städerna jag besökt... Möjligen med undantag för Ankeborg (och ja jag har besökt Ankeborg, och nej jag kommer inte förklara var det ligger).
Berlinmuren
Har varit i Berlin tva ganger förut och jag blir bara mer och mer förälskad i staden, dess musikscen, dess vänstervridenhet och allmänna ansprakslöshet. Nu ska vi dock inte dra min kärlek lika langt som som Eija-Riitta Berliner-Mauer gjorde, den donnan gifte sig alltsa med Berlinmuren ar 1979. Jag och Askan har vandrat längst med Eastern berlin wall gallery till och fran klubben Yaam atskilliga ganger, men an sa lange har den sexuella attraktionen till murbruket varit pa en hanterlig niva. Dessutom tror jag aldrig Die Mauer skulle kunna vara otrogen mot Eija Riitta... Eller mot nagon heller for den delen, han ar ju bara en mur. Till murens ära sjöngs i alla fall Ebba Gröns "Die Mauer" ut i fyllenatten... Eller sa kanske den sjongs for Berlinmurens ickeexisterande ära da A): Die Mauer är en lat väldigt kritisk till Berlinmurens existens och B): valdigt liten del av muren ar kvar da tyskarna bit for bit salt den till turister for att liksom spotta de sovjetiska antikapitalistiska idealen i ansikten...
Mauerpark
I Mauerpark star i alla fall lite av muren kvar och parken är ett av de mer avslappnande platserna i Berlin. Men egentligen inte pa de söndagarna da hela parken fylls av bongotrummare, säckpipespelare plus en gigantisk loppmarknad! Jag och Askan lunkade dit i det jag förmodar var den sista riktigt varma septembersöndagen och blev ganska överrumplade över folkligheten och glädjen bland jonglörer, fakirer och nagon typ av en utomhustalangtävling som samlat säkert 500 askadare.
Först gick vi runt lite pa loppmarknaden där man kan köpa allt fran SShjälmar till KGBinspelningar. Jag köpte ett schack och desto fler öl. Gissa vad som skedde sen? Jo jag och Askar satte oss i parken och spelade schack och drack öl i tonerna till väldigt manga olika musikkällor. Men det krävdes inte manga öl för att det skulle börja rycka i mina ben som har är väldigt lättpaverkade och jämnt kräver att hela kroppen skall dansa efter nagra matskedar alkohol. Sa benen drog iväg med min kropp som inte alls hade nagon aning om var benen och fötterna var pa vag. Men benen hade bestamt sig för en viss musikkälla och tusen tack mina ben för att du tog mig dit...
Flashdance
Källan var en grupp pa kanske 7 bongotrummare som dragit upp de fetaste trummorna i parken. Runt dom stod det säkert 300 personer och plötsligt skriker en av trummarna: Let the wild rumpus start!!! Och sen brakade helvetetet loss! Alla människor inklusive mig själv hoppade runt som rabiessmittade markattor till de danande trummorna samtidigt som dagen blev allt mörkare. Jag vet inte exakt vilka krafter vi 300 människor eller vilken voodoomagi bongotrummarna släppte lös men pa fem minuter blaste det upp och värmen försvann... Sen kunde inte Berlins himmel halla sig borta fran dansen och det borjade blixtra och aska vilt ovanfor oss. Detta gjorde att bongotrummarna blev sa exalterade att de slog allt hardare och att dansarna blev allt vildare men inte nagon begrundade det faktum att det kanske inte ar varldens säkraste sak att dansa i en park under ett vilt askvader. Vi bara var ett med naturen och musiken för en stund där och det var i särklass den häftigaste dansupplevelse jag varit med om. Till slut tog avslutades trummarna dansen med motiveringen "Bäst att vi lägger ner nu, innan hela jävla världen brakar ihop".
Yaam
Mauerpark är nagot av en favoritplats i Berlin, men min mest älskade älskling är utomhusklubben Yaam. Det är enligt mig den bästa klubben jag nagonsin besökt da den helt enkelt har allt. Yam bestar av ett stort inhangnat omrade med direkt anknytning till floden Spree och är väldigt inriktad pa afrikansk och karibiansk kultur med den fetaste reggaemusiken och varmaste inredningen. Efter nagra öl är det väldigt lätt att fa för sig att man hänger pa en sandig varm strandbar i Jamaica istället för i graa Europa. Yaam stänger inte ner sa att sitta och filosofera där sommarnätterna langa med alla alternativa människor Yaam brukar presentera är verkligen mer värt än guld.
När jag kom in pa Yaam en dag gick jag och pratade med de svarta killarna som verkar ha nagot slags afrikanskt kollektiv pa omradet och de sa till mig:
Svart man 1- Välkommen till vårt enkla hem!
Jag - Bor ni här?
Svart man 1 - Vi bor där vi har lust.
Svart man 2 - Japp. Hemma är där man sist satte sig.
Jag - Det är jättefint
Det var skönt att veta att om jag aldrig finner och bosätter mig i djungelparadiset där Timon och Pumbaa bor i filmen Lejonkungen, vilket varit mitt mal sedan jag sag filmen forsta gangen 1994 sa skulle Yaam kunna bli substitutet.
Tysk tatuering
Livet i Berlin har dock inte varit bara guld och gröna krogar. Jag fick för mig att ga och tatuera mig i gamla östberlin och ja det var lite märklig stämning över hela den där tatueringstudion... Tatueraren var sa tatuerad och piercad precis över hela ansiktet att jag inte förstod ett ord av vad han sa eller ens var säker pa att jag hade ögonkontakt med honom. När han gurglade ut tyska sche-ljud genom all kroppsmetall sa chansade jag pa att han sa "What kind of tattoo do you want?". Jag som trots allt gatt fem ar av skolutbildning i det tyska spraket tänkte att just nu är det ett bra tillfälle att öva lite tyska och se om han förstar mig. Sa jag sa "Un das schlüpen, blüben, scheichel düben kablösen". Jag trodde att jag hade beställt ett navigationskors pa ryggen, det skulle visa sig vara felaktigt trott av mig. Eller sa gjorde jag verkligen det och sa valde den tyska tatueraren att helt ignorera min önskan... För när han drog pa strömmen tatuerarnalen och Ramstein pa högsta volym da liksom flippade han ut totalt och fullkomligt nazikarvade sönder skulderbladen pa mig. Sa här i efterhand är jag osäker pa om det ens var en riktig tatuerare jag besökte... Det kanske jag skulle tagit reda för nu har jag en tyskgjord polkagrisrandig bajskorv pa ryggen. Hmm.
Tysk kontroll
Jag trodde aldrig den kollektiva rättvisan (also known as Babylon) skulle hinna ifatt mig. Jag är en plankare av groteskt omoraliska matt. En plankare är alltsa inte en person som arbetar med plankor pa diverse vis utan ett lagliv som inte alls vill betala för kollektivtrafik... Fran Venedigs kanalfärjor till Samoaöarnas djungelbussar har jag valt att inte betala för mig, jag har citerat det förr och jag citerar det igen:
It's just as simple as that.
Well, it's just a simple fact.
When I want something,
I don't want to pay for it.
Under arens lopp har jag förmodligen myglat mig ifran 30000 kr som Västtrafik, StorebrorStockholms lokaltrafik och Swebus anser sig vara förtjänta av. Att springa ifran och undvika biljettkontrollanter, utnyttja betalsystem och ta mig igenom spärrar har utvecklats till ett sjätte sinne för mig.
Sa där satt jag i en tunnelbanevagn 24 ar gammal, nöjd med en livshistoria utan en enda plankningsbot. Men denna livshistoria stod i begrepp att dramatiskt ändras da jag det var nagot jag hade glömt... Jag befann mig i Tyskland! Nazityskland! Bokbal och barnbrännarTyskland! Jag hade tagit mig vatten över huvudet för plötsligt hör jag stöveltramp marschera in i tunnelbanevagnen fran alla dörrar. Det var SS Gestapo som ville se min biljett! Svetten började drypa fram ur pannan när tyska straff för mitt gräsliga brott började flyga runt i mitt huvud... Koncentrationsläger? Tänker de försöka frama även mig för riksdagsbranden 1933... Eller kanske rent av direkt arkebusering pa plats i denna gudsförtjänta tunnelbanevagn?
- I dont have a ticket
- Ok, you have to pay a 20 euro fine, that fine includes a 90 minute ticket
20 euro fine... Med gratande röst skrek jag ut texten till Charta 77s "Ensam kvar" pa ren svenska:
Fascisterna marscherar igen
Gamla tider kan komma tillbaks min vän
Da dom svaga de likvideras
Du maste öppna dina ögon och se
Glöm aldrig vad som hände i Tyskland 33
Fascisterna propagerar igen.
Lagarna dikteras om min vän.
Du är självsäker men se upp
Det som hände då kan hända nu
För känslan dog inte i Nürnberg 47
Visst läste du om förintelsen min vän.
Ni säger att något sånt kan aldrig hända igen
Med hakkorset som symbol
Gjorde man av människor tvål
Det som hände då kan hända i år
- Very nice song, but you still have to pay
Sa jag betalade de där 20 eurosarna. Mitt oflyt med kollektivtrafikens kontrollmän hade tyvärr bara börjat. För i Prags tunnelbanesystem gick jag rakt in i... Just det! KGB! Tvangsdeportering till Gulagläger i just den t-banevagn jag satt i lag skrämmande nära till hands men jag aterkommer till Prag i nästa blogginlägg.
Sist vill jag förmedla en privat asikt angaende det tyska 30talet. Väldigt människors asikter om judar da har väldigt manga likheter med väldigt manga människors asikter om muslimer nu... Europa, se upp.
Vaknar du upp för sent min vän
Över natten har de tagit makten igen
Du fragar vad som ska hända nu
Men dina fragar far inga svar
För nu är det du, som star ensam kvar
Glädjer mig att starta det har inlägget med just rubriken Danmark da danskarna för bara nagon dag sedan tog sitt svarfangade fornuft till fanga och sparkade ut rasisterna i Danskt folkeparti fran Danmarks styrande regering. Nu när danskt folkeparti inte är fullt lika upptagna kanske de kan spendera tiden pa viktigare ting än att sprida hat, kanske ha teambuilding med tema "finn ditt hjärta".
Är sa van av att varenda land i Europa röstar fram högrare och högrare och argare och argare människor till makten sa att fa känna lite varma vänstervindar är inget negativt i det Europa där folken helt verkar ha glömt var historia som med tydlig humanitär röst säger var vi bör ga och inte bör ga.
I Danmark har vi valt att besöka det mest danska vi kunde komma pa... Ett kollektiv och faktiskt just det kollektiv där min BFF bor med sin pojkvan Räven... Räven kan for övrigt vara en av de mest godhjärtade gubbarna jag nagonsin träffat... Fast med min BFFs charm är jag knappast forvanad över deras kärlek!
Kollektivet bestar av en stor vit villa med en stor trädgard och nio människor som har valt att leva tillsammans där. Den naturliga följdfragan "Var det i den villan de spelade in Idioterna?" maste jag tyvärr svara nekande pa... Eller i och för sig... När jag skriver detta sa star en av kollektivets invanare för sig själv utanfor husets källardörr och sjunger for sig själv "en, to, tre, nu!" om och om igen...
Det är chill att komma ner till var frisinnade granne en stund och andas in lite av ett samhälle dar alla jävlar inte maste se likadana ut, där fler än en stilren stadsarkitektsfirma byggt upp staden. Jämnfor man Danmarks kontraster med Sveriges sa känns Sveriges städer och samhällen nästan sovjetiskt likriktade (Borde forovrigt ta det lugnt med att nämna gamla kalla krigsreferencer da jag befinner mig i Tjeckien nu, landet där KGB aldrig riktigt vill upphöra att existera).
Köpenhamn
Jag och min föredetta säljande arbetskollega askan tog bussen fran Stockholm till Köpenhamn för cirka en vecka sedan och för att liksom tydligt markera vilken fart varat europeiska festarlokomotiv skulle ga i sa la bade busschauffören och vi in femmans växel direkt. Pa de nio och en halv timmarna bussen tog pa sig ner till det danska konungariket sa pimplade jag och askan i oss nästan tre liter baginboxvin i takt till vilda diskussioner om livsfilosofi, kärlek och sa klart det underbara vinet! Det var det absolut längsta förkroket mitt hjärta och min lever givit sig pa. Jag minns inte ens att bussen brummade over nagon Öresundsbro aven om jag tydligen ansag den vara sa förtjusande att jag tog bilder med mobilkameran pa den. Ganska suddiga bilder faktiskt.
I Köpenhamn ville dimman aldrig riktigt lätta under dagarna vi var där sa det enda jag egentligen kan aterminnas ar en batsightseeingcruise i stadens kanalsystem och att jag och Askan fick bo hos en gästvanlig och alkoholiserad sydkoreansk tjej pa ön Amager (ön där större delen av Köpenhamns mest bohemiska sidor ligger lagda).
Arhus
I det lite lugnare Arhus har Danmark blivit mer verklighetstroget för min uppfattningsförmaga och jag och Askan trivs bra i vart kollektiv. Eftersom BFF och Räven är studenter sa har vi fatt leva jylländskt studentliv med dom och det gar till sa här: schack, vattenpipa, tärningspel, cigaretter, backgammon och öl. Själva studierna i studentlivet har de chillande danskarna prioriterat ner till narmast ickeexistens.
Räven bjöd in oss till Arhus universitet där vi kollade pa fotboll pa storbildsskärm tillsammans med cirka 300 danska fotbollssupportrar. Matchen var mellan Danmark och Norge och den danska fylleaggressionen mot alla andra skandinaviska länder och lag höll pa att bubbla upp hela universitetets tak.
Trots detta sa valde jag ända att valsa upp pa scenen framför storbildsskärmen och tillsammans med Arhus tva enda norska studenter sjunga den norska nationalsangen till havet av morrande danskar... Som tur var lyckades vi norgesupportrar helt undvika lynching pa grund av en simpel faktor... Norrman suger pa fotboll och forlorade självklart sa nagra daliga förlorare fanns inte i rummet (möjligen the man in the mirror).
Jag satt längst fram vid scenkanten och tryckvagen fran de berusade studenterna bakom mig nar Danmark gjorde mal var nagot i vatebombklass. Jublet krossade fonsterrutor, nagon fick en hjärtattack, nagra gladjespydde, nagra startade danskt gruppekneppe.
Ja Danmark ar bade chill och samtidigt entusiastiskt sa det var aningen vemodigt vi gick pa bussen till Berlin. Busslinjen mellan Arhus och den tyska huvudstaden ar en ganska trist transportsträcka da all omgivning hela tiden ser likadan ut... Buskar, märkliga gardar och egentligen inget mer. Bade jag och Askan blev deprimerade pa den dumma tyska vägen, jävla Tyskland, har inte du gjort nog med människor sorgsna under dina ar?
Berlin
Var melankolis sköldpadda skvalpade dock upp pa rätt sida skalet när vi nadde Berlin som är en allt annat än deprimerande stad. Än idag är Berlins kontraster ganska patagliga vilket kanske inte är sa konstigt da staden var delad i 28 jävla ar av det dummaste vi människor lyckats uppfinna... En mur. Berlin är som en putsad skattkammare som brakat rakt ner i en urban kloak och saledes skapat ev av de mest kontrastfyllda städerna jag besökt... Möjligen med undantag för Ankeborg (och ja jag har besökt Ankeborg, och nej jag kommer inte förklara var det ligger).
Berlinmuren
Har varit i Berlin tva ganger förut och jag blir bara mer och mer förälskad i staden, dess musikscen, dess vänstervridenhet och allmänna ansprakslöshet. Nu ska vi dock inte dra min kärlek lika langt som som Eija-Riitta Berliner-Mauer gjorde, den donnan gifte sig alltsa med Berlinmuren ar 1979. Jag och Askan har vandrat längst med Eastern berlin wall gallery till och fran klubben Yaam atskilliga ganger, men an sa lange har den sexuella attraktionen till murbruket varit pa en hanterlig niva. Dessutom tror jag aldrig Die Mauer skulle kunna vara otrogen mot Eija Riitta... Eller mot nagon heller for den delen, han ar ju bara en mur. Till murens ära sjöngs i alla fall Ebba Gröns "Die Mauer" ut i fyllenatten... Eller sa kanske den sjongs for Berlinmurens ickeexisterande ära da A): Die Mauer är en lat väldigt kritisk till Berlinmurens existens och B): valdigt liten del av muren ar kvar da tyskarna bit for bit salt den till turister for att liksom spotta de sovjetiska antikapitalistiska idealen i ansikten...
Mauerpark
I Mauerpark star i alla fall lite av muren kvar och parken är ett av de mer avslappnande platserna i Berlin. Men egentligen inte pa de söndagarna da hela parken fylls av bongotrummare, säckpipespelare plus en gigantisk loppmarknad! Jag och Askan lunkade dit i det jag förmodar var den sista riktigt varma septembersöndagen och blev ganska överrumplade över folkligheten och glädjen bland jonglörer, fakirer och nagon typ av en utomhustalangtävling som samlat säkert 500 askadare.
Först gick vi runt lite pa loppmarknaden där man kan köpa allt fran SShjälmar till KGBinspelningar. Jag köpte ett schack och desto fler öl. Gissa vad som skedde sen? Jo jag och Askar satte oss i parken och spelade schack och drack öl i tonerna till väldigt manga olika musikkällor. Men det krävdes inte manga öl för att det skulle börja rycka i mina ben som har är väldigt lättpaverkade och jämnt kräver att hela kroppen skall dansa efter nagra matskedar alkohol. Sa benen drog iväg med min kropp som inte alls hade nagon aning om var benen och fötterna var pa vag. Men benen hade bestamt sig för en viss musikkälla och tusen tack mina ben för att du tog mig dit...
Flashdance
Källan var en grupp pa kanske 7 bongotrummare som dragit upp de fetaste trummorna i parken. Runt dom stod det säkert 300 personer och plötsligt skriker en av trummarna: Let the wild rumpus start!!! Och sen brakade helvetetet loss! Alla människor inklusive mig själv hoppade runt som rabiessmittade markattor till de danande trummorna samtidigt som dagen blev allt mörkare. Jag vet inte exakt vilka krafter vi 300 människor eller vilken voodoomagi bongotrummarna släppte lös men pa fem minuter blaste det upp och värmen försvann... Sen kunde inte Berlins himmel halla sig borta fran dansen och det borjade blixtra och aska vilt ovanfor oss. Detta gjorde att bongotrummarna blev sa exalterade att de slog allt hardare och att dansarna blev allt vildare men inte nagon begrundade det faktum att det kanske inte ar varldens säkraste sak att dansa i en park under ett vilt askvader. Vi bara var ett med naturen och musiken för en stund där och det var i särklass den häftigaste dansupplevelse jag varit med om. Till slut tog avslutades trummarna dansen med motiveringen "Bäst att vi lägger ner nu, innan hela jävla världen brakar ihop".
Yaam
Mauerpark är nagot av en favoritplats i Berlin, men min mest älskade älskling är utomhusklubben Yaam. Det är enligt mig den bästa klubben jag nagonsin besökt da den helt enkelt har allt. Yam bestar av ett stort inhangnat omrade med direkt anknytning till floden Spree och är väldigt inriktad pa afrikansk och karibiansk kultur med den fetaste reggaemusiken och varmaste inredningen. Efter nagra öl är det väldigt lätt att fa för sig att man hänger pa en sandig varm strandbar i Jamaica istället för i graa Europa. Yaam stänger inte ner sa att sitta och filosofera där sommarnätterna langa med alla alternativa människor Yaam brukar presentera är verkligen mer värt än guld.
När jag kom in pa Yaam en dag gick jag och pratade med de svarta killarna som verkar ha nagot slags afrikanskt kollektiv pa omradet och de sa till mig:
Svart man 1- Välkommen till vårt enkla hem!
Jag - Bor ni här?
Svart man 1 - Vi bor där vi har lust.
Svart man 2 - Japp. Hemma är där man sist satte sig.
Jag - Det är jättefint
Det var skönt att veta att om jag aldrig finner och bosätter mig i djungelparadiset där Timon och Pumbaa bor i filmen Lejonkungen, vilket varit mitt mal sedan jag sag filmen forsta gangen 1994 sa skulle Yaam kunna bli substitutet.
Tysk tatuering
Livet i Berlin har dock inte varit bara guld och gröna krogar. Jag fick för mig att ga och tatuera mig i gamla östberlin och ja det var lite märklig stämning över hela den där tatueringstudion... Tatueraren var sa tatuerad och piercad precis över hela ansiktet att jag inte förstod ett ord av vad han sa eller ens var säker pa att jag hade ögonkontakt med honom. När han gurglade ut tyska sche-ljud genom all kroppsmetall sa chansade jag pa att han sa "What kind of tattoo do you want?". Jag som trots allt gatt fem ar av skolutbildning i det tyska spraket tänkte att just nu är det ett bra tillfälle att öva lite tyska och se om han förstar mig. Sa jag sa "Un das schlüpen, blüben, scheichel düben kablösen". Jag trodde att jag hade beställt ett navigationskors pa ryggen, det skulle visa sig vara felaktigt trott av mig. Eller sa gjorde jag verkligen det och sa valde den tyska tatueraren att helt ignorera min önskan... För när han drog pa strömmen tatuerarnalen och Ramstein pa högsta volym da liksom flippade han ut totalt och fullkomligt nazikarvade sönder skulderbladen pa mig. Sa här i efterhand är jag osäker pa om det ens var en riktig tatuerare jag besökte... Det kanske jag skulle tagit reda för nu har jag en tyskgjord polkagrisrandig bajskorv pa ryggen. Hmm.
Tysk kontroll
Jag trodde aldrig den kollektiva rättvisan (also known as Babylon) skulle hinna ifatt mig. Jag är en plankare av groteskt omoraliska matt. En plankare är alltsa inte en person som arbetar med plankor pa diverse vis utan ett lagliv som inte alls vill betala för kollektivtrafik... Fran Venedigs kanalfärjor till Samoaöarnas djungelbussar har jag valt att inte betala för mig, jag har citerat det förr och jag citerar det igen:
It's just as simple as that.
Well, it's just a simple fact.
When I want something,
I don't want to pay for it.
Under arens lopp har jag förmodligen myglat mig ifran 30000 kr som Västtrafik, StorebrorStockholms lokaltrafik och Swebus anser sig vara förtjänta av. Att springa ifran och undvika biljettkontrollanter, utnyttja betalsystem och ta mig igenom spärrar har utvecklats till ett sjätte sinne för mig.
Sa där satt jag i en tunnelbanevagn 24 ar gammal, nöjd med en livshistoria utan en enda plankningsbot. Men denna livshistoria stod i begrepp att dramatiskt ändras da jag det var nagot jag hade glömt... Jag befann mig i Tyskland! Nazityskland! Bokbal och barnbrännarTyskland! Jag hade tagit mig vatten över huvudet för plötsligt hör jag stöveltramp marschera in i tunnelbanevagnen fran alla dörrar. Det var SS Gestapo som ville se min biljett! Svetten började drypa fram ur pannan när tyska straff för mitt gräsliga brott började flyga runt i mitt huvud... Koncentrationsläger? Tänker de försöka frama även mig för riksdagsbranden 1933... Eller kanske rent av direkt arkebusering pa plats i denna gudsförtjänta tunnelbanevagn?
- I dont have a ticket
- Ok, you have to pay a 20 euro fine, that fine includes a 90 minute ticket
20 euro fine... Med gratande röst skrek jag ut texten till Charta 77s "Ensam kvar" pa ren svenska:
Fascisterna marscherar igen
Gamla tider kan komma tillbaks min vän
Da dom svaga de likvideras
Du maste öppna dina ögon och se
Glöm aldrig vad som hände i Tyskland 33
Fascisterna propagerar igen.
Lagarna dikteras om min vän.
Du är självsäker men se upp
Det som hände då kan hända nu
För känslan dog inte i Nürnberg 47
Visst läste du om förintelsen min vän.
Ni säger att något sånt kan aldrig hända igen
Med hakkorset som symbol
Gjorde man av människor tvål
Det som hände då kan hända i år
- Very nice song, but you still have to pay
Sa jag betalade de där 20 eurosarna. Mitt oflyt med kollektivtrafikens kontrollmän hade tyvärr bara börjat. För i Prags tunnelbanesystem gick jag rakt in i... Just det! KGB! Tvangsdeportering till Gulagläger i just den t-banevagn jag satt i lag skrämmande nära till hands men jag aterkommer till Prag i nästa blogginlägg.
Sist vill jag förmedla en privat asikt angaende det tyska 30talet. Väldigt människors asikter om judar da har väldigt manga likheter med väldigt manga människors asikter om muslimer nu... Europa, se upp.
Vaknar du upp för sent min vän
Över natten har de tagit makten igen
Du fragar vad som ska hända nu
Men dina fragar far inga svar
För nu är det du, som star ensam kvar
Tid
Detta är min första pause på månader... Eller pause och pause. Jag har inte pausat tiden för de kan man tydligen inte enligt en dokumentär från SVT, men jag återkommer till det. Detta är första gången på månader jag stannar upp ett tag, utan någon människa i närheten och andas lite.... Samt klunkar lite kaffe, ölar lite öl och röker mig en cigarett. Det första jag vill skriva är (ni känner mig) ren skryt. Jag har nått det mål jag satte upp för några månader sedan i denna blogg... Att ha sex till Comfortably numb med Kenny Rogers... Det skedde dock inte med Kenny Rogers personligen som förmodligen hade varit det mest ultimata. Någon kanske påstår att det inte är ett speciellt svårt mål men ärligt talat, jag är ocharmigare än gammalt slaktavfall min granne grävt ner här ute på åkern framför mig så jag tyckte det var klurigt.
Nästa mål: Köra en bil på en otrafikerad väg nattetid i Arizona med glad countrymusik trallandes ut ur en kassettbandspelare.
But thirst things first. Jag har känslan av att detta inlägget kan bli aningen långdraget och utslitet redan från scratch så jag startar med att förmedla det enklaste.
Nutid
Just nu sitter jag i Bohuslän på mina föräldrars altan och framför mig står en kopp kaffe, ett glas öl, två snusdosor, ett orginal av Mötley crüe´s bok "The Dirt" och ett paket marlboro som är lika utslitet som detta inlägg står i begrepp att bli beroende på att vissa individer använt sig av paketmaterialet till att göra filter till vissa jointar. Bakom mig spelar Eddie Wedder "Rise" och framför mig håller avloppsgrävare på att dra ett avlopp över min grannes åker. Förövrigt samma åker som min granne grävt ner sitt slaktavfall i.
Jag släppte precis ut mina föräldrars vildhundar Hjördis och Doris och även dom verkar sugna på att gräva lite slaktavfall en dag som i dag.
Att jag just en dag som i dag tar mig tid att skriva beror på att det enda som skulle kunna hålla mig helt ockuperad från mig själv försvann ifrån mig igår. Ja ni vet väl redan vad det är... En brud. Jepp jag har trots mina slaktavfallcharmiga drag gått och blivit tillsammans med en tjej. Men jag återkommer till det. Mina bästa systrar och bröder studerar eller jobbar eller dylikt så de är inte heller närvarande... Bortsett från Doris och Hjördis som ser ut att ha dragkamp i gamla älgtarmar med avloppsgrävarna på åkern.
I närheten av denna nutid har jag varit hos poliskonstapeln i Stenungsund och beställt mig ett pass då jag inte tänkt stanna i detta stillastående och rofyllda tillstånd i detta stillastående och rofyllda land. Den där dokumentären på SVT igår om tiden igår skrämde skiten ur mig, även om jag någonstans vet att det är ögonblicken och inte tiden man ska fokusera på... Men jag är en simpel karaktär och behöver skriva ner mina tankar för att få någon ordning på dom... Kände mig som mördaren John Doe från Se7en när jag öppnade en låda i mitt gamla pojkrum där jag arkiverat sju svarta böcker helt nerklottrade med osammanhängande drabbel från världens alla hörn... Ni som läst min blogg tidigare vet vad jag skriver om.
Denna första del ska handla om min nutid och den prövar jag på att få ner här i min åttonde svarta psykopatbok. Jag har försökt förändra, automatiskt förändrat och lyckats förändra många tankar och ståndpunkter denna sommaren. Inte tack vara mig själv utan tack vare andra. Jag behöver nog inte skriva att jag inte är klar med min skalle, det blir jag aldrig. Men nog fan trivs jag bättre just nu än jag gjort vid tidigare tillfällen.
Speciellt två tankegångare är tydligare nu är tidigare.
Den första tankegången handlar om politik. Politiska åsikter och principer är helt lönlösa att debattera eller klia sig i skägget över (inte för att min 24åriga senpubertala fjuniga skäggväxt är mycket att klia i). Det politiska debattklimatet handlar inte längre om moral eller vikten av att alla människor ska ha det så bra det bara går utan handlare snarare om ett utdraget historiskt händelseförlopp. Det räcker med att snegla på valfri politiker, affärsman eller lärare. De nämner bara och åter bara sådant som stämmer överens med hur de vill att det ska bli... De nämner inte allt som bör nämnas... Och det är extremt mycket som bör nämnas.
Men missuppfatta mig inte nu. Jag är inte fientlig mot någon politiker eller samhällsstruktur, har har ärligt talat knappt någon åsikt länge om alla små detaljer som anses vara rätt eller fel. Vad jag däremot tror på är att man mycket enklare och effektivare förändrar det som är fel med sin egen attityd gentemot livet än med sina egna politiska åsikter. Om man lägger större fokus till hur man behandlar sina vänner, främlingar, hela sin omvärld och tar ansvar för alla led i sina handlingar så gör man mycket större skillnad än man gör när man muttrar över vargjakt eller skattesmitande feta direktörer. Positiva ideal har en tendens att sprida sig... Inte bara in i medmänniskor utan in i precis allt som händer.
Hippieåsiker? Ja ge dom vilken definition ni vill. Åsikterna gör de människor som lärt mig dom lyckligare och åsikterna gör mig lyckligare. Den mänskliga arten och alla dess individer är extremt påverkningsbara. De som tror sig vara opåverkbara är de mest påverkningsbara... Och positivitet, kärlek och frisk luft kan vara det som påverkar oss mest och bäst. Det är väldigt enkelt att sprida dessa faktorer...
Den andra tankegången som krashlandat hårt i mitt virriga huvud i sommar kan nog också räknas som en hippieåsikt... Dudes!!! Materialismen och betydelsen av pengar. Det där som jämnt surrar runt våra huvuden men så plötsligt sitter man där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna och inser att den här lyckan inte kostat ett öre men är värt allt.
Oroa er inte, jag har inte gått och blivit någon typ av anarkokommunist som vill krossa kapitalismen och penningsystemet. Pengar är jättebra för att byta varor smidigt... Men det var väl också det som var syftet med kosingen, inte att ekonomisk rikedom plötsligt skulle vara mer värt än varorna vi ville ha. Jag personligen är helt grundlurad och indoktrinerad från dag ett i det materialistiskas betydelse... Men nu skriver jag inte om vem jag är, utan om vem jag vill vara.
Ett citat jag tycker är värt att lägga på minnet är "money is the substitute for nothing". Det man vill göra med pengarna är alltid mer värdefullt. Nu befinner jag mig i en bra ekonomisk position och jag har inga planer på att sända en check på allt till svältkatastrofen i Somalia för att sedan cuta kreditkortet så kanske jag är hycklaren? Det är inte upp till mig att bedöma. Men min personliga åsikt även om den kan tolkas tvetydligt handlar inte om ekonomiska och materiella positioner utan vad den ekonomiska och materialla positionen skall syfta till... Är den ren lycka eller är den stress, är den inom det medvetandes kontroll eller istället djupt rotad i det undermedvetna giriga.
Om vissa läsare börjar irritera sig på drygheten i detta inlägg, så vänta bara, det kommer bli värre.
Summan av kardemumman är idag just nu så har jag avsagt mig starka politiska åsikter och arbetar istället med filosofiska ideal och ser till att de påverkas av alla de underbara människorna där ute på vägarna... Det kan lite slaktavfall som mig behöva. I dessa filosofiska ideal är positiv energi kontra materialism a och o.
Innan jag avslutar denna första del om denna perfekta nutid (Låten Breathing place med Vibrasphere satte pricken över i) känner jag mig manad i respekt till mina inte särskilt drogliberala föräldrar att påpeka att jag inte rökt bort mitt huvud under sommaren... Olagliga (dock helt naturliga) substanser har förekommit, fråga bara den norska tullen... Eller fråga inte dom föresten, de lyckades ju inte finna jota trots deras självsäkerhet över vilken droglord jag såg ut att vara. De droger jag nyttjat är tjejen jag träffat (även hon extremt kritisk mot droger, både lagliga och olagliga) och andra sköna inspirerande vänner.
Dåtid
Sommaren har varit soligt fin och jag har fått tillfälle att besöka större delen av centralnorge. I Norge har jag arbetat med något som egentligen inte passar mig. Säljare. Jag har allt för dålig koll på mitt huvud för att inte bli totalt demoraliserad (som om inte mitt fall var illa nog redan innan) om jag fortsatt med det. Dock kändes det aldrig som ett riktigt yrke. Mer som en kurs i rallyförande i tung trafik och intensiv social psykologi... Eller varför inte ett resande sommarläger med extremt humoristiska människor och ständigt uppdykande udda situationer på en konstant resa mellan köpcenter, torg och hotel.
Från Fløyen och den finaste utsikten över Bergen till den mest utstuderade knarkarkvart jag satt foten i, den låg högst upp i en villa med utsikt över Stavanger. Intensivt pokerspel i Grimstad till en pårökt palestinier i den idylliska seglarorten Lillesand till så kallat välgörenhetsarbete i folktäta Kristiandsand.
Ungefär där så drog jag till mina systrar och bröder i Göteborg och firade midsommar vilket inkluderade trashning av min grannes logfest där jag och Erikus sjöng 800 grader på kareokemaskinen till förvånade grannar från min barndom. Sedan tillbaks till Norge, Stavanger - Haugesund - Bergen och vidare norr till Førde, den enda kommunen i Norge som inte har lov att sälja öl i matbutik... Orten var lite öde så jag kan gott se att alkoholkonsumtion blivit ett starkt problem och att de högkristna kommunalpolitikerna vist nog införde undantagstillstånd.
I Førde blev Notorious B.I.G.s låt "Juicy" mest påtaglig då vi spenderade varje kväll i utomhuspoolen med en drink i allas högerhänder. En dyngrak arbetskollega spelade rock´n´roll myten mer i enlighet med "The Game" och höll att på att börja slåss med den skånska hotelreceptionisten bara för att tre timmar senare ännu lite dyngrakare övertala samma receptionist att öppna upp poolen bara för att han skulle dra över en brud han fått med sig just där i.
Efter Førde och även det vackra fjordlandskap i Florø körde vi som tvättäkta idioter över Norge till Gjovik en natt. Ska man ta lyckas ta sig någonstans i Norge så måste man köra fort, annars kommer man likt farfar som fastnat med hängslena i gungstolen aldrig fram. Norges vägar är mer ett abstrakt försök att stoppa tiden än ett försök till effektiv infrastruktur... Så man kör så fort det bara går... Hela tiden. Gud sände mirakulöst ner det mest mirakulöst extrema regn jag någonsin kört några mil innan Gjövik och jag kunde inte längre hålla 150 km/h utan fick lugna ner mig till 70 för att inte vara väldigt säker på att vattenplana in i en bergvägg eller ner för en bergvägg. I dessa 70 passerar jag en polisbil vid vägkanten så tack Gud för det fartnedsättande regnet. Hade poliserna tagit mig i sedvanlig hastighet så hade de inte bara tagit mitt körkort, de hade tvingat mig att äta upp det, sen misshandlat mig och förmodligen konfiskerat hela företagsbilen. Så tack Gud.
Från Gjøvik till Kongsberg och just den veckan i Kongsberg minns jag knappt då attentaten i Norge plockade ner mig totalt. Tror aldrig en historisk händelse har påverkat mig så mycket. Har egentligen inte mycket att skriva om det fruktansvärda inträffande men vill nämna norrmännens generella hållning med "Vi slår ned hat med kärlek"... Jag har aldrig kännt sådan respekt inför ett folk och ett lands politiker.
Efter Kongsberg reste vi sydöst till Ski och ungefär där upptäcker jag att tjänat ihop de pengar jag velat tjäna ihop och säger upp mig från säljandet. Sen dess har jag och hon tjejen semestrat i Stockholm och Göteborg men nu har hon rest tillbaks till Norge och jag själv sitter på två månaders semester innan jag återigen börjar hyra ut skidor i Beitostølen.
Polisen skickade mig just sms om att jag nu kan plocka upp mitt pass. Det gick väldigt snabbt men förmodligen vill väl säkerhetspolisen att en sådan total ligist och nollkvalitetsbidragare till samhället som jag ska lämna du gamla du fria A.s.a.p... That means now.
Framtid
Innan jag går in i min dunkla framtid ska jag presentera ett personligt faktum som kan göra läsare illamående... Hade jag själv läst något annan skriva det så hade jag blivit illamående, spytt över den dryga skribentens ansikte och sen skrattat den dryga skribenten mitt i ansiktet.
Men jag vill skriva det här ändå och dessutom har jag införskaffat mig ett paraply mot eventuella spyor.
Jag får fan allt jag vill ha, jag har mest tur i hela världen och minsta lilla negativa händelse resulterar uteslutande i en större positiv händelse. Jag vet inte varför det är så här...
Jag är the drunken sailor som berusat efterblivet nog ignorerar mitt skepps roder, alla hål i seglet och att skrovet håller på att ruttna både inifrån och utifrån. Istället sitter sitter jag på däck, dricker rom och sjunger politiskt inkorrekta piratvisor för mig själv. Jag förtjänar det verkligen inte men havsvindarna håller mig ändå på rätt köl och blåser mig till de vackraste paradisöarna där de finaste människorna bor... En ensam egostisk drunken sailor borde förlist och drunknat i sitt eget bottenlösa hav för länge sedan...
På något litet vis oroar jag mig över den den totala krashen då allt vänder sig emot mig och den tsunami av skit jag gjort mig förtjänt av under årens lopp rammar över mitt skepp och sänker det snabbare än jag kan sjunga ut "Earl-eye in the morning"...
Men det är bara på den psykologiska ytan jag oroar mig för tänker jag lite mer rationellt på slutet på "Jag får fan allt jag vill ha", när mina bästa vänner tröttnat på min pretantiösa personlighet, när min flickvän dumpar mig för någon mer älskvärd, när min frisksförklaring raderas i ett bubbel av ny cancer, när min arbetssituation blir ansvarsfylld och betalar ut mer resonliga löner vilket gör att min budget för öl och resor går tom, när mina föräldrar ber mig att ta tag i mitt liv och sluta snylta upp ett startkapital så fort jag går bankrutt, när jag blir så patetiskt deprimerad att vitklädda män låser in mig i en madrasserad cell på Beckomberga...
När allt det där sker så skiner ett par ord alltid starkare än mina:
I guess I could be pretty pissed off about what happened to me.
But it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world.
Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much,
my heart fills up like a balloon that's about to burst.
And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupd little life.
(American beauty)
Men tror jag att min framtid är ett skepp på grund? Jag vet inte. Det är inte mer än vad jag borde "betala" tillbaks men varför oroa sig... Dessutom kommer jag nog fly båda vitklädda män och Europa när det händer.
I guess i gotta hide away, far away, coz i gotta find a way to find my way.
(Bubba Sparxxx - Deliverance)
Och även det alternativet låter ju helchill och i och med den meningen är jag tillbaks i grundtanken... Livet är underbart och jag får fan allt jag vill.
Det enda egentliga "problemet" (även det extremt egoistiskt) är just den där förbannade dokuementären på Svt om tiden. Den känns högst relevant i ett inlägg om min tid.
Livet är sagolikt och fantastiskt. Livet är kärlek, vänskap, upplevelser, musik och kreativitet. Livet är ta mig fan allt! Men nu säger den där dokumentären att tid är högst reellt och liv är bara existerande 0,00000000000 (en herrans massa fler nollor) procent av tiden. Sedan tar universum och tiden slut i ett öändligt mörker. Ett jävla deppigt scenario så jag får ta och beställa in en öl (är inte kvar på Göteborgs landsbygd när jag skriver detta utan sitter på ett cafe på Söders höjder i Stockholm.
Men ok, tiden är reell. Så nu finns det enligt mig två alternativ för framtiden... Antingen stannar jag tiden (Reser till London och the royal observatory i Greenwich och trycker ner en käpp i kugghjulet på den där fetingklockan) Eller så förvaltar jag tiden jävligt bra... Det finns dock enligt många ett abstrakt mellanalternativ. Förvaltar man sin tid bra nog så stannar tiden automatiskt... Som där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna.
Min framtid är ganska tankspridd märker jag. Jag har två månaders semester kvar så jag och en kompis glider ner till Köpenhamn och vidare ut i Europa i morgon. Sen vill jag vara i Oslo i slutet av September, sen vill jag till Irland och kanske Kroatien. I November startar min sista vintersäsongen med skiduthyrning i Beitostølen... Och där vet jag att tiden kommer stanna då Offpiståkning kan vara något av det främsta tiden kan förvaltas med... Men det som alltid kommer vara det främsta är andra människor. De som drar upp mig ur min egen röv och leder mig rätt.
Jag vill avsluta det här inlägget med att trots allt drabbel i det här inlägget så anser jag att det enda faktiska och moraliska som existerar är andra människor. Det enda i mitt liv jag är säker på. Fuck demokrati, äganderätt, lagar, idealism, stolthet, materialism, pengar, vinst, förlust och även tid. I slutändan består vår värld endast av natur och människor och människornas tankar om natur och människor.
Och det är en jävla tur bara det.
Nästa mål: Köra en bil på en otrafikerad väg nattetid i Arizona med glad countrymusik trallandes ut ur en kassettbandspelare.
But thirst things first. Jag har känslan av att detta inlägget kan bli aningen långdraget och utslitet redan från scratch så jag startar med att förmedla det enklaste.
Nutid
Just nu sitter jag i Bohuslän på mina föräldrars altan och framför mig står en kopp kaffe, ett glas öl, två snusdosor, ett orginal av Mötley crüe´s bok "The Dirt" och ett paket marlboro som är lika utslitet som detta inlägg står i begrepp att bli beroende på att vissa individer använt sig av paketmaterialet till att göra filter till vissa jointar. Bakom mig spelar Eddie Wedder "Rise" och framför mig håller avloppsgrävare på att dra ett avlopp över min grannes åker. Förövrigt samma åker som min granne grävt ner sitt slaktavfall i.
Jag släppte precis ut mina föräldrars vildhundar Hjördis och Doris och även dom verkar sugna på att gräva lite slaktavfall en dag som i dag.
Att jag just en dag som i dag tar mig tid att skriva beror på att det enda som skulle kunna hålla mig helt ockuperad från mig själv försvann ifrån mig igår. Ja ni vet väl redan vad det är... En brud. Jepp jag har trots mina slaktavfallcharmiga drag gått och blivit tillsammans med en tjej. Men jag återkommer till det. Mina bästa systrar och bröder studerar eller jobbar eller dylikt så de är inte heller närvarande... Bortsett från Doris och Hjördis som ser ut att ha dragkamp i gamla älgtarmar med avloppsgrävarna på åkern.
I närheten av denna nutid har jag varit hos poliskonstapeln i Stenungsund och beställt mig ett pass då jag inte tänkt stanna i detta stillastående och rofyllda tillstånd i detta stillastående och rofyllda land. Den där dokumentären på SVT igår om tiden igår skrämde skiten ur mig, även om jag någonstans vet att det är ögonblicken och inte tiden man ska fokusera på... Men jag är en simpel karaktär och behöver skriva ner mina tankar för att få någon ordning på dom... Kände mig som mördaren John Doe från Se7en när jag öppnade en låda i mitt gamla pojkrum där jag arkiverat sju svarta böcker helt nerklottrade med osammanhängande drabbel från världens alla hörn... Ni som läst min blogg tidigare vet vad jag skriver om.
Denna första del ska handla om min nutid och den prövar jag på att få ner här i min åttonde svarta psykopatbok. Jag har försökt förändra, automatiskt förändrat och lyckats förändra många tankar och ståndpunkter denna sommaren. Inte tack vara mig själv utan tack vare andra. Jag behöver nog inte skriva att jag inte är klar med min skalle, det blir jag aldrig. Men nog fan trivs jag bättre just nu än jag gjort vid tidigare tillfällen.
Speciellt två tankegångare är tydligare nu är tidigare.
Den första tankegången handlar om politik. Politiska åsikter och principer är helt lönlösa att debattera eller klia sig i skägget över (inte för att min 24åriga senpubertala fjuniga skäggväxt är mycket att klia i). Det politiska debattklimatet handlar inte längre om moral eller vikten av att alla människor ska ha det så bra det bara går utan handlare snarare om ett utdraget historiskt händelseförlopp. Det räcker med att snegla på valfri politiker, affärsman eller lärare. De nämner bara och åter bara sådant som stämmer överens med hur de vill att det ska bli... De nämner inte allt som bör nämnas... Och det är extremt mycket som bör nämnas.
Men missuppfatta mig inte nu. Jag är inte fientlig mot någon politiker eller samhällsstruktur, har har ärligt talat knappt någon åsikt länge om alla små detaljer som anses vara rätt eller fel. Vad jag däremot tror på är att man mycket enklare och effektivare förändrar det som är fel med sin egen attityd gentemot livet än med sina egna politiska åsikter. Om man lägger större fokus till hur man behandlar sina vänner, främlingar, hela sin omvärld och tar ansvar för alla led i sina handlingar så gör man mycket större skillnad än man gör när man muttrar över vargjakt eller skattesmitande feta direktörer. Positiva ideal har en tendens att sprida sig... Inte bara in i medmänniskor utan in i precis allt som händer.
Hippieåsiker? Ja ge dom vilken definition ni vill. Åsikterna gör de människor som lärt mig dom lyckligare och åsikterna gör mig lyckligare. Den mänskliga arten och alla dess individer är extremt påverkningsbara. De som tror sig vara opåverkbara är de mest påverkningsbara... Och positivitet, kärlek och frisk luft kan vara det som påverkar oss mest och bäst. Det är väldigt enkelt att sprida dessa faktorer...
Den andra tankegången som krashlandat hårt i mitt virriga huvud i sommar kan nog också räknas som en hippieåsikt... Dudes!!! Materialismen och betydelsen av pengar. Det där som jämnt surrar runt våra huvuden men så plötsligt sitter man där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna och inser att den här lyckan inte kostat ett öre men är värt allt.
Oroa er inte, jag har inte gått och blivit någon typ av anarkokommunist som vill krossa kapitalismen och penningsystemet. Pengar är jättebra för att byta varor smidigt... Men det var väl också det som var syftet med kosingen, inte att ekonomisk rikedom plötsligt skulle vara mer värt än varorna vi ville ha. Jag personligen är helt grundlurad och indoktrinerad från dag ett i det materialistiskas betydelse... Men nu skriver jag inte om vem jag är, utan om vem jag vill vara.
Ett citat jag tycker är värt att lägga på minnet är "money is the substitute for nothing". Det man vill göra med pengarna är alltid mer värdefullt. Nu befinner jag mig i en bra ekonomisk position och jag har inga planer på att sända en check på allt till svältkatastrofen i Somalia för att sedan cuta kreditkortet så kanske jag är hycklaren? Det är inte upp till mig att bedöma. Men min personliga åsikt även om den kan tolkas tvetydligt handlar inte om ekonomiska och materiella positioner utan vad den ekonomiska och materialla positionen skall syfta till... Är den ren lycka eller är den stress, är den inom det medvetandes kontroll eller istället djupt rotad i det undermedvetna giriga.
Om vissa läsare börjar irritera sig på drygheten i detta inlägg, så vänta bara, det kommer bli värre.
Summan av kardemumman är idag just nu så har jag avsagt mig starka politiska åsikter och arbetar istället med filosofiska ideal och ser till att de påverkas av alla de underbara människorna där ute på vägarna... Det kan lite slaktavfall som mig behöva. I dessa filosofiska ideal är positiv energi kontra materialism a och o.
Innan jag avslutar denna första del om denna perfekta nutid (Låten Breathing place med Vibrasphere satte pricken över i) känner jag mig manad i respekt till mina inte särskilt drogliberala föräldrar att påpeka att jag inte rökt bort mitt huvud under sommaren... Olagliga (dock helt naturliga) substanser har förekommit, fråga bara den norska tullen... Eller fråga inte dom föresten, de lyckades ju inte finna jota trots deras självsäkerhet över vilken droglord jag såg ut att vara. De droger jag nyttjat är tjejen jag träffat (även hon extremt kritisk mot droger, både lagliga och olagliga) och andra sköna inspirerande vänner.
Dåtid
Sommaren har varit soligt fin och jag har fått tillfälle att besöka större delen av centralnorge. I Norge har jag arbetat med något som egentligen inte passar mig. Säljare. Jag har allt för dålig koll på mitt huvud för att inte bli totalt demoraliserad (som om inte mitt fall var illa nog redan innan) om jag fortsatt med det. Dock kändes det aldrig som ett riktigt yrke. Mer som en kurs i rallyförande i tung trafik och intensiv social psykologi... Eller varför inte ett resande sommarläger med extremt humoristiska människor och ständigt uppdykande udda situationer på en konstant resa mellan köpcenter, torg och hotel.
Från Fløyen och den finaste utsikten över Bergen till den mest utstuderade knarkarkvart jag satt foten i, den låg högst upp i en villa med utsikt över Stavanger. Intensivt pokerspel i Grimstad till en pårökt palestinier i den idylliska seglarorten Lillesand till så kallat välgörenhetsarbete i folktäta Kristiandsand.
Ungefär där så drog jag till mina systrar och bröder i Göteborg och firade midsommar vilket inkluderade trashning av min grannes logfest där jag och Erikus sjöng 800 grader på kareokemaskinen till förvånade grannar från min barndom. Sedan tillbaks till Norge, Stavanger - Haugesund - Bergen och vidare norr till Førde, den enda kommunen i Norge som inte har lov att sälja öl i matbutik... Orten var lite öde så jag kan gott se att alkoholkonsumtion blivit ett starkt problem och att de högkristna kommunalpolitikerna vist nog införde undantagstillstånd.
I Førde blev Notorious B.I.G.s låt "Juicy" mest påtaglig då vi spenderade varje kväll i utomhuspoolen med en drink i allas högerhänder. En dyngrak arbetskollega spelade rock´n´roll myten mer i enlighet med "The Game" och höll att på att börja slåss med den skånska hotelreceptionisten bara för att tre timmar senare ännu lite dyngrakare övertala samma receptionist att öppna upp poolen bara för att han skulle dra över en brud han fått med sig just där i.
Efter Førde och även det vackra fjordlandskap i Florø körde vi som tvättäkta idioter över Norge till Gjovik en natt. Ska man ta lyckas ta sig någonstans i Norge så måste man köra fort, annars kommer man likt farfar som fastnat med hängslena i gungstolen aldrig fram. Norges vägar är mer ett abstrakt försök att stoppa tiden än ett försök till effektiv infrastruktur... Så man kör så fort det bara går... Hela tiden. Gud sände mirakulöst ner det mest mirakulöst extrema regn jag någonsin kört några mil innan Gjövik och jag kunde inte längre hålla 150 km/h utan fick lugna ner mig till 70 för att inte vara väldigt säker på att vattenplana in i en bergvägg eller ner för en bergvägg. I dessa 70 passerar jag en polisbil vid vägkanten så tack Gud för det fartnedsättande regnet. Hade poliserna tagit mig i sedvanlig hastighet så hade de inte bara tagit mitt körkort, de hade tvingat mig att äta upp det, sen misshandlat mig och förmodligen konfiskerat hela företagsbilen. Så tack Gud.
Från Gjøvik till Kongsberg och just den veckan i Kongsberg minns jag knappt då attentaten i Norge plockade ner mig totalt. Tror aldrig en historisk händelse har påverkat mig så mycket. Har egentligen inte mycket att skriva om det fruktansvärda inträffande men vill nämna norrmännens generella hållning med "Vi slår ned hat med kärlek"... Jag har aldrig kännt sådan respekt inför ett folk och ett lands politiker.
Efter Kongsberg reste vi sydöst till Ski och ungefär där upptäcker jag att tjänat ihop de pengar jag velat tjäna ihop och säger upp mig från säljandet. Sen dess har jag och hon tjejen semestrat i Stockholm och Göteborg men nu har hon rest tillbaks till Norge och jag själv sitter på två månaders semester innan jag återigen börjar hyra ut skidor i Beitostølen.
Polisen skickade mig just sms om att jag nu kan plocka upp mitt pass. Det gick väldigt snabbt men förmodligen vill väl säkerhetspolisen att en sådan total ligist och nollkvalitetsbidragare till samhället som jag ska lämna du gamla du fria A.s.a.p... That means now.
Framtid
Innan jag går in i min dunkla framtid ska jag presentera ett personligt faktum som kan göra läsare illamående... Hade jag själv läst något annan skriva det så hade jag blivit illamående, spytt över den dryga skribentens ansikte och sen skrattat den dryga skribenten mitt i ansiktet.
Men jag vill skriva det här ändå och dessutom har jag införskaffat mig ett paraply mot eventuella spyor.
Jag får fan allt jag vill ha, jag har mest tur i hela världen och minsta lilla negativa händelse resulterar uteslutande i en större positiv händelse. Jag vet inte varför det är så här...
Jag är the drunken sailor som berusat efterblivet nog ignorerar mitt skepps roder, alla hål i seglet och att skrovet håller på att ruttna både inifrån och utifrån. Istället sitter sitter jag på däck, dricker rom och sjunger politiskt inkorrekta piratvisor för mig själv. Jag förtjänar det verkligen inte men havsvindarna håller mig ändå på rätt köl och blåser mig till de vackraste paradisöarna där de finaste människorna bor... En ensam egostisk drunken sailor borde förlist och drunknat i sitt eget bottenlösa hav för länge sedan...
På något litet vis oroar jag mig över den den totala krashen då allt vänder sig emot mig och den tsunami av skit jag gjort mig förtjänt av under årens lopp rammar över mitt skepp och sänker det snabbare än jag kan sjunga ut "Earl-eye in the morning"...
Men det är bara på den psykologiska ytan jag oroar mig för tänker jag lite mer rationellt på slutet på "Jag får fan allt jag vill ha", när mina bästa vänner tröttnat på min pretantiösa personlighet, när min flickvän dumpar mig för någon mer älskvärd, när min frisksförklaring raderas i ett bubbel av ny cancer, när min arbetssituation blir ansvarsfylld och betalar ut mer resonliga löner vilket gör att min budget för öl och resor går tom, när mina föräldrar ber mig att ta tag i mitt liv och sluta snylta upp ett startkapital så fort jag går bankrutt, när jag blir så patetiskt deprimerad att vitklädda män låser in mig i en madrasserad cell på Beckomberga...
När allt det där sker så skiner ett par ord alltid starkare än mina:
I guess I could be pretty pissed off about what happened to me.
But it's hard to stay mad, when there's so much beauty in the world.
Sometimes I feel like I'm seeing it all at once, and it's too much,
my heart fills up like a balloon that's about to burst.
And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it, and then it flows through me like rain and I can't feel anything but gratitude for every single moment of my stupd little life.
(American beauty)
Men tror jag att min framtid är ett skepp på grund? Jag vet inte. Det är inte mer än vad jag borde "betala" tillbaks men varför oroa sig... Dessutom kommer jag nog fly båda vitklädda män och Europa när det händer.
I guess i gotta hide away, far away, coz i gotta find a way to find my way.
(Bubba Sparxxx - Deliverance)
Och även det alternativet låter ju helchill och i och med den meningen är jag tillbaks i grundtanken... Livet är underbart och jag får fan allt jag vill.
Det enda egentliga "problemet" (även det extremt egoistiskt) är just den där förbannade dokuementären på Svt om tiden. Den känns högst relevant i ett inlägg om min tid.
Livet är sagolikt och fantastiskt. Livet är kärlek, vänskap, upplevelser, musik och kreativitet. Livet är ta mig fan allt! Men nu säger den där dokumentären att tid är högst reellt och liv är bara existerande 0,00000000000 (en herrans massa fler nollor) procent av tiden. Sedan tar universum och tiden slut i ett öändligt mörker. Ett jävla deppigt scenario så jag får ta och beställa in en öl (är inte kvar på Göteborgs landsbygd när jag skriver detta utan sitter på ett cafe på Söders höjder i Stockholm.
Men ok, tiden är reell. Så nu finns det enligt mig två alternativ för framtiden... Antingen stannar jag tiden (Reser till London och the royal observatory i Greenwich och trycker ner en käpp i kugghjulet på den där fetingklockan) Eller så förvaltar jag tiden jävligt bra... Det finns dock enligt många ett abstrakt mellanalternativ. Förvaltar man sin tid bra nog så stannar tiden automatiskt... Som där på en klippa vid havet i solnedången med de finaste människorna.
Min framtid är ganska tankspridd märker jag. Jag har två månaders semester kvar så jag och en kompis glider ner till Köpenhamn och vidare ut i Europa i morgon. Sen vill jag vara i Oslo i slutet av September, sen vill jag till Irland och kanske Kroatien. I November startar min sista vintersäsongen med skiduthyrning i Beitostølen... Och där vet jag att tiden kommer stanna då Offpiståkning kan vara något av det främsta tiden kan förvaltas med... Men det som alltid kommer vara det främsta är andra människor. De som drar upp mig ur min egen röv och leder mig rätt.
Jag vill avsluta det här inlägget med att trots allt drabbel i det här inlägget så anser jag att det enda faktiska och moraliska som existerar är andra människor. Det enda i mitt liv jag är säker på. Fuck demokrati, äganderätt, lagar, idealism, stolthet, materialism, pengar, vinst, förlust och även tid. I slutändan består vår värld endast av natur och människor och människornas tankar om natur och människor.
Och det är en jävla tur bara det.
Dumskallarnas sammansvärjning
Nu har jag landat på Waynes coffee i centrala Stavanger och skall här avsluta detta inlägg om dumskallarnas sammansvärjning. Jag som så dramatiskt hatar alla turbokapitalistiska globala kedjor borde kanske hålla mig undan från Waynes coffee men det gör jag inte... För jag är dum i huvudet.
Min och mina arbetskamraters dumhet versus världens dumhet är lite vad detta inlägg skall handla om och en tre liters kopp med Waynes coffee skall guida min penna framåt...
Min far brukar alltid säga "det får vara nån måtta på dumheterna"... Men det får det inte. Att arbeta som säljare och träffa alla alternativa profiler som Norge har att bjuda på kan liknas lite med denna videon:
De alternativa
På Stavanger torg kom en man i orange vägarbetarväst fram och började dyrka torgets trädstammar. Den heliga ceremonin gick till så att mannen tog på sig på en plastpåse på huvudet för att sedan yla chewbaccabrölinspirerande besvärjelser mot trädstammarna som han om vartannat kramade och om vartannat hytte med nävarna åt. Efter ritualen så valsade mannen vidare och en minst lika galen man som iaktagit skrek åt honom "Was it just as good for you as it was for me?".
Jag trodde heller aldrig jag skulle träffa den mest klassiska av klassiska dårfinkar. Killen som kvittrar konstant istället för att prata. Knäppgöken flög förbi på Kristiansands huvudgata Markens. Den gatan är för övrigt galet nog fylld med änglar. Röda mattan in till Oscarsgalan framstår som "när kärringarna i byn hade skönhetstävling, ingen vann" i jämnförelse med fruktbarhetens gudinnor på Markans gata en varm sommardag. Lite sccchtelt att spana in all evig skönhet när min roll i paradiset är säljaren och lurifaxen Loke. Fast Loke fick väl ligga lite ändå? Har för mig att han till exemepel är far till Midgårdsormen... Faan va galet!
Knarkarna
Den grupp som per defintion inte är direkt galen men som jag ändå misstänker är en stor del av dumskallarnas sammansvärjning är knarkarna. 22 år gamla skatande tjackjunkies som blivit vår tids a-lagare äger den galna scenen. I den mindre whitetrashorten Hommersåk förklarade den första pundaren att han inte ville bli med i en välgörenhetsorganisation på grund av att han just kommit ut från finkan och hade var pank. Den andra pundaren förklarade att han inte ville bli med i en välgörenhetsorganisation på grund av att han skulle in i finkan om två veckor och därifrån inte kunde kontrollera sitt medlemskap.
I Laidbacktown Lillesand som mest består av vita dyra hus och seglarstekare kom en skyhög palestinier lunkandes. Han var hemlighetfullt med i palestinska hemliga armen och han väste fram "its a secret" som svar på alla de frågor vi ställde till honom.
Detta är bara en liten del av den galenskap som man möter i det norska samhället som får varenda norgevits att verka extremt oöverdriven. Tänk om det är så att alla dessa färgglada personligheter konspirerar för att störta det gråa stereotypbildande samhället.
VAD FAN SKA VI GÖRA DÅ?! För då har ju de där gatupajasarna stulit min idé. Jag och mina arbetskamrater är de sanna konspiratörerna och epitetet "dumskallarnas sammansvärjning" tillhör oss! Ska någon störta ner Babylon i en lustgastub så är det fan i mig vi... Eller eventuellt kung Rataxes.
Mitt säljarteam
Mitt säljarteam kan liknas med den här videon:
I enlighet med den galna inredningen av detta inlägg så skulle jag kunna skriva om den nattliga bilfärden mellan Stavanger och Kristiansand där snitthastigheten var 140 km/h och samtliga av bilens passagerare ylar fram hela låten "Fader Abraham" istället för att säga till chauffören, mig att för helvete sakta ner.
Jag skulle också kunna skriva om då jag och två andra arbetskamrater i armkrok trippar fram a la Tripp, Trapp och Trull på Stavangers gator och gemensamt sjunger Överkonstapeln Bastans enda lag i det anarkistiska Kamomilla stad.
Man får aldrig plåga andra, man skall alltid vara snill, för övrigt får man göra som man vill.
Jag och mitt säljarteam är tokigare än Tokarna i Tälje men döm inte för hårt. All Galenskap vi bedriver bedriver vi på grund av en god anledning. Vi försöker ha kul. Att komma ut till ett köpcenter klockan nio på morgonen lika förgiftad som Toxic avenger på grund av gårdagens galenskap för att sedan hantera situationen med att klunka i mig ännu mer radioaktivt gift i form av slimmad energidryck med en sockerhalt på exakt 59 procent är ganska galet. Det slutade en gång i Sandnes med att jag står ute i en kundvagnsbod med regner ösandes ner för taket och med ett brandlarm tjutandes i fjärran och försöker skriva ner en kund samtidigt som jag koffeinet i min hjärnbark försöker indoktrinera mig att hela situationen är kul...
Moralismen: Men allting handlar inte om att ha kul! Man måste ta ansvar för sitt arbete, sitt liv och inte minst... Andras egendom!
Jag: ... Njaa.
Personalen på ett visst hotel i Sandnes där hela säljarteamet bodde håller nog med moralismen på vissa punkter när de tog emot så många klagomål emot oss att de tappade räkningen. De kastade ut så många säljare från hotelbarerna att de tappade räkningen. Jag har själv helt tappat räkningen över hur många gånger jag berusat försökt lugna ner en receptionist på gränsen till nervsammanbrott.
Moralismen: Vad gjorde ni för dumt?
Jag: Äsch, hela personalen lev av kollektiv mensvärk. Det enda vi gjorde var att bjuda in hela hotelet till ett enda koseligt efterfestande hotelrum, ordna ännu en efterfest på hotelets takterass och där spela schack och puffa cigarr, vägra gå och lägga oss utan istället klättra på hotelfasaden hela natten lång, ordna högljudda akrobatikövningar i hotelkorridorerna... Samt röka inomhus och glömma bort att hälsa på hotelreceptionisten. Egentligen tror jag alla klagomål egentligen bottnade i den där sista punkten.
Min goda vän Åskan blev så sur över alla fåniga klagomål att han funderade på att bränna ner hela jäkla hotelet.
Är vi galna... Eller kanske bara sviniga... Och var går i så fall gränsen? Jag släpade in en däckad god vän i mitt rum då ett par skulle knulla i hans. Då visar det sig att ett annat par skall knulla i http://publishme.se/41570/entries/article/129993175/mitt. Jag låter min däckade vän vara däckad i sängen bredvid det knullande paret och väljer att själv lämna all älskog åt sitt öde och drar själv ner till Sandnes hamn så där klockan fem och lagom till soluppgången. Där möter jag två svenskar som svetsar vägplogar till den internationella marknaden. De är helt galna i huvudet.
The story just told is an example of the path that
insanity take on their way to every neighborhood, in
every state of this country. It's a lot deeper than
the loonies on your block. So when they point the
finger at you, mad men, this is what you've got to tell them:
"Det är inte jag som är snurrig. Ni vet ju inte ens vilka ni är!"
Är detta blogginlägg galet? Men vad är då definitionen av galenskap mitt blogginlägg kan gå hand i hand och se fånigt förälskad i med? Galne Gunnar på Backaplan eller hattmakaren i Alice i Underlandet?
Hela vår värld är galen på gott och ont och som jag ser det kan man antingen rymma från det, eller lära av det! Dock verkar den sorgliga sanningen vara så att det är de mångalna samhällsnormerna som förmedlar vad som är galet eller ej... För att sedan betona galenskapens negativa effekter.
Jag har i och med detta inlägg helt ändrat mig... Dumskallarnas sammansvärjning är inte dårarna jag träffar på gatan. Dumskallarnas sammansvärjning är inte mig och mitt arbetsteam. Dumskallarnas sammansvärjning är inte heller de plogkonstruerande dårarana en tidig morgon i Sandnes hamn.
Dumskallarnas sammansvärjning är samhällsnormen som säger att vi ska vara och se ut som alla andra... Och vi är alla delaktiga när vi låte oss bli styrda bort från vår personliga galenskap till den allmänna standardiserade galenskapen.
Att vara helgalen i en fri värld hade nog varit det bästa. Men det här är ingen fri värld för den är under kontroll av dumskallarnas sammansvärjning:
Ta upp kampen, spåra ur!
Crazy monkeysex
Ägg är lite dålig på att uppdatera den här bloggen verkar det som men det beror mest på att jag knappt märker att dagarna passerar eller vad som är värt att lägga på denna bloggs goda minne. I det resande säljarteamet jag är med i så sker det rätt abstrakta saker hela tiden. Så abstrakta att läsvärdet inte skulle vara noll... Det skulle landa på ett minusbelopp. De få läsare jag har skuller rent juridiskt begära ersättningskrav för den här bloggens svammel. Det är även av andra juridiska anledningar mycket av mitt liv inte kommer omskrivas just idag.
Dock dock dock vill jag berätta om en av det mest humoristiskt rävskabbiga festnätter jag genomlevt.
Once upon a time in Haugesund...
Hela teamet var ute på krogen bredvid vårt hotel vid Haugesund hamn. Hela teamet var vacumförpackat fulla (ink mig själv). Att jag själv inte spårade totalt berodde på att andra spårade mer än nog för oss alla. Spårningen var av typen "alla vagnar, in i skogen, inte ens den svarta lådan höll".
I dimman av alkoholångor så fick jag med mig en söt tjej till mitt hotelrum. Tjejen var av kristen traditionell karaktär som inte ville ha sex första natten. Lika jävla bra det för då slapp jag göra bort mig. Två av mina medarbetare som hånglat upp diverse människor ute på krogen men trots det fått gå lottlösa hem till hotelet lallade in i mitt hotelrum vid tretiden bara för att upptäcka att de båda är av motsatt kön. "Thats all i need" tänker båda två och PANG så börjar de riva av varandra kläderna framför mig och den stackars pryda tjej jag fått med mig som förmodligen undrade lite vad som föresgick. Trots att de spytt ner sig själva och andra och mest ragglat runt hela natten så är de båda ändå fullt kapabla att ha crazymonkeysex helt utan att notera mina protester över att de kan ta sitt skruvade samlag till egen ort då jag trots allt var först på rummet...
Efter en stund tar dock våra protester skruv och de båda beger sig in på toaletten... Men tyvärr var det just toaletten som drog i gång deras mest djuriska drifter och de ljud som strömmar ut genom väggen låter som en blandning mellan kulsprutekrig, motorsågsmord och elak behandling av tamsvin... Med en ljudvolym som ännu inte helt ekat av i Haugesund. Romantiken mellan mig och min tjej som låg och fick lyssna på djungelvrålen var våldtagen.
När mina medarbetare till sist anser sig var klara med att fucka upp toaletten stapplar de ut från toaletten, killen däckar i sin säng medan tjejen däckar i ett hörn av rummet. Var nu sexet över? Nej! Underskatta aldrig the sexdrive... För efter att däckat i fem minuter så börjar tjejen i sitt halvt medvetslösa tillstånd bli hungrig igen och börjar då kravla fram längs med golvet fram till killens säng. Från golvet börjar hon suga av den omedvetna killen i sängen. Då valde jag att ta min flicka och lämna rummet.
Andra skabbiga detaljer till historien är hur många gånger tjejen spytt innan hon började suga kuk, det faktum att killen nästa dag inte duschade, en fläck med blod som killen fann i sin säng nästa dag... Eller varför inte att båda är i högriskzonen för klamydia på grund av en sådan epidemi i teamet...
Jag märker att detta inlägg låter aningen moralistiskt korrekt och negativt inställd till att släppa lös sexuella tyglar. Men det var inte meningen. Låt alla knulla och vara glada!
Gustav Fröding ger min åsikt i ämnet...
Dock dock dock vill jag berätta om en av det mest humoristiskt rävskabbiga festnätter jag genomlevt.
Once upon a time in Haugesund...
Hela teamet var ute på krogen bredvid vårt hotel vid Haugesund hamn. Hela teamet var vacumförpackat fulla (ink mig själv). Att jag själv inte spårade totalt berodde på att andra spårade mer än nog för oss alla. Spårningen var av typen "alla vagnar, in i skogen, inte ens den svarta lådan höll".
I dimman av alkoholångor så fick jag med mig en söt tjej till mitt hotelrum. Tjejen var av kristen traditionell karaktär som inte ville ha sex första natten. Lika jävla bra det för då slapp jag göra bort mig. Två av mina medarbetare som hånglat upp diverse människor ute på krogen men trots det fått gå lottlösa hem till hotelet lallade in i mitt hotelrum vid tretiden bara för att upptäcka att de båda är av motsatt kön. "Thats all i need" tänker båda två och PANG så börjar de riva av varandra kläderna framför mig och den stackars pryda tjej jag fått med mig som förmodligen undrade lite vad som föresgick. Trots att de spytt ner sig själva och andra och mest ragglat runt hela natten så är de båda ändå fullt kapabla att ha crazymonkeysex helt utan att notera mina protester över att de kan ta sitt skruvade samlag till egen ort då jag trots allt var först på rummet...
Efter en stund tar dock våra protester skruv och de båda beger sig in på toaletten... Men tyvärr var det just toaletten som drog i gång deras mest djuriska drifter och de ljud som strömmar ut genom väggen låter som en blandning mellan kulsprutekrig, motorsågsmord och elak behandling av tamsvin... Med en ljudvolym som ännu inte helt ekat av i Haugesund. Romantiken mellan mig och min tjej som låg och fick lyssna på djungelvrålen var våldtagen.
När mina medarbetare till sist anser sig var klara med att fucka upp toaletten stapplar de ut från toaletten, killen däckar i sin säng medan tjejen däckar i ett hörn av rummet. Var nu sexet över? Nej! Underskatta aldrig the sexdrive... För efter att däckat i fem minuter så börjar tjejen i sitt halvt medvetslösa tillstånd bli hungrig igen och börjar då kravla fram längs med golvet fram till killens säng. Från golvet börjar hon suga av den omedvetna killen i sängen. Då valde jag att ta min flicka och lämna rummet.
Andra skabbiga detaljer till historien är hur många gånger tjejen spytt innan hon började suga kuk, det faktum att killen nästa dag inte duschade, en fläck med blod som killen fann i sin säng nästa dag... Eller varför inte att båda är i högriskzonen för klamydia på grund av en sådan epidemi i teamet...
Jag märker att detta inlägg låter aningen moralistiskt korrekt och negativt inställd till att släppa lös sexuella tyglar. Men det var inte meningen. Låt alla knulla och vara glada!
Gustav Fröding ger min åsikt i ämnet...
Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!
I materien vill jag röna,
riktigt ha i famn
det som andens språk "det sköna"
givit såsom namn!
Jag vill andas blott Anita,
blott Anita se,
känna endast varma, vita
lemmars rörelse!
Högt man prisar konstens njutning,
den är kall och arm
emot väsenssammanslutning,
kärlek barm mot barm!
Sinnlighetens makt är kuvad
av en trång moral.
dygden, stel och överskruvad,
håller långa tal.
Dumheten har funnit mycket,
fann till slut ett fynd,
som föll folken uti tycket:
"Sinnlighet är synd!"
Sedan dess har kungasonen,
son av kung Natur,
av den vise dygdefånen
sparkats ut som djur.
Icke mer han vågar modigt
visa sig bland folk,
men han hämnas blodigt
med förgiftad dolk.
Sen när halva mänskligheten
ruttnat ned i grund,
mördad av anständigheten,
kommer segerns stund
Då skall dygdens makt, den sanna,
ärva den, som ljög.
Sinnligheten skall sin panna
bära stolt och hög.
Kropp med ande skall bli enad
och ett hjärta fritt
med en kärlek, fri och renad,
mänska, skall bli ditt!
Därför, därför, ljuva flicka,
blott till hjärtat lyss!
Låtom oss varandra dricka
i en kyssars kyss!
Rodna kind, du lockomflutna,
på ditt sköna sätt!
blicka ömt, till hälften slutna,
öga, du gör rätt!
Häv dig, vita barm, och bölja!
Du har rätt därtill!
Vet att oskuld kan dig följa
huru långt du vill!
Älska, älska, min Anita,
med din själ och kropp,
oskuldsfulla, varma, vita,
ljuva rosenknopp!
Livets skål! O, min Anita,
uti glömskans dryck!
Jag vill känna varma, vita
jungfrulemmars tryck!
Välgörenhet
Så har jag ställt mig i två gamla goda fotspår på Cafe Fiasco i Oslo med en öl och en svart skrivbok. Cafet håller stilen med rimliga ölpriser och Bob Marley jammandes i bakgrunden där det ligger mellan Bussterminalen och en bro där en tiggare har suttit sen tidernas begynnelse.
Av samma anledning som jag tidigare ölat på Cafe Fiasco ölar jag nu. Jag väntar på en buss. Denna buss ska ta mig till the old Country innan etapp 2 på denna norska själsäljarturné fortsätter. Etapp 1 har gått Kongsberg - Bergen - Haugesund - Egersund - Stavanger - Sandnes - Grimstad och kan kortfattat beskrivas med en omskriven musiktext...
Vi bilar runt i Norge, Vi säljer på gator och torg
Vi säljer till allt och alla, Ja till och med bergatroll
Vi säljer så vilt att vi förlorat all moralisk kontroll,
Vi säljer till gubbar, säljer till gummor, vem vi säljer till spelar ingen roll
Ibland när vi står där och säljer, Så kommer det fram till oss
Sura gamla gnetar, Som inte gillar oss
Då vill dom köra bort oss, Men vi kan inte slåss
Då charmerar vi dom, Vi manipulerar dom
Tills de köper vår produkt förståss
än mindre kortfattat blir i detta citat:
The chasm between what we're told is going on and what is really going on is absolutely enormous.
Men långfattat blir det i stycket under:
Arbetsmoral
Vad vi i vårt säljarteam gör är egentligen inte att sälja en produkt utan ett medlemskap i en välgörenhetsorganisation... Och att ta klivet in i den storm av komplicerad etisk filosofi som ligger mellan en norrman på ett köpcenter och ett svältande negerbarn i Etiopien har varit ganska omtumlande. Vad som sker i välgörenhetsorganisationer är att de hyr in säljare från konsultbolag som "legosoldater" till att få in nya medlemar i organisationen. Människor som är starkt involverade i välgörenhetsorganisationer har sällan det moraliska psyket att göra vad som krävs för att få mer medlemar. Vad som krävs är en provisionsbetald renodlad säljare.
Personlig arbetsmoral
De moraliska problemen för mig personligen är inte att att dra till med halvsanningar eller hellögner för en främmande människa på ett torg. Herregud, har någon följt min blogg så vet den personen att jag är oetik personifierad och just osanningar är denna grundens enda grundlag (Exempelvis det här styckets sanningshalt bör tvivlas på).
Men ett problem som till och med jag inte kan bortse ifrån är att jag befinner mig i en arbetsposition där man i princip kan vinna på att organisera en mindre seriös medlem då det är enklare än att organisera en seriös medlem. Men vad man därmed gör är att presentera en dålig deal för välgörenhetsorganisationen i fråga. En dålig deal som resulterar i ett underskott i organisationen som kommer vägas upp med pengar som egentligen skulle hela vägen till Haitis koleradrabbade...
Självklart är jag helt själv moralisk ansvarig över de situationerna men ibland är det väldigt svårt att väga potentiella ekonomiska bidragsgivares värde. Det enda man vet är att om man väger fel då står man indirekt i en handling som gör fattiga människor inte får så mycket hjälp som de kunnat få... Fast och andra sidan, väger man väldigt rätt så gör man raka motsatsen och ordnar större hjälp till behövande.
I enlighet med att jag nu på en nivå är ganska klar över vilka medlemmar jag med ett okej samvete kan skriva upp på mina registreringsdokument gör att jag accepterat min egen moraliska del i ärendet. Så länge jag inte motarbetar syftet så får de längre upp i hierarkin kontrollera hur mycket av min förtjänst som skall gå var... Och välgörenhetsorganisationen hade aldrig vänt sig till konsultbolag om de trodde att det var något av en ekonomisk chansning.
Välgörenhetens moral
Nu skriver jag inte det här för att någon panikartat skall fly ifrån välgörenhetsorganisationer girighet men har efter att pratat med många människor på gator och torg som direkt arbetat i välgörenhetsorganisationers fältarbete och som delat med sig av sina erfarenheter så framstår det tydligt och klart att det är väldigt liten procent av givarbeloppen som verkligen växlas in till det där svältande negerbarnet i Etiopien.
Detta beror inte enligt min egen tro på att massor giriga hajar på toppen slukar hela vinsten i löner, bonusar och fallskämar utan snarare på grund av det faktum att det är en lång väg till Etiopien och det är många oengagerade mellanhänder som självklart måste få något i sina händer. Problemet handlar inte om människors girighet utan globala ärendens stora komplicerade förhållanden som alla måste lösas på ekonomisk väg i denna turbokapitalistiska värld.
Så hur ska man lägga upp välgörenhet för att det ska fungera? Att som många människor ignorera all typ av givande med argumentet "det kommer ju aldrig fram" och sedan sova med gott samvete känns ganska ordentligt kyligt. Det svältande negerbarnet i Etiopien förblir svältande och oskyldigt och det är just barnet som plötsligt får ta skiten för att välgörenhet inte är effektivt... Och det är väl en absurd tanke om någon?
Jag har dock inga tydliga svar i dom här frågorna men har lagt mycket vikt på dom sedan jag startade arbeta i förbindelse med dom... Dess värre av mer nyfikna själ än moraliska. Tyvärr är jag helt enkelt inte en av de eldsjälar som förgäves försöker slåss mot det kapitalistiska och korrumperade skithavet som sväljer hjälpen som är tänkt att landa på de mest utsatta människorna i värlen.
Nu är dock hela detta inlägg bara enskilda tolkningar och inget som jag är helt säker på. Alla får bilda sin egen uppfattning. Det enda klara faktumet är att om dessa välgörenhetsorganisationer och dess medlemmar inte funnits så hade hundratusentals fler barn dött i denna värld.
Nu är det dags att lämna Cafe Fiasco och ta mig på bussen till Göteborg för en klassisk mp3indränkt halvsömn bredvid tjock platsgirig medpassagerare. Fan om man inte skulle starta en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska feta människors inflytande över båda sätena på fulla långdistansbussar... ... ... Eller eventuellt en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska gnäll över i-landsproblem.
Av samma anledning som jag tidigare ölat på Cafe Fiasco ölar jag nu. Jag väntar på en buss. Denna buss ska ta mig till the old Country innan etapp 2 på denna norska själsäljarturné fortsätter. Etapp 1 har gått Kongsberg - Bergen - Haugesund - Egersund - Stavanger - Sandnes - Grimstad och kan kortfattat beskrivas med en omskriven musiktext...
Vi bilar runt i Norge, Vi säljer på gator och torg
Vi säljer till allt och alla, Ja till och med bergatroll
Vi säljer så vilt att vi förlorat all moralisk kontroll,
Vi säljer till gubbar, säljer till gummor, vem vi säljer till spelar ingen roll
Ibland när vi står där och säljer, Så kommer det fram till oss
Sura gamla gnetar, Som inte gillar oss
Då vill dom köra bort oss, Men vi kan inte slåss
Då charmerar vi dom, Vi manipulerar dom
Tills de köper vår produkt förståss
än mindre kortfattat blir i detta citat:
The chasm between what we're told is going on and what is really going on is absolutely enormous.
Men långfattat blir det i stycket under:
Arbetsmoral
Vad vi i vårt säljarteam gör är egentligen inte att sälja en produkt utan ett medlemskap i en välgörenhetsorganisation... Och att ta klivet in i den storm av komplicerad etisk filosofi som ligger mellan en norrman på ett köpcenter och ett svältande negerbarn i Etiopien har varit ganska omtumlande. Vad som sker i välgörenhetsorganisationer är att de hyr in säljare från konsultbolag som "legosoldater" till att få in nya medlemar i organisationen. Människor som är starkt involverade i välgörenhetsorganisationer har sällan det moraliska psyket att göra vad som krävs för att få mer medlemar. Vad som krävs är en provisionsbetald renodlad säljare.
Personlig arbetsmoral
De moraliska problemen för mig personligen är inte att att dra till med halvsanningar eller hellögner för en främmande människa på ett torg. Herregud, har någon följt min blogg så vet den personen att jag är oetik personifierad och just osanningar är denna grundens enda grundlag (Exempelvis det här styckets sanningshalt bör tvivlas på).
Men ett problem som till och med jag inte kan bortse ifrån är att jag befinner mig i en arbetsposition där man i princip kan vinna på att organisera en mindre seriös medlem då det är enklare än att organisera en seriös medlem. Men vad man därmed gör är att presentera en dålig deal för välgörenhetsorganisationen i fråga. En dålig deal som resulterar i ett underskott i organisationen som kommer vägas upp med pengar som egentligen skulle hela vägen till Haitis koleradrabbade...
Självklart är jag helt själv moralisk ansvarig över de situationerna men ibland är det väldigt svårt att väga potentiella ekonomiska bidragsgivares värde. Det enda man vet är att om man väger fel då står man indirekt i en handling som gör fattiga människor inte får så mycket hjälp som de kunnat få... Fast och andra sidan, väger man väldigt rätt så gör man raka motsatsen och ordnar större hjälp till behövande.
I enlighet med att jag nu på en nivå är ganska klar över vilka medlemmar jag med ett okej samvete kan skriva upp på mina registreringsdokument gör att jag accepterat min egen moraliska del i ärendet. Så länge jag inte motarbetar syftet så får de längre upp i hierarkin kontrollera hur mycket av min förtjänst som skall gå var... Och välgörenhetsorganisationen hade aldrig vänt sig till konsultbolag om de trodde att det var något av en ekonomisk chansning.
Välgörenhetens moral
Nu skriver jag inte det här för att någon panikartat skall fly ifrån välgörenhetsorganisationer girighet men har efter att pratat med många människor på gator och torg som direkt arbetat i välgörenhetsorganisationers fältarbete och som delat med sig av sina erfarenheter så framstår det tydligt och klart att det är väldigt liten procent av givarbeloppen som verkligen växlas in till det där svältande negerbarnet i Etiopien.
Detta beror inte enligt min egen tro på att massor giriga hajar på toppen slukar hela vinsten i löner, bonusar och fallskämar utan snarare på grund av det faktum att det är en lång väg till Etiopien och det är många oengagerade mellanhänder som självklart måste få något i sina händer. Problemet handlar inte om människors girighet utan globala ärendens stora komplicerade förhållanden som alla måste lösas på ekonomisk väg i denna turbokapitalistiska värld.
Så hur ska man lägga upp välgörenhet för att det ska fungera? Att som många människor ignorera all typ av givande med argumentet "det kommer ju aldrig fram" och sedan sova med gott samvete känns ganska ordentligt kyligt. Det svältande negerbarnet i Etiopien förblir svältande och oskyldigt och det är just barnet som plötsligt får ta skiten för att välgörenhet inte är effektivt... Och det är väl en absurd tanke om någon?
Jag har dock inga tydliga svar i dom här frågorna men har lagt mycket vikt på dom sedan jag startade arbeta i förbindelse med dom... Dess värre av mer nyfikna själ än moraliska. Tyvärr är jag helt enkelt inte en av de eldsjälar som förgäves försöker slåss mot det kapitalistiska och korrumperade skithavet som sväljer hjälpen som är tänkt att landa på de mest utsatta människorna i värlen.
Nu är dock hela detta inlägg bara enskilda tolkningar och inget som jag är helt säker på. Alla får bilda sin egen uppfattning. Det enda klara faktumet är att om dessa välgörenhetsorganisationer och dess medlemmar inte funnits så hade hundratusentals fler barn dött i denna värld.
Nu är det dags att lämna Cafe Fiasco och ta mig på bussen till Göteborg för en klassisk mp3indränkt halvsömn bredvid tjock platsgirig medpassagerare. Fan om man inte skulle starta en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska feta människors inflytande över båda sätena på fulla långdistansbussar... ... ... Eller eventuellt en välgörenhetsorganisation som helt inriktar sig på att minska gnäll över i-landsproblem.
